Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Skridskohistoria

April 2010Skapad av Ove Danielsson fre, april 16, 2010 23:50:45

Skridskosporten var stor i bandystaden Askersund under många år. Stadens skridskoungdomar dominerade resultatlistorna. Många av åkarna var också med ungdoms-och juniorlandslagen. Men dåliga vintrar och brist på konstfryst is fick Askersunds skridskoklubb att upphöra med verksamheten i slutet på 90-talet.

Skridskosektionen bildades inom IFK Askersund 1962. Mannen bakom satsningen var Laxåbon Björn Schutzer, som då hade flyttat till Askersund. Han var entusiastisk och drivande. I slutet av 60-talet och i början på 70-talet arrangerades skridskogalor på gamla IP med storstjärnor som Jonny Nilsson, Jonny Höglin, Ove Köning, Bernt Jansson och Gunnar Ström för att nämna några. Klubbens stora stjärna på den tiden var Björns syster Agneta. Hon blev landslagsåkare och deltog i VM......

fortsättningen på artikeln finns att läsa på hemsidan under knappen Idrotshistoria:

http://ovedanielsson.se/index.html

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post198

Amatörfotografen

April 2010Skapad av Ove Danielsson ons, april 14, 2010 17:27:25

Karl-Oskar Sjöström med sina fotoböcker.

Sjöströms fotobok gavs ut 16 uplagor och i många olika länder

Karl-Oskar Sjöström är förmodligen Askersunds mest läste författare. Nu handlar det inte om någon roman, utan en epokgörande fotohandboken ”Amatörfotografen”. Rektorns grabb fick ut sina böcker i inte mindre än 16 olika upplagor. Boken har också getts ut på övriga nordiska språk. De är svårt för övriga askersundsförfattare att nå upp till Karl-Oskars nivåer. Förutom alla böcker medverkade han också rad olika uppslagsböcker med ämnet foto. Men det här var före digitalfotots inträde. När Karl-Oskar var i farten gällde bara ”vanliga” kameror, filmrullar och framkallning i olika vätskor. Och då var hans böcker ovärderliga för alla som ville ta en något så när bra bild.

Den första upplagan kom 1937. I början på 80-talet var det bara förre finansministerns Per-Edvin Skölds handbok i självdeklaration som gått bättre av alla fackböcker. Men Sjöströms bok var helt klart betydligt mera underhållande. Sjöström levde på senare år med fru Elsa i sin villa vid Stora Forsa några mil söder om Askersund. Han finns inte i livet längre, men vi hade mycket med varandra att göra under årens lopp. Och så lärde vi känna varandra på ett märkligt sätt. Men mer om det senare.

Karl-Oskar räknade sig alltid som askersundare trots att han var barnfödd i Linköping.

-Min familj flyttade till Askersund 1907. Pappa Henrik var rektor i gamla Sameralskolan och vi bodde i den södra kyrkflygeln vid skolan. Visserligen var jag son till rektorn på skolan, men trots det måste jag erkänna att jag var en riktig busunge.. Min stora hobby var att tillverka ryska smällare som jag sedan sålde till de andra grabbarna i staden. Ofta när det hände något bus i stan , sa man att det var ”rektorns jävla unge” som varit framme igen , berättade Karl-Oskar för mej en smula roat.

Busfasonerna försvann dock med åren. Karl-Oskar blev en stadgad karl sedan han lämnade Askersund. Först klarade han av det militära och sedan avlade han ingenjörsexamen på Chalmers i Göteborg. Hur kom då fotograferingen in i Karl-Oskars liv?

-Jag fick en kamera av min bror när jag fyllde 21. Det var inte så vanligt med sådana exklusiva saker på den tiden. Jag har alltid varit intresserad av bilder. Anledningen till att jag började skriva om fotografering , var att det inte fanns någon riktig bok för nybörjare på den tiden. Det retade mej, förklarade Karl-Oskar , för mej.

Karl-Oskar skrev till at börja med i olika uppslagsverk om fotografering. Senare blev han också fotografisk fackredaktör vid Bonniers.

-Det var inte jag som bad om att få skriva min framgångsrika bok ”Amatörfotografen”. De ringde från Saxon och Lindströms förlag och bad mej skriva boken. Förlagscheferna hade läst mina fotografiska artiklar i uppslagsverken.

Allt eftersom tekniken utvecklades inom fotograferingen omarbetade Karl-Oskar sina böcker för att hänga med i utvecklingen. För rektorns var det dock viktigt att alla fick lära sig grunderna för fotografering ordentligt. Oavsett vilken fin utrustning man hade.

-Folk tar alldeles för många färgbilder i dag. Den svart-vita bilden är oslagbar. Många gör också felet att de fotograferar allt istället för at koncentrera sig på några få motiv (det här var före digitalkamerans stora intåg). Gör man så blir det bra bilder , istället för 20 halvdåliga, var Karl-Oskars budskap den gången.

På äldre dagar blev konsten Karl-Oskars stora intresse. Han målade själv och läste alla konstböcker han kommer över. Paret Sjöström hade huset i Forsa som sommarbostad i många år, men på 70-talet flyttade de till Sydnärke för gott. Innan vi träffades första gången visste jag att det fanns en K O Sjöström som gett en bok med namnet ”Amatörfotografen”. Jag fick med boken på en auktion. Det var en lördag och jag var ute på journalistuppdrag. På måndagen ringde en Sjöström till mej på uppdrag av hembygdsföreningen i Hammar. Han jobbade med bilder för föreningens räkning. Vi taldes vid och jag berättade om boken som jag köpte på auktionen och att författaren hade samma efternamn som telefonören. ”Det är inte så konstigt, det är jag som skrivit boken”, blev svaret.

Efter det hade vi många samtal och jag besökte honom i villan hemma i Forsa. En mycket trevlig man.

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med några äldre bilder. Jag har plockat med några från gamla Sameralskolan där Karl-Oskars pappa var rektor och han själv var elev.

Karl-Oskars pappa, rektor Henrik Sjöström.

Skidutflykt vid Samrealskolan. Rektor Sjöström i bakgrunden.

Lärarrummet Samrealskolan. Anton Frendel, Elsa Jörlander, Nicoline Blidberg, Henrik Sjöström

Vid skidstugan. Sjöström i bakgrunden vid bordet.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Adress till hemsidan:http://ovedanielsson.se/index.html

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post195

Storlöparen Bengt Rehnvall

April 2010Skapad av Ove Danielsson mån, april 12, 2010 23:39:58

Trots framgångarna i långlöpning och i skidspåren, förblev Mariedamssonen Bengt Rehnvall, en av det mest anonyma toppidrottsmän länet haft. Bengt var blyg och tillbakadragen. Segrarna påverkade honom inte. Bengt gjorde aldrig stort väsen av sig, utan öppnade sig bara för människor han litade på och hade lärt känna.

Bengt Rehnvall gjorde stor sensation när han van SM i maraton 1954. I löpning tävlade han för IF Start, Örebro. Vid SM-tävlingarna satte han olympiske bronsmedaljören från Helsingfors OS 1952 , Gustaf Jansson IF Göta, på plats med den näst bästa tiden (2.27,9) som noterats i loppets SM-historia. ...... fortsättning finns på hemsidan under knappen Idrottshistoria. Adress:

http://ovedanielsson.se/index.html



  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post194

Gamla "Kulan"

April 2010Skapad av Ove Danielsson sön, april 11, 2010 18:55:21

"Kulan" vid Hospitalsgatan revs i slutet på 50-talet.

Det var lite av Söderkåkar över gamla "Kulan". Här är det Maria Karlsson och Eivor Gustavsson, i samspråk.

Maria och Ulla Karlsson

Vy från Norra Bergen med "Kulan" till höger

Husen i Askersund hade mera färgstarka namn än dagens lite mjäkiga. Som ”Kulan” vid Hopsitalsgatan. Huset är borta. Der revs i slutet av 50-talet. Men som tur är finns det bilder kvar av den gamla träbyggnaden. Och vännen Linus Larsson har tagit hand om en del bilder. Huset var inte så vackert där det låg intill Edlunds järnhandel. I dag har platsen förvandlats till parkering, inte heller så vackert men kanske nödvändigt. Vad vet jag…

”Kulan” som var något av Askersunds eget West End, där man slogs, led och kämpade mot fattigdom, mot sociala missförhållanden och mot folk i ”överklassen”. Och dit hörde de som gick i Samrealskolan ansåg de som bodde i ”Kulan” och dess närhet. Men det var rejält folk som bodde där och som ville göra rätt för sig , även om det inte fanns pengar i överflöd. Det vittnar gamla berättelser om från de som var med på den tiden.

Hospitalsgatan där "Kulan" låg . Bilden är från 50-talet. Grabben mit i gatan är Kalle Tingö.

Den gamla annonsen från 1905 berättar "Kulan" var till salu.

En person som gick i Sameralskolan men som inte finns kvar i livet längre har berättat för mej att det var nära nog livsfarligt att passera ”Kulan” och kvarteren i dess närhet under första världskriget.

-Vi grabbar som gick i Sameralskolan utsattes ständigt för olycksbådande hot från alla mystiska smala prång som fanns mellan husen. I ”Kulan” bodde naturligtvis också hederligt och rättskaffens folk. Många av sönerna i husen tyckte dock det var trevligare att lägga tunga bördor på våra axlar än att läsa svårbegripliga läxor, där oförstående lärare kunde terrorisera den fria tanken med, berättade den gamla Samskoleleven för mej.

-Särskilt på vintrarna tog man en omväg, när man visste att herrarna i ”Kulan” var på krigsstigen. Visst gav vi igen så länge vi orkade, innan näsblodet färgade snön. Men vad skulle man göra åt övermakten…

Enligt min vän som berättade om ”Kulan” var det ett socialt patos som drev ungdomarna där att ta hämnd på samhället orättvisor. Och då dög det bra att spöa upp de som gick i Samrealskolan till att börja med. Även skolan kunde mönstra upp en del barrikadhjältar, men det förslog inte så långt mot de hårdföra grabbarna i ”Kulan”. Många gånger rasade striden up i trappor och förstugor. Ofta kom batonger och andra redskap till användning i slagsmålen.

Gamla hus försvinner men historierna om de gamla husen och de som bodde där lever kvar. Även om det inte är så många som minns dem längre. Och så finns det som tur är bilder kvar som visar hur det såg ut.

"Kulan" i bakgrunden

Intill gamla rivna "Kulan" låg och ligger Edlunds järnhandel. Bilden är från 50-talet i Edlunds hörn, där "Den blyge" Levi Karlsson, stötte ihop med Bertil Boo.

Är det någon som vet något mer om gamla ”Kulan” och de som bodde där är det bara att skriva och berätta. Det finns både E-post till mej:ove.d@telia.com och möjlighet till kommentarer direkt till bloggen.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html. Där fins mer att hämta för den som vill.

  • Kommentarer(3)//blogg.ovedanielsson.se/#post193

Per Brahe

April 2010Skapad av Ove Danielsson tor, april 08, 2010 18:57:41

Bärgningen av Per Brahe lockade stora åskådarmassor.

Konstnären John Bauer var känd över hela Sverige för sin trollska teckningar, men vem var uppasserskan fröken E.Hagberg från Lerbäck? Det vore intressant att veta. Men om henne skrevs det inte särskilt många rader, när de båda omkom i en båtolycka.

Året var 1918, natten mellan den 19 och 20 november. Det var den natten ångaren Per Brahe gick under med man och allt just vid inloppet till Hästholmens hamn på östgötasidan. Tjugotre personer omkom. Ingen hade en chans att ta sig ut från däck och hytter. Många hade redan krupit till kojs, eftersom en lång sjöresa väntade. Båten gick mellan Jönköping och Stockholm. Per Brahe hade på kvällen lämnat hamnen i Gränna, där man lastat.

Trots att det är drygt 90 år sedan olyckan inträffade, så dyker den upp i diskussionerna när folk pratar sjöfart på Vättern. Och visst var det en ruskig olycka. En bidragande orsak till att sjökatastrofen fortfarande hålls i folks minne är att den kände konstnären John Bauer, hans hustru och fyrårige son, fanns med bland de omkomna passagerna. Bauers teckningar lever kvar. Inte minst i böckerna ” Bland tomtar och troll” med hans mystiska teckningar. Ingen har nog missat teckningarna i sagoböckerna.

Bland personalen som omkom fanns uppasserskan fröken E.Hagberg från Lerbäck, men i övrigt hörde besättningen hemma lite var stans i Sverige. Samtliga blev kvar i djupet. Vem fröken Hagberg var och vad hon hade för bakgrund är för mej okänd. Det man har pratat om är konstnären John Bauer, och det kanske inte är så konstigt. Även på den tiden var det viktigare med kändisar.

Vinden var hård olycksnatten. I lasten fanns stora partier symaskiner tillverkade i Huskvarna, samt annat tungt gods. Kapten Boija var själv orolig för hur det skulle gå. ”Går det inte på tok den här gången, går det aldrig på tok”, lär han ha sagt innan resan påbörjades. Ingen kunde dock ställas till ansvar för olyckan, men undersökningar visade att lasten hade förskjutit sig i den hårda vinden. Det innebar att Per Brahe pressats på sidan ner under vattenlinjen. Båten gick mycket snabbt ner till botten på 35 famnars djup.

Samtliga blev kvar i djupet. När bärgningen av fartyget påbörjades sommaren 1922 påträffades liken, söndertrasade, utan kroppsdelar och svåra att identifiera. Gamla erfarna sjömän poängterade efter katastrofen att de aldrig skulle ha vågat göra den manövern som Per Brahes kapten gjorde den ödesdigra natten. Ingen dykare tog den gången heller risken att går ner på det djup Per Brahe hade hamnat. En del gods flöt dock upp till ytan. Bland annat påträffades ett stort antal livbojar märkta med namnet Per Brahe.

Man räknade värdet på lasten till 300 000 kronor. Fartygets egenvärde låg 150 000 kronor. Mycket stora pengar på den tiden. Det kan nämnas att det gick rykten om att kapten Boija var synlig på olika ställen efter katastrofen. Men det var bara falska rykten. Åren mellan 1920 och 1922 försökte man lyfta Per Brahe ur sin grav i Vättern. Men försöken var dåligt underbyggda. Det blev också bråk mellan olika bärgare. 1922 startade andelsbolaget ”Per Brahes bärgning” med intressenter från bosatta på orten.

Dykare Lagerström från Stockholm engagerades. Kraftiga vajrar, kättingar och pontoner köptes in. De båda galeaserna Don Carlos och Carl Gustaf från Bastedalen anlände för att vara med om bärgningen. Senare dök också bogseraren Harge med Janne Danielsson och pråmen Tord upp vid Hästholmen. Vid månadsskiftet juni-juli lyckades bärgarna lyfta förskeppet en halvmeter. Det verkade gå vägen. Folk strömmade till för att beskåda lyftet.

Den 10 juli utbröt en häftig storm som höll på att spoliera allt. Flottan och bärgarna var när att skingras. Ett tag funderade man på att byta ut motorgaleaserna från Bastedalen mot fyra pråmar från Jönköping. Men så blev det inte. Samtliga fem fartyg som deltog i bärgningen tillhörde bruksägare Harald Göibels flotta i Bastedalen.

Bruksägare Giöbel hade en egen flotta som deltog i bärgningen av Per Brahe.

Per Brahe blev synlig ovan vattnet vid en bärgningsinsats mellan den 23-24 juli. Fartyget fördes in på 10-12 meters vatten för avlastning. I augusti påträffades några av de omkomna. Fem ton lera fanns på akterdäcket. Man fann nu liken efter de saknade. En kvinna låg nedbäddad i sin hytt och två kvinnor fann man omfamnande varandra i ett sista bittert avsked.

Man räknade med att bärgningen kostade runt 50 000 kronor. Efter rengöring kunde fartyget gå på en förevisningsturné runt Vättern. Man fick betala en krona i entré. Det märkliga med båten var att den kunde gå för egen maskin. Ångmaskinen och pannorna fungerade utmärkt. Söndagen den 17 september ångade man ut från Hästholmens hamn under befäl av kapten Albin Pettersson i Bastedalen. Han var tidigare befälhavare på galeasen Carl Gustaf. År 1923 anlände Per Brahe till varvet i Bastedalen där reparationer genomfördes. Den såldes sedan för kustfart. Östergyllen hete fartyget när det gav sig ut på sin andra jungfrufärd, senare även Kallerö. Med namnet Ostkusten döptes båten till under sin tid som kustångare. Den skrotades 1960. Fartyget tillhörde då ett rederi i Finland.

Kapten Albin Pettersson, Bastedalen, förde Per Brahe från Hästholmen till Jönköping efter bärgningen

In i det sista vilade katastrofen i Vättern tungt över det vita skrovet. Under en av de sista resorna frågade en äldre dam kaptenen om lasten på däck var ordentligt förtöjd. Det var på en resa ute Ålandshav i hård vind. Hon var rädd för att det skulle hända något liknande det som Per Brahe råkade ut för. Hon visste inte just då att det var gamle Per Brahes däck hon trampade.

Länge levde skildringarna i folktron. Skillingtryck skrevs, det vita spöket på det vitglödgade vågkammarna sveptes in i gåtfullt skimmer. Vätterns magi och mystik fick folk att prata och fantisera ute i stugorna. På det viset skapades en myt om Per Brahe.

Fakta till den här bloggen har jag läst till mej genom böcker, artiklar och berättelser som kan Vätterns sjöfart, för att sedan göra min grej av det hela. Hoppas att det mesta stämmer. Annars har folk lurat mej. Båt-Harry Karlsson berättade mycket om olyckan för mej och honom litade jag på. Förre kyrkoherden i Askersund , Bengt Eriksson, har skrivit om sjöfarten och sist men inte minst Anders Engdahl i Forsa. Han har för Båt-Harrys kunskaper vidare. För den som vill veta mera om sjöfarten på Vättern, rekommenderas en kontakt med Anders.

Slutligen , vem var uppasserskan E.Hagberg från Lerbäck och vad hade hon för bakgrund…..

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(9)//blogg.ovedanielsson.se/#post190

Stadskällaren

April 2010Skapad av Ove Danielsson mån, april 05, 2010 23:12:27

Sundstedska huset vid Sundsbrogatan i slutet på 50-talet. Mannen på bilden är Askersundskändisen Herbert Fallgren, som var ansvarig för biografen i Askersund.

Sundstedska huset i bagrunden. Bilden är från 1963 då kvarteret Fyrkanten revs för att ge plats för HSB-huset.

Det var dåliga tider i Askersund i början och mitten av 1800-talet. Mycket dåliga. Men det påverkade inte på något vis nöjeslivet. Folk levde över sina tillgångar och brännvinet flödade enligt gamla artiklar. En del askersudare hittade alltid anledningar till att hålla fester och skåla. När det nu nalkas bröllop för de kungliga och en stora fester är det synd för alla rojalister att inte 1800-talsandan i Askersund lever kvar. Då fanns en mycket stark rojalist i stan. Man firade medlemmar av kungafamiljen så fort det fanns en chans. Det gällde såväl namnsdagar som födelsedagar.

Det så kallade Sundstedtska huset , med Stadskällaren, Sundsbrogatan 16, var i början på 1800-talet Askersunds stora nöjespalats. På nedre botten låg Stadskällaren, medan övervåningen kallades societetssalongen. Där dansade man i början av 1800-talet kadrilj och polkett i glada borgares lag och punschen flödade. Det gamla huset revs för att byggas om och göras till bibliotek och tandläkarmottagning. Tandläkaren är kvar, men sedan har verksamheterna skiftat i bottenvåning ut mot Sundsbrogatan. Under en lång period jobbad jag i det gamla nöjespalatset. NA:as redaktion fanns där, men jag kände aldrig riktigt pulsen från något gammalt nöjespalats. Däremot kände jag den trevliga doften från pizzerian som låg vägg i vägg. Och det var ju inte det sämsta.

Den gamla fastigheten var troligen byggd 1781. Huset var ett av ståtligaste privathusen som fanns i stan på den tiden. Sundblad och och Sundstedt hette ett par av Stadskällarens krögare. Källarmästare Otto Sundblad sålde huset till sin hovmästare Johan Gustaf Sundstedt år 1848. Omkring 1880 upphörde Sundstedt med hotellrörelsen. Konkurrensen från stadens Apotek blev för svår. Apotekare Mathias Möller sålde så kallade ”tutingar” till törstiga ortsbor från butiken där café Tutingen finns i dag vid torget. Enligt skrifter lär Möller ha gjort sig en förmögenhet på sin sprithantering.

Möllers hantering av sprit blev en nagel i ögat på stadens krögare, men stadsborna tyckte att det helt enkelt var bekvämare att dricka sin ”toddy” hos apotekaren, även om man inte i övrigt verkade ha särskilt stor respekt för hans blandningar. Efter Möllers död gick krögarna till storms mot apotekets sprithantering. I en stämningsansökan menade krögarna att spritservering i Askersund endast skulle ske av just krögare och inte av någon ”simpel” apotekare.

I societetssalongen vid Sundsbrogatan pågick festerna. Det var dans, och högt kortspel om ära och gunst. Många av godsägarnas hela förmögenhet försvann i kortspel. Askersundarna i gemen fick nöja sig med att trängas i trädgårdsparkens planteringar och på Sundsbrogatan för att få en skymt av det ”fina” folket. Kanske Verner von Heidenstans mor blandade sig med flickorna från Askersund ibland. Hon lär ha haft en av de elegantaste krinolinerna som man skådat i Askersund.

I ett brev från den tiden berättas att romanen ”Flickorna i Askersund” gjorde en del män nyfikna på stadens kvinnor. Och festerna i societetssalongen. Men det blev en besvikelse enligt brevskrivaren. Det hände inte något. Ungherrarna som deltog i festandet var riktiga ”sprätthökar”, som lekte blindbock. Men enligt brevskrivaren var det helt onödigt att binda för ögonen, eftersom salongen var så dåligt upplyst att det var näst intill omöjligt att ens känna igen bordsgrannen. Och det blev också bråk mellan ”sprätthökarna” om damerna man bjöd upp. Några bergsprängare blåste klarinett och en basfiol kompade. Blåsarna från kalkbrottet klarade med möda de krångliga polketterna. När det skulle vara extra festligt i Stadskällaren kallade krögaren in en åttastämmig regementsorkester.

Då källarmästare Sundstedt upphörde med krogrörelsen, var det också slut med nöjeslivet i hans fastighet. Senare byggdes Stadshotellet där källarmästare C G Gellerstedt residerade till att börja med. Han följde upp de gamla festtraditionerna, samtidigt som han presenterade en del teaterföreställningar.

Så småningom hade också det gamla hotellet vid Lilla Bergsgatan tjänat ut. Med facit hand kanske det var synd att Sparbanken fick uppföra sitt hus mitt emot hotellet. Den fina trädgårdsanläggningen försvann, något som kanske hade lockat turister in till själva stadskärnan. Men nu är det som det är. Hotellet ersattes med servicehus och bibliotek. Nästan i samma stil som det gamla huset. Nu för tiden måste alla nöjeslystna ta sig ner till Sundsbron för det ska hända något. Krogarna ligger runt bron som bekant. Farligt nära vattnet…

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post189

Dragspelsprofessor Gäfvert

April 2010Skapad av Ove Danielsson sön, april 04, 2010 11:39:37

Lerbäckssonen Bo Gäfvert, har sammanställt materialet till skivalbum med gamla dragspelsmästare. Det handlar om unika inspelningar gjorda från 1906 fram till 1951. Bo är själv en duktigt dragspelare med ett otal skivinspelningar.

Dragspelskungarna var dåtidens rockstjärnor. Flickorna flockades om dessa omhuldade män.

Calle Jularbo i Radiotjänsts studio vid Brunkebergs torg 1925. Calle körde en vit Cadillac på sina turnéer. Och bilen skulle stå intill scenen väl synlig för publiken.

De svenska dragspelsmästarna är en viktigt del av vår musikhistoria. I dagarna hedras mästarna med en nyutkommen skivalbum med namnet ”Svenska Dragspelsmästare”. I albumet finns inspelningar från 1906 fram till 1951. Utan ”dragspelsprofessor” Bo Gäfverts stora kunnande hade det inte blivit någon skivutgåva. Han har tidigare skrivit böcker om de gamla dragspelsmästarna. Bo är själv en förnämlig dragspelare , med ett otal skivinspelningar och radioprogram. Det var av Gruppen för svensk dragspelshistoria vid Svenskt visarkiv som gav uppdraget till Bo att välja material till den nyutkomna dragspelsantologin.

Bo Gäfvert är en mycket välkänd person inte minst Sydnärke. Bo föddes i Gålsjö nära Lerbäck. Pappa var skomakare. Sitt musikaliska påbrå fick han från sin mamma som spelade både fiol och orgel i missionshuset. Smaken för dragspel fick han efter ha lyssnat på sin farbrors grammofonskivor. Som de flesta andra grabbar i bygden på den tiden börjad han jobba på spikfabriken i Kårberg. Men vid sidan av jobbet blev det spelningar på danser och vid andra sammankomster.

På 50-talet reste Bo till Stockholm för att börja jobba i en pianofabrik. Samtidigt utbildade han sig till pianostämmare på Musikhögskolan. Så småningom tog han över pianofirman ihop med en kollega. I början på år 2000 överlät han firman till en yngre kollega. Sommarmånaderna tillbringar dragspelare Gäfvert i föräldrahemmet i Gålsjö. Och då övar han timvis varje dag. Han förstärker under sommaren Lerbäcks hembygdsförenings husband.

Till det nya skivalbumet har Bo skrivit en fyllig presentation av inspelningarna, allt från det allra första inspelade dragspelssolot från 1906 till ett 40-tal unika inspelningar med våra största dragspelsmästare. Albumet har finansierats med stöd från Statens Kulturråd och Sveriges Dragspelares Riksförbund. Det svenska dragspelarna hade ett internationellt gott anseende. Det visar bland annat Pietro Frosini som skickade kompositioner till Ragge Sundquist innan de ens kom ut på noter. Och dragspelskungarna var dåtidens rockstjärnor. Flickorna flockads kring dessa omhuldade män. Calle Jularbo körde en vit Cadillac när han reste på turné. Enligt hans gagekontrakt skulle bilen ges plats intill scenen väl synlig för publiken. Samtidigt hade dragspelet ett dåligt ryckte i mera seriösa musikkretsar. De tongivande inom jazzen ville inte acceptera jazz på dragspel.

-I den här samlingen har vi försökt välja ut inspelningar med ett antal representativa artister från olika tidsepoker. En stor del av inspelningarna har inte återgivits tidigare och några fall rör det sig om opublicerat material av stort värde. Det är ett kulturhistoriskt värdefullt material som speglar en tid man brukar kalla ”Dragspelets Guldålder”. Förhoppningen är att albumet kommer att tas emot med stor glädje, inte bara då av dragspelsvänner utan hos alla musikintresserade, säger Bo Gäfvert, som laddar för en ny sommarvistelse i sitt gamla föräldrahem i Gålsjö och en ny säsong med Husbandet.

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(5)//blogg.ovedanielsson.se/#post188

Öhrmans järnhandel återuppstod som Apotek

April 2010Skapad av Ove Danielsson tor, april 01, 2010 17:30:41

Apotekshuset i dag.

En 50-talsbild

En bild från början av 1900-talet

Apotekshuset med ett antal hyresbostäder flyter väl in i torgbilden utmed Sundsbrogatan. Ägare är Askersundsbostäder. Men på den tomten huset står i dag har det hänt en hel del genom åren. För cirka 30 år sedan brann det gamla huset ner till grunden. Då fanns det en blomsterhandel i butikslokalen. Efter branden tog ett antal år innan det nuvarande fastigheten byggdes. Området fick också namnet ”brända tomten”. Innan det nya huset uppfördes gjordes också arkeologiska utgrävningar på tomten. Ödetomten skämde hela torgbilden. Men det är glömt i dag.

Det gamla huset som lades i aska var mest känt som Öhrmans järnhandel. Apotek och blomsterhandel i alla ära, men det är just järhandeln som de flesta gamla askersundare förknippar huset med. Dagboksanteckningar som en gammal askersundare gjort och som jag tagit del av berättar om det hänt mycket i huset vid torget genom åren.

Det sannolika året får gårdens färdigbyggande antas vara 1797. Byggherre var rådman, handlanden och riskdagsmannen Jacob Lundberg. Han avled 1822. I början på 1800-talet hamnade Lundberg i en ekonomisk knipa. Dåvarande ägaren till Stjernsund, Olof Burenstam, förbarmade sig över familjen Lundberg. Jacob fick gården Rude i Askersunds landsförsamling, för sig och sina barns räkning.

År 1810 köpte en son till Jacob, rådmannen Carl Lundberg, fastigheten vid torget som då inrymde 16 rum. Carl Lundberg var efter den tidens mått att döma en driftig affärsman. Han startade klädesväveri på gården, medan brodern Gustaf under många år idkade diversehandel. Bröderna var också initiativtagare till ”Askersunds stads uppfostringssällskap”, som senare ändrades till Prins Oscars Elementarskola. Carl Lundberg upplät hela övervåningen på huset till skollokaler, vilket fick disponeras av såväl lärare som elever. Skolan invigdes 1811 av landshövdingen. Det blev en stor fest med kanonsalut, skålar, och bal. Tillställningen började klockan 18 och slutade klockan 05.00 följande morgon. I dag nöjer sig skolfolket med att klippa av ett band när skolor invigs. Kanske skolfolket kunde återuppliva gamla traditioner…

Bilden är från början av 30-talet på Öhrmans innergård.

Carl Lundbergs affärer var dock inte särskilt lysande. Han försattes i konkurs. I ett sista försök att rädda sina affärer bad han prins Oscar om ett bidrag på 4 500 riksdaler banco för reparationer och uppförande av en gymnastiksal på tomten. Allt enligt ”Fäktmästare Lings” intentioner. Men det blev aldrig några pengar till projektet. 1820 beslöts att ”Prins Oscars Elementar Schola” skulle förenas med ”Stads Paedagogiens Schola” som redan fanns i staden. Det betydde att den första skolan helt plötsligt hade två lokaler. Den senare skolan fanns vid Storgatan invid Sofia Magdalena kyrka och den lokalen kom att användas. I samma veva förflyttades stadens ”fattighjon” till Södra Udden , där fyra i den så kallade Båtmansstugorna anskaffades.

Till vänster fins Systembolaget i dag. Där fans Öhrmans lagerbyggnad tidigare.

Gäldenärerna i Carl Lundbergs konkursbo sålde fastigheten med inventarier till postmästare P.G. Fischer och magistratsekreterare Anders Gothén. Postmästarens dotter Wilhelmina gifte sig med handlanden T. Berg, som år 1875 också blev ägare till gården. Innan dess hade dock postmästaren sålt sin del till kompanjonen Gothén. År 1836 sålde familjen Gothén fastigheten till rådmannen och handlanden Gustaf Norselius. Han angreps av kolera och räddades då av sin hustru från att bli levande begrav enligt dagboken. Familjegraven finns på Askersunds gamla kyrkogård.

Som nämnts köpte Thorbjörn Berg fastigheten 1875. Han hade börjat sin affärsbana som biträde hos sin far, Gustaf Magnus Berg, som på 1860-talet öppnade affär i huset. Sonen Thorbjörn blev sedan delägare i affären, vars firmanamn då ändrades till G.M Berg & Son.

Thorbjörn Bergs sterbhus sålde 1912 fastigheterna på tomten till AB Öhrman för 46 000 kronor. Det var tre biträden i Bergs speceriaffär som därefter blev ägare till firman, nämligen Sten Öhrman, Johan Öhrman och Nils Apelskog. Den senare övertog ensam fastigheten och firman Öhrmans och C:o 1926. Efter Apelskogs död 1949 drevs företaget av hans maka under ett år. Då övertogs företaget med tillhörande fastighet av direktör Bengt Olai, Linköping, som under årens lopp utvecklade rörelsen.

En tidig 50-tals bild. Gunnar Carlsson, Sten Fredrikson, Bertil Carlsson och ägaren Bengt Olai.

Öhrmans innergård på 50-talet

Efter Olai tog en av hans tidigare anställda, Rune Edblad, över. När han slutade förvandlades järnhandeln av Anders Lindgren till blomsterbutik. Under den tiden brann fastigheten ner och blomsterhandeln flyttade till andra lokaler vid torget. Askersundsbostäder AB blev nya ägare till det nuvarande Apotekshuset med lägenheter.

Kalle Lundstedt var anställd vid Öhrmans i många år.

Ja här var lite historien bakom det ståtliga huset vid torget. Som vanligt har grannen och vännen Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder och gamla annonser. Vi får se av vårt sammarbete kan leda till framöver….

Linus bidrar med äldre bilder. Men den här bilden är ny.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(3)//blogg.ovedanielsson.se/#post186
« Föregående