Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Mord i Snavlunda

Februari 2010Skapad av Ove Danielsson fre, februari 12, 2010 09:08:34

Gunhild Tannerstad visade släktforskare Gösta Svensson avrättningsplatsen på Svinnersta Mo. Han hade sökt den. Gunhild hade bott strax intill platsen i halva sitt liv.

Släktforskning är det många som ägnar sig år. Intresset för att ta reda på sitt ursprung verkar också bara öka hela tiden. Vad har förfäderna sysslat med? Är det något som är trevligt att få reda på, eller är det lika bra att glömma det som hänt i släkten så fort som möjligt. Själv brukar jag konstatera att man inte kan ta ansvar för hela släkten. Att man har nog med sig själv. Själv har jag aldrig släktforskat, men en gång fick jag en släkttavla av kvinna som hade forskat på min släkt. Hon hade gjort det av eget intresse och det var ju snällt. Och vi var heller inte släkt eller kände varandra…

En flitig släktforskare är musikledaren Gösta Svensson i Askersund. Han ramlade rakt in i en ruskig mordhistoria under sin forskning efter sin släkten. Det är sådant man får räkna med. Den blodiga händelsen utspelades vid Venstorp i närheten av Snavlunda år 1822. 14-årige Lars Persson blev då brutalt mördad av sin egen far, Carl Peterson. Det var kärlek till en ung flicka som drev honom att skära halsen av sin son, när denne låg och sov i stallet med sina två bröder. Carl Peterson tänkte ta livet av alla tre sönerna, men de andra två vaknade av Lars dödsarbete. Bröderna flydde från stallet, men en av dem han fadern hugga i halsen. Blödande tog han hjälp av grannar och klarade sig på så sätt att förblöda.

Hustrun till mördaren Carl Peterson hade avlidit, troligen förgiftad av maken. Han bestämde sig då för att gifta om sig med en vacker flicka som han träffat. Henens krav var dock at sönerna skulle bort på et eller annat sätt, innan hon flyttade ihop med Carl. Enligt gamla berättelser led manen av ”mordbegär”, så han valde att få bort sönerna på det sätt han kunde bäst. Det hela slutade med at Carl Peterson avrättades på Svinersta Mo år 1823. Tänk vad kärlek kan ställa till med…..

Strax efter dråpet på sin son blev Carl Peterson gripen och kastad i fängelse. Där satt han ett år. Den 12 juni 1823 fördes han till avrättningsplatsen i Snavlunda , för at först mista sin högra hand och sedan bli halshuggen. Det var ingen måtta på eländet. Barnamördaren nekade till alla anklagelser. Allt skulle ha inträffat i sömnen. Han skulle ut i stallet och slakta kreatur…

När Gösta Svensson berättade sin historia i Snavlunda hembygdsförenings medlemstidning, efterlyste han avrättningsplatsen på Svinnersta Mo. Han fick napp direkt. Gunhild Tannerstad hade bott strax intill avrättningsplatsen i halva sitt liv och kunde peka ut den. Hon hade flyttat till Vretstorp , så Gösta och jag åkte och hämtade henne.

”Redan som liten berättade farmor om avrättningen. På den tiden var det folk som gick till avrättningsplatsen när de var sjuka. Några droppar från den avrättades blod kunde bota sjukdom, hur ruskigt det än låter. Min farmor påstods ha en sjukdom, men hon levde i drygt 80 år”, berättade Gunhild , när vi besökte platsen.

Hon tyckte inte att det var det minsta otäckt att bo så nära en avrättningsplats.

”Inte brydde vi oss om sådant trams. Vi kallade området för nackaplatsen. Det var inte något märkvärdigt med det”, förklarade Gunhild, medan hon petade med sin käpp bland stenarna som markerade platsen.

Den ruskiga händelsen i Snavlunda har uppmärksammats i ett skillingtryck som kom ut 1828.

Så här långt kan det leda med släktforskning. En mordhistoria. Gösta sökte i Snavlunda församlings dödsbok. Då hittade han en text om ”gossen Lars från Odne dödad och mördad av sin egen far”. Det fick Gösta att gå vidare med forskningen.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt även om det rör sig om ett ruskigt mord.

  • Kommentarer(12)//blogg.ovedanielsson.se/#post153

Hammars handel har nio liv.

Februari 2010Skapad av Ove Danielsson ons, februari 10, 2010 17:10:43

Vera Rixon drev Hammars handel i 27 år. Hon tog över efter pappa David 1952. Årsskiftet 1980-81 lämnade hon över till en ny ägare.

En gammal annons från Hammars handel

Ingvigning av nya kiosken vid Hammars handel i början på 60-talet

Shell var märket vid macken vid Hammars handel en gång i tiden

Hammars handel har som katten-nio liv. Under mina år som journalist gjorde jag ett antal reportage om nedläggningar, nystarter, och ägarbyten. Nu är det dags igen med en nystart. Affären och bensinpumpen har varit stängd en tid, men nu tänker driftige Kent Kaufeldt slå upp portarna igen på Hammars enda handel. Naturligtvis hälsas Kents satsning det med stor glädje i Hammar och inte minst av de äldre som har svårt att ta sig till Askersund eller Motala för att handla lite mjölk och bröd. Bensinpumpen är också viktigt.

Kent har sagt att det är som lite hobbyverksamheten för honom. Men den som känner Kent blir det nog lite mer än så. Han överlåtit ansvaret för sin verksamhet i de gamla glasbrukslokalerna till nära anhöriga, så nu är han ledig att kunna ta emot Hammarsborna i sin butik. Kent är uppväxt och bosatt på orten, så han har mycket gratis. Alla känner honom.

Kent Kaufeldt tar över Hammars handel

Problemen för Hammars handel började med nedläggningen av glasbruket och den nya förbifarten. Tidigare gick stora vägen precis förbi Hammars handel och då var det många som stannade spontant. I stort har lanthandel haft det svårt att överleva. Folk pendlar till sina jobb och handlar i större affärer innan de åker hem. Avflyttningen har varit ett annat problem. Men då är det tur att det finns sådana som Kent som tror på en framtid. Det är bara att hålla tummarna.

Själv har jag och många av mina kompisar trevliga minnen från Hammars handel. Olle Borg sålde TV-apparater i butiken och han var väldigt tidigt ute med det. Som reklam ordnade han sändningar i skyltfönstret. När fotbolls-VM spelades i Sverige 1958, vallfärdade folk till Hammars handel för att kolla på fotboll i skyltfönstret. Vi grabbar åkte moped från Askersund flera gånger i veckan för att se VM-drabbningarna. En del var lite lyckligare lottade och kunde ta bilen. Vid finalen mellan Sverige och Brasilien var det packat ut gården vid butiken. Minns inte hur bra vi såg, men något var det väl i alla fall.

Svenska landslaget i fotboll 1958. Men vid Hammars handel var spelarna i svart-vitt.

Senare i livet som glasbruksarbetare i Hammar blev besöken många vid kiosken. Det var bara att gå rakt över vägen och njuta av lunchen eller kvällsmålet, allt beroende på vilket skift man jobbade. Det var korv med mos som gällde. Kanske det blev lite tradigt, men det var gott för en som gillar varm korv.

Senare som journalist intervjuade jag butikens ägaren Vera Rixon. Året var 1980 och hon skulle lämna firman efter 27 år. Då hade hon hunnit bli en riktigt kändis i Hammarsbygden. På den tiden var butiken ortens stora samlingspunkt. I och med att Vera slutade sin affärsbana upphörde och den kända köpmanssläkten Lindqvist med sin handel i Närke. Vera var nämligen den allra sista lindqvistare i en lång affärsepok på många ställen i Närke.

”Min farfar och min pappa var köpmän. Sedan gick det i arv till kusiner och farbröder. Nästan alla i släkten har drivit affärsverksamhet av något slag”, berättade hon för mej.

Vera själv hade själv hunnit till den mogna åldern av 36 år när innan hon ställde sig bakom disken i Hammars handel.

”Pappa David , som drev affären före mej drog 1952. Eftersom vi inte ville släppa affären ur släkten , slutade jag min anställning på ett kontor i Örebro och flyttade ner till Hammar. Några särskilda kunskaper om affärsverksamhet hade jag inte när jag började, utan jag fick lära mej lite i taget”, upplyste hon.

Vid den här tiden , 1980. hade PLM i Malmö som ägde glasbruket byggt ut stort.

”Skulle glasbruket försvinna skulle det bli en katastrof för bygden. Och inte minst för Hammars handel”, trodde Vera.

Glasbruket stängdes , men det blev nog inte den katastrof som Vera var rädd för. Den nya vägdragningen blev nog ett svårare slag för handeln i Hammar, än nedläggningen av glasbruket. Många i Hammar hälsade dock den nya förbifarten med glädje. Det var bökigt att under sommarmånaderna med alla broöppningar. Med Stora Hammarsbron blev det renare i luft i samhället och mindre buller.

Tidigare fanns fyra butiker i gamla Hammars kommun. 1980 fanns bara Hammars handel och butiken i Sänna kvar. Den senare är nu också borta.

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder till bloggen.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(4)//blogg.ovedanielsson.se/#post152

Klubb Krokodilen

Februari 2010Skapad av Ove Danielsson tis, februari 09, 2010 15:21:17

Delar av gamla Trikåfabriken i Askersund förvandlades under några år till blues-och jazzklubb, med namnet ”Klubb Krokodilen”.

Skinnkonstnär Benny Öhrman skapade ”Klubb Krokodilen”. Kända artister stod på kö för att uppträda där. Frågan är hur Benny kunde locka så många fina artister till Askersund.

Maritza Horn och gruppen Mynta gästade Krokodilen hösten 1995. Då var det fullsatt.

Så här såg det ut i gamla Trikåfabriken 1962. Då var det full fart på symaskinerna.

Melissa Horns låt ”Lyssna till mitt hjärta” spelas ofta på radio. Det har blivit en mycket populär låt. Lite långsökt kanske, men den får mej att tänka på hennes mamma Maritza och på ”Klubb Krokodilen” i Askersund. Skinnkonstnär Benny Öhrman startade i mitten på 90-talet klubben i gamla Trikåfabriken. Maritza gästade klubben med gruppen Mynta vid ett tillfälle och gjorde stor succé. Precis som dottern gör nu. Tyvärr kommer hon aldrig att kunna göra ett framträdande i Krokodilen.

”Klubb Krokodilen” gästades av ett antal stora artister. Det var nästan för bra för att vara sant i lilla Askersund. Klubben besöktes av Chuck Hall Band från USA, Marie Bergman, Viktoria Tolstoy, Kjell Öhmans orkester, Claes Jansson (han med den röda cykeln ni vet) och så då Maritza Horn. Till underhållningen serverades det mat. Det var hur trevligt som helst och inte särskilt dyrt. En liten kulturell oas för askesrundarna.

Benny Öhrman jobbade dag och natt för att få i ordning en mysig klubblokal. Något som han också lyckades med. ”Klubb Krokodilen” hyrde sedan av Benny. Sjäv funderade jag ofta på hur det var möjligt att få så bra artister till Krokodilen, när inte ens kommunen hade råd. Men Benny hade kontakter och lyckades på olika sätt förhandla sig till låga ersättningar. Någon sydde Benny fina skinnkläder åt. Då blev det billigare. Andra gick med på att stanna till i Askersund på genomresa till olika större framträdanden. Då blev det också ett bättre pris. Artisterna som kom till Krokodilen tyckte också det var fantastiskt trevligt att det finns en klubb av det här slaget i en liten landsortstad. Och det var inte av artighet. Jag jobbade som journalist vid den här tiden och intervjuade de flesta. Många var rent lyriska. Men säg den glädje som är beständig.

Tyvärr knäckte höga hyror och problemet med att klara kostnaderna för ett utskäningstillstånd Krokodilens verksamhet. Skanstornet som ägde gamla Trikåfabriken under den här tiden lät ingen halka efter med några hyror. Hellre tomma lokaler än obetalda hyror. Ett utskäningstillstånd för klubben skulle kosta 23 000 kronor skrev jag i mars 1996. Styrelsen vädjade till kommunen att inte ta ut så höga avgifter för en ideell förening som kämpade för att få bra musik till staden. Men det hade minsann kommit nya riktlinjer som måste följas. Enligt styrelsen för Krokodilen var det nödvändigt med öl-och vinservering för att verksamheten skulle gå ihop.

En del falska rykten ställde också till problem för skaparen av Krokodilen. Sammantaget ledde alla problem till att den populära blues-och jazzklubben fick kasta in handduken. Till många askersundares stora besvikelse. Något liknande med så många fina artister under ett år blir svårt att upprepa.

I brist på en egen musikklubb i Askersund får vi nöja oss med Maritza Horns dotter Melissa i radion. Och det är inte det sämsta. Hon är duktig. Frågan är vad Maritza själv tagit i vägen. Det var länge sedan man hörde något om henne…..

PS! Kommenetera gärna- Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(4)//blogg.ovedanielsson.se/#post151

Gamla "hantverkarn"

Februari 2010Skapad av Ove Danielsson sön, februari 07, 2010 22:25:49

Herbert Fallgren var vaktmästare vid bion i Askersund under många år. Han bodde också i huset.

Bilden är från invigningen av hantverkarnas hus 1907. Den byggdes för teaterverksamhet. Det var före filmens tid.

För 103 år sedan , närmare bestämt den 13 oktober 1907, invigde Askersunds fabriks-och hantverksförening biograflokalen på Sundstedtska tomten vid Lilla Bergsgatan. Sedan i slutet av 80-talet drivs lokalen av Askersunds Folktes husförening. Det finns väl ingen Askersundare som inte har varit med om någon trevlig aktivitet i biograflokalen. Under många år var lokalen Askersunds stora nöjesetablissemang, med allt vad det innebär från teater, revy, film, bandyavslutningar, föreläsningar, musik för at nu nämna något. Och fortfarande är biograflokalen den stora samlingspunkten i stan om det ska hända något.

Nu har till och med kommunens politiker sökt sig dit. En gång i månaden sammanträder fullmäktige där. Problemet för Folkets husföreningen är att klara den stora gamla klassiska byggnaden ekonomiskt. Värmekostnaderna gräver djupa hål i kassan. Det behöves en modern uppvärmning, men det bör väl inte vara några stora problem med den investeringen nu när politikerna finns på plats. Det är väl bara att fatta beslut om att bidra med pengar någon kväll när det de ändå finns i huset. Men jag vet att riktigt så går det inte till när det handlar om politiska beslut….

Uppförande av biograflokalen-som fån början var tänkt som en teaterlokal som skulle rymma 400 personer-var en mycket djärv satsning i början på 1900-talet. Filmen hade ännu inte slagit igenom. Antalet platser fick senare reduceras till ventilationen inte räckte till. Fabriks-och hantverksföreningen köpte tomten för 7 000 kronor år 1906. Byggmästare Strandell Örebro, byggde huset för en kostnad av 15 320 kronor. Föreningen höll själva med virket.

Många kända artister och teatergrupper har gästat "hantverkarn" genom åren. Som populära "Vårat gäng" på 40-talet.

Dåvarande kyrkoherden Södersteén , höll invigningstalet somvar något i hästväg vad beträffar längden. Det handlade om 23 tätskrivna foliosidor! Säsongen 1913-14, gavs de första biografföreställningarna. Det var ” Vestgöta Bio” från Skövde som hyrde lokalen. Nu tog också diskussionerna om att köpa en egen filmapparat. Första världskriget satt dock djupa spår i föreningens ekonomi och verksamhet. Istället för att köpa en filmapparat höjdes röster om att fastigheten skulle säljas.

Men efter kriget tog nöjeslivet ny fart i Askersund. Redan 1919 inköptes en projektor. Biorörelsen drevs i föreningens regi under namnet A.H.F Bio. Maskinisten hade ett arvode på på fem kronor per föreställning. Men då ska man komma ihåg att biljettpriserna låg på drygt en krona. Biografrörelsen gick bra vid den här tiden. År 1924 gjordes en om-och tillbyggnad för 14 000 kronor tack vare ett bra överskott.

År 1931 gjorde ljudfilmen sitt intåg i Askersund. Men satsningen gjordes med viss tvekan. Det fanns stor osäkerhet om föreningen kunde få ljudfilmer i den utsträckningen man önskade. År 1970 tog biografföreståndare Magnus Bromander över verksamheten på arrende. Han hade varit maskinist sedan 1958. Den gamla AHF Bio blev då Vätter-Bio. Under 16 år drev sedan Bromander med hjälp av hustru Britt verksamheten.

Hantverksföreningens styrelse ute på båtutflykt i början på 60-talet. Längst fram föreningens mångårige ordförande Emil Svensson.

Askersunds fabriks-och hantverksförening grundades 1847 när skråväsendet efterträddes av ett fritt näringsliv. Föreningens medlemmar har under åren drivit lärlingsutbildning, utfärdat gesäll-och mästarbrev.

Magnus Bromander var maskinst vid bion i Askersund under många år. Senare tog han också över biografrörelsen

Roger Ivarsson tittar ut genom luckan i maskinrummet. Han har varit maskinist åt Folkets hus i många år.

Många idrottsavslutningar har hållits i "hantverkarn". Bilden är från 1960 då Orvar Bergmark var på besök.

Arrangörerna för tradjazzfestivalen brukar förlägga en del konserter till Folkets hus. Musikanterna brukar tala lyriskt om akustiken. Alla stor evenemang som drar lite större publik brukar förläggas till FH. Det finns ingen annan lokla-med undantag för kyrkorna och Sjöängsskolans aula-som kan ta en större publik, så det gäller nog för beslutsfattarna att slå vakt om hantverkarnas gamla fastighet.

I början på 90-talet lades taket om på biohuset. Det var nödvändigt

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post150

"Gubben" Sjöberg

Februari 2010Skapad av Ove Danielsson tor, februari 04, 2010 23:34:11

"Gubben" Sjöberg på den plats han älskar. Fotbollsplanen

Sven-Olof Sjöberg arbetade vid Ramers (senare Rejmes) i över 50 år. Under många år var han reservdelschef.

"Gubben" Sjöbergs meritlista är lång. Både som spelare och tränare. Det var lite jobb med att få ihop alla tröjor innan jag tog den är bilden på gamla IP i Askersund.

I Askersund bor ”Mr Fotboll”, Sven-Olof ”Gubben” Sjöberg. Det mesta i hans liv har kretsat kring den kära fotbollen. På senare år har också golfen tagit en del plats. Visst har han hunnit med att skaffa familj och egen villa, men större delen av ” Gubbens ” fritid har ändå gått åt till fotboll. Villan på Borgmästargatan sålde Sven-Olof och Inger för en tid sedan för att flytta till en lägenhet, så nu kan gräsklippningen ersättas med lite golf utan ångest.

-Fotbollen har varit som ett gift för mej genom åren. Finns det något roligare än att gå ut en fin sommarkväll på en härlig gräsplan och spela fotboll, undrar ”Gubben” , som tränade fotbollslag långt efter pensionsåldern.

Sven-Olof har en mycket lång meritlista både som aktiv spelare och tränare. De första stapplande stegen tog han hemma födelsebyn Kvistbro i Västernärke.

-Min store idol på den tiden var storebrorsan Arne, som spelade i Fjugesta.. Han var duktigt i både bandy, fotboll och fri idrott. Det blev naturligt att jag också började spela i samma klubb som han. Jag hann också med att spela några matcher för Fjugesta i fyran, innan jag flyttade till Vretstorp 1952, berättar ”Gubben”.

Bakom flyttningen låg inte någon värvning. Nej den gången var det som ofta kärlek med i spelet.

-Jag träffade Inger i Vretstorp, så blev det bara så att jag också började spela fotboll där, erkänner han.

”Gubben” var aktiv spelare i Vretstorp under en tioårsperiod då klubben också nådde sina största framgångar. Han var med och förde upp laget i trean, som slitstark mittfältare. Nummer 4 hade han stadigt på ryggen under åren i Vretstorp, precis som idolen Olle Åhlund i Degerfors.

-På den tiden hette det att man spelade högerhalv och inte mittfältare som nu. Vi hade Mats Nilsson, Degerfors som tränare när vi låg i trean och han betydde mycket. Inte bara för att han var en duktig bollspelare, utan han kunde också berätta för oss som inte hade varit med så länge hur det var att spela allsvenskt. Vi lyssnade med spänning på hans berättelser från de stora matcherna i allsvenska, minns ”Gubben”.

Mats Nilsson från Degerfors tränade Vretstorp några år. "Gubben" var imponerad av honom.

-En rolig sak var också att vi kom med på tipset en gång i en match mot Arvika , som vi för övrigt vann med 3-2. Jag minns att Putte Kock tippade fel i TV just på den matchen.

1962 började Sjöbergs långa tränarkarriär i en rad Sydnärkesklubbar. Några problem med klubbkänslan har inte haft trots alla klubbar.

-Som alla förstår klappar alltid mitt fotbollshjärta för Vretstorp. När det sedan gällde klubbarna jag tränade var det alltid den klubben som måste vinna. Något annat fanns inte för mej, säger ”Gubben”.

Den svåraste motståndare som ”Gubben” mött som fotbollspelare var Håkan Eklund, som då spelade i Forward Örebro. Han blev senare allsvensk i IFK Göteborg.

-Håkan var för snabb för mej. Jag hann aldrig markera honom, men så blev han också allsvensk.

Den svåraste motståndare på fotbollsplanerna som "Gubben" stött på var Håkan Eklund, Forward, senare allsvensk i IFK Göteborg. Han var för snabb för "Gubben".

När det gäller duktiga spelare i hans hjärteklubb Vretstorp , så tvekar han inte på tre namn, Tage Johansson, Hans Forsell och Stig Cullbrant. Tage gjorde en kort men framgångsrik karriär i Örebro SK med ett avgörande framspelningar och mål i kvalmatcher 1960. Men Tage nöjde sig bara med en halv säsong ÖSK-tröjan, och någon säsong i Kumla. Han var allt för hemkär. Karriären avslutades i Tidaholm, av någon anledning...

Den störste spelaren som Vretstorp fått fram är Tage Johansson. Han spelade några matcher för ÖSK och hamnade då i Prärie Serien som samlarbild. "Gubben" håller honom som den bäste i klubben. Tyvärr finna han inte kvar i livet längre.

Vad kommer då smeknamnet ”Gubben” ifrån?

-Det namnet fick jag på en träning i Vretstorp. Nu tar gubben bollen skrek jag till någon av de yngre spelarna. Sedan dess har jag kallats för ”Gubben”.

Jag själv har haft ”Gubben” både som tränare och medspelare i IFK Askersund. Han hade förmågan att skapa den rätta stämningen. Det var roligt at gå till träningarna. Minns att han blev lite ängslig när man gick över mittlinjen som back utan någon större täckning bakåt. Och oron var naturligtvis befogad. Vi träffas ibland och pratas vid. Och vi är lika pigga och alerta som förr inbillar vi oss. Men det är nog en bra bit från sanningen..

Bilden på IFK Askersund är från 1973. "Gubben" stående längst till vänster var spelande tränare. Han var då fyllda 40. Övriga spelare är efter "Gubben", Jan-Erik Swärd, Börje Bohman, Kenneth Gustavsson, Rolf Bäckström, Ale Dalevi och Hanes Dalevi. Knästående fr.v: Hans-Olof Nykvist, Janne Nilsson, jag själv, Leif Henka Johanson, Hasse Dalevi, Anders Wallin och Kent Tummen Johansson

Det var kanske inte så konstigt att ”Gubben” kunde hålla ordning och reda på träningarna och ute på planen. Han var van med det från sitt jobb som reservdelschef vid Ramers som det hette på den tiden. Kan man hålla reda på tusentals skruvar och muttrar är 11 fotbollspelare en bagatell. Han jobbade vid företaget från det han var 15 och fram till pensionen. Bara det är imponerande.

-I januari 1945 åkte jag och en kompis med Svartåbanan in till Örebro för att söka jobb. Vi var båda fyllda 15 och inte särskilt modiga. När vi kom in till Örebro sökte vi upp bilfirman Ramers. Vi hade hört att det fanns jobb att få där. Så liten och klen som jag var kunde det inte bli aktuellt med något tungt jobb. Det förstod jag. Som tur var fanns det ett jobb som kontorsbud. Det passade mej perfekt. Mitt mål var att fortsätta arbeta några veckor, men det blev över 50 år. Efter några år hamnade jag på reservdelslagret och det var ett jobb jag trivdes med.

-Jag tog inte arbetet på Ramers för att jag var intresserad av bilar. Det var en ren tillfällighet att det just blev Ramers. På den tiden gällde det att snabbt hitta ett jobb så man kunde försörja sig. Vi var sex ungar i familjen. Skruva med bilar var inte min starka sida, men jag var bra på att plocka fram rätt muttra och skruvar.

Samtalen och intervjuerna är inte gjorda i går. Jag har helt enkelt plockat ihop lite av samtalen och intervjuerna med ”Gubben” som haft gjort under åren. Senast jag träffade honom var för några dagar sedan. Då var han på väg till gymmet, som han går till tre dagar i veckan.

I Lars Jonsson bok om Närkesbergs IK som kom ut före jul, finns det en hel del skrivit om ”Gubben”. Han var i klubben som tränare några år.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post148

Konstnärsbröderna Högberg

Februari 2010Skapad av Ove Danielsson ons, februari 03, 2010 00:07:03

Askersundsbröderna Anders och Sven-Erik Högberg gjorde gjorde sig kända långt utanför landets gränser med sina vackra smycken.

Under 80-talet utvecklade en Anders en ny teknik. Han började väva med silvertråd och guldinslag på en miniatyrvävstol som han själv konstruerade. Så här vacker blev Anders karamellburk.

Askersundsbröderna Anders och Sven-Erik Högberg gjorde under många år stor succé vid utställningar landet runt med sina vackra silver-och guldföremål. Konstkritikerna öste beröm över de båda. Svenska skrev en gång att bröderna Högbergs smycken bildade en egen skola. Arbetet skrev att Högbergs smycken blivit en klassiker.

Sven-Erik utbildade sig till silversmed medan storebror Anders valde guldet som sin specialitet.

”Sven-Erik berättade i hemlighet för mej att han tänkte bli silversmed eller urmakare. Jag bad honom då att bli silversmed så att jag kunde bli guldsmed” berättade Anders , 50 år efter det livsavgörande samtalet.

Som nummer sex och sju i en syskonskara på åtta barn föddes Anders och Sven-Erik. Pappa Sven var provinsialläkare i Askersund och gift med Elsa Höjer. Fortfarande är föräldrahemmet Rödegård i familjens ägo. Mats en yngre bror till båda och hans hustru Gunilla tog över huset. Tyvärr finns ingen av de tre bröderna kvar i livet längre.

Rödegård i Askersund var brödernas föräldrahem. Huset finns fortfarande i familjens ägo. Pappa Sven var provinsialläkare.

Anders tog studenten 1942 och funderade över att utbilda sig till arkitekt eller journalist. Under sin militärtjänstgöring drabbades han av TBC. Anders fick ställa in sina yrkesplaner och vara konvalescent fram till krigsslutet 1945. Sven-Erik var bara 15 år vid krigsutbrottet. Efter realexamen ville han ut och jobba. Han arbetade på mekaniska verkstäder och som yxkarl i Älvdalen. En sommardag 1945 mötes de båda bröderna på balkongen i föräldrahemmet Rödegård i Askersund. Det var då de enades om att bli silver-och guldsmed.

”Pappa var inte särskilt förtjust i att vi skulle satsa på ett konstnärligt yrke. I familjen fanns starka akademiska traditioner. Under mina långa konvalescent tappade jag lusten för att plugga”, har Anders berättat.

Bröderna Högbergs pappa Sven var inte särskilt förtjust över sönernas yrkesval till att börja med.

Båda fick lärlingsplatser i Stockholm. Det gav utmärkta möjligheter för bröderna att tillägna sig gedigen hantverksutbildning. I början av 50-talet öppnade bröderna en silversmedja i Göteborg. Det var i Sven-Eriks lilla lägenhet på Bergsgatan i Haga som de första smyckena tillverkades och såldes. Via Johanneskykogatan i Masthugget och Engelbrektsgatan vid Avenyn hittade silversmederna den lokal som kom att bli deras arbetsplats under massor av år.

Bröderna deltog i en mängd samlingsutställningar både i Sverige och utomlands, bland annat i Paris och New York. Bara vid två tillfällen hade bröderna utställningar i hemstaden Askersund. En 1978 och en på 90-talet.

Själv kände jag bröderna bara flyktigt genom mitt jobb som journalist. Men deras yngre Mats kände jag väl. Vi har haft mycket trevligt tillsammans. En vänlig och trevlig man som dock var mycket tveksam inför den nya datattekniken och framförallt E-posten. Vi hade mycket roligt åt det många gånger för att inte tala om hans fru Gunilla som fick rycka in när det gällde tekniken. Och ibland var hon inte hemma. Då blev det problem.

Mats ringde mej ibland på redaktionen och ville lämna något papper. Jag uppmanade då honom att E-posta över det hela, men då visste jag att inom fem minuter kom Mats cyklande med pappret från Rödegård. Stället ligger inte så långt från redaktionen. Han skulle ändå in på stan…

Mats Högberg var en trevlig man. Men gillade inte alla nyheter, som E-post.

Men det var alltid trevligt när han kom med sin cykel och sin basker på huvudet. Vi hade alltid mycket att tala om. Och visst var han stolt över sina bröder och det med all räta.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(14)//blogg.ovedanielsson.se/#post147
« Föregående