Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Konstnären Anders

Januari 2010Skapad av Ove Danielsson sön, januari 17, 2010 23:03:48

Anders Hellsten, Wästansjö, Åsbro, ägnade hela sitt liv åt måleri. Han hade aldrig haft något annat yrke.

Varje år hade Anders utställning hemma i Wästansjö

Under tiden med min hemsida/blogg har jag skrivit om ett antal konstnärer. Och här kommer ännu en text om en konstnär jag lärde känna ganska väl genom åren som journalist, nämligen Anders Hellsten, Wästansjö herrgård, Åsbro. Hellsten var en stor personlighet med en berättartalang utöver det vanliga. Särskilt då när det gällde mat. När han berättade om vad han ätit och skulle laga för måltider vattnandes det i munnen. Jag blev alltid jättehungrig efter besöken hos Anders och hustru Maj-Britt.

Anders är en av få konstnärer som jag träffat som aldrig haft något annat yrke än konstnärens. I mitten på 80-talet fick han också Askersunds kommuns kulturstipendium . Det handlade om några tusen kronor och en personlig glädje att även vara uppskattad på hemmaplan. Ofta kände han sig inte nog uppskattad i Askersund. Anders sa till mej att han skulle använda pengarna till att fixa till taket på herrgården.

”Jag har aldrig gjort något annat än att måla. I skolan ville jag bara rita. När jag var tolv år hade Carl Willhelmsson utställning på Örebro slott. Min lärarinna skänkte mej pengar till en tågbiljett, så jag fick åka in och se hans tavlor. Sen fanns det inget annat i huvudet än att rita” , har Anders berättat.

Anders kom ur mycket enkla förhållande i Kumla. Hans mamma var barnmorska. När Anders hade sin första utställning på hotellet i Kumla var han bara 17 år. Han fick ett stipendium till en Italienresa. Efter ett år kom han till Sverige fylld av entusiasm och energi. Det ledde i sin tur till en succéutställning i Göteborg där han sålde allt.

” När utställningen var över träffade jag en person , som undrade om jag inte ville köpa ett fint ställe i Tiveden mycket billigt. Det handlad nästan inte om några pengar alls så jag slog till. Stället hette Tivdestorp, och där bosatt vi oss ett antal år. Under tiden skulle jag också passa på att förkovra mej ett år på Otto Skölds målarskola”.

Efter en utställning i Göteborg på 50-talet köpte Anders Tivedstorp för en mycket billig penning. Där bodde han i många år. Anders till vänster och före detta korvgubben Harry Sundberg, till höger.

Utan Anders insats vid Tivedstorp från i början av 1950-talet fram till 1962 , hade förmodligen inte stället funnits kvar. När han kom dit fanns varken vägar, el eller vatten.

Men Skölds målarskola gav inte Anders något i utbyte.

”Jag fick lära de andra eleverna att preparera målningsdukar. De kunde inte ens spänna en duk. Det var rikemansbarn som hade måleri som hobby”, förklarade Anders en gång.

Anders tillbringade ett 15-tal somrar i konstmetropolen Torekov. Där umgicks han med bland annat Ragnar Sundberg, Hilding Lindqvist och Martin Åberg. Konstnärerna hyrde in sig hos fiskarebefolkningen och lärde varandra målarknep. Anders och Maj-Britt tyckte att det var den lyckligaste perioden i deras liv.

Nästan varje år hade Anders utställning hemma i herrgården vid Wästansjö. För Anders var ”modellarbetet” en självklarhet. Under de år jag träffade honom arbetade han fortfarande med levande modeller. På hans utställningar fanns det också ofta med ett antal sådan tavlor.

”Att vara modell är rena fakirjobbet. Tänk dej själv att sitta stilla i fem, sex timmar. Mina modeller har varit trogna. Jag har haft en modell i 30 år. Hon var 20 när hon började sitta för mej”, upplyste Anders.

Modellarbeten gjorde Anders under den tid jag kände honom. Han tyckte att modelljobbet var ett fakirarbete.

Anders och Maj-Britt köpte det ståtliga 1850-talshuset i Åsbro för en struntsumma 1962. Huvudbyggnaden renoverades 1934 till sitt nuvarande utseende. Maj-Britt beklagade ofta att inte mer av det gamla lämnades kvar. Måste erkänna att jag inte vet vem som bor och äger herrgården i dag. Men jag lovar att ta reda på det om ingen av läsarna av den här bloggen vet det….

Anders och Maj-Britt köpte herrgården i Åsbro 1962. Björkallén in till huset är pampig och vacker.

Hellsten var en populär målare. I många Askersundshem hänger målningar av honom. Själv har jag en oljemålning av Anders med en vas blåa blommor. Han tyckte den passade mej. Sista gången vi träffades var vid en utställning i Askersunds hamnmagasin. Det var vinter och kallt och båda var vi frusna. Anders undrade om jag inte ville värma mej med en liten whiskey i sällskap med honom, men jag hade lite kvar av arbetsdagen och tvingades tyvärr tacka nej. Lovade att återkomma vid ett senare tillfälle, men det blev aldrig så. Men hans tavla hänger på hedersplats i ett av våra rum. Anders var en mycket trevlig och lättsam person. Liksom hans fru.

Jag kan glädja mej åt att äga en tavla av vännen Anders. Men jag vet också at många andra askersundare köpte konstverka av honom. Det har jag kunnat konstatera när jag varit ute på journlistjobb i stugorna.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(6)//blogg.ovedanielsson.se/#post135

Kyrkoherden skriver om sjöfarten i norra Vättern

Januari 2010Skapad av Ove Danielsson tor, januari 14, 2010 09:47:46

Förre kyrkoherden i Askersund, Bengt Eriksson, har alltid varit intresserad av båtar och sjölivet.

Förre kyrkoherden i Askersund, Bengt Eriksson, har skrivit en mycket intressant uppsats om hamnen och sjöfarten i norra Vättern från förr och i dag. Uppsatsen har han döpt till ”Den lilla insjöstaden Askersund”.

Familjen Eriksson har varit bosatt i Askersund sedan 1970. De har tillhört gruppen småbåtsägare , som på 1970-talet bestod av ett mindre antal familjer , men som sedan vuxit till flera hundra.

-En del av innehållet i min uppsats är händelser som jag själv kommer ihåg, sådant som berättas av andra och sådant jag hämtat ur den redovisade litteraturen. Jag har också gjort källstudier i Hamnkontorets arkivalier i rådhusets källare. Jag har också gjort intervjuer som finns med i uppsatsen. Klart att en eller annan uppgift i tabellerna kan vara diskutabel, men jag menar att uppgifterna i övrigt till allra största delen är korrekta och trovärdiga, upplyser Bengt Eriksson, i inledningen på uppsatsen.

Flera av uppgifterna som Bengt Eriksson tagit fram har aldrig varit publicerade förut. Bland annat utdragen ur Hamnkontorets handlingar. Där finns mycket av intresse att hämta. Bengt Eriksson berättar att det finns ännu mycket mera att hämta ur Hamnkontorets gamla handlingar.

-Arbetet har varit kolossalt stimulerande och studiebesöken tillsammans med seminarierna har varit mycket berikande, konstaterar Bengt Eriksson, nöjt.

Askersunds hamn i början på 50-talet

I sin uppsats berättar Bengt Eriksson om att det inte var helt lätt att bygga en stenkaj som komplement till ”stadens brygga”. Köpmännen hade byggt egna sjöbodar med en egen brygga för ankommande och avgående fartyg. Men när sjöfarten ökade in till Askersund behövdes en ny kaj. Köpmännen var inte alls intresserade av att släppa både sjöbodar och tomtmark till en ny kaj. Men det löste sig till slut, men det kostade stora pengar. Hamnstyrelsen fick låna upp 6 000 kronor för att kunna lösa ut två sjöbodsägare. Summan motsvarar i dag cirka 300 000 kronor.

Från en godshanteringslista från 1852 kan man läsa att det var stor tillverkning av brännvin i Läggesta strax norr om Askersund . Och i de trakterna är jag uppväxt i. Och farsan som var helnykterist…Totalt skeppades det ut 53 884 liter brännvin från Askersund, som framställts i Läggesta.

Intervjuerna har gjorts med Mårten Eriksson , tidigare sjöingenjör, och med Bernt Strömberg, som jobbade några säsonger på gruvbolagets malmbåtar, ”Ville-båtarna”. Bernt berättar om sitt liv ombord. Det var hårt jobb, men det fanns också glädjeämnen. Man har ju hört tals om sjömän som hade en flicka i varje hamn. I Bernts fall var det tvärtom. Bernt berättar att det istället brukade hoppa ombord två tjejer i Törboda, som sedan följde med båten en bit upp på Göta Kanal, för att sedan hoppa av i Hajstorp. Det var ingen som sa något om det minns Bernt.

Bernt Strömberg, Åmmeberg är intervjuad i Bengt Erikssons uppstas. Här är Bernt ombord på en Ville-båt.

Jag har bara nämnt en lite del i Bengts Erikssons intressanta uppsats. Nu frågar säkert många hur man ska få tag på uppsatsen. Mitt förslag är att kontakt Bengt Eriksson direkt.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt

  • Kommentarer(3)//blogg.ovedanielsson.se/#post131

Erhard och Ingeborg

Januari 2010Skapad av Ove Danielsson mån, januari 11, 2010 23:42:15

Erhard Johanssons marmorstaty i rådhusfoajén 2010.

Erhard Johansson och Ingeborg Nyberg

Erhard med en liten större Ingeborg Nyberg

Erhard och major Trafvenfelt. Bysten finns i trappan upp till rådsalen.

Rådhusfoajén i Askersund pryds av en vacker marmorstaty. Och naturligtvis också av de trevliga kvinnorna i kommunens växel. Skulpturen föreställer tre nakna människor placerade i en liten grupp. Skulpturen är vacker och älskas av barn som kommer in i rådhuset. Det har kvinnorna i växeln berättat. Barnen brukar både beundra och krama om de tre personerna i gruppen.

Men vem är då mannen bakom skulpturen och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen? Inte så många känner till det. Konstföremålen finns där , men så har det inte varit så mycket mera prat om det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett antal andra fina skulpturer. Faktum är att kommunen ropade in några konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början på 70-talet. Kommunen betalade en tusenlapp för konstverken och då ingick gruppen som nu finns i rådhusfoajén.

Till att börja med tänkte de ansvariga i kommunen att placera konstverket med de tre nakna människorna som utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar. Och ganska snart föll också Erhards fina skulpturer i glömska.

Från 1972 och fram till 1981 stod de vackra skulpturerna i ett förråd nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med före kommunalrådet Bo Trygg i spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram stora skurborstarna och göra rent marmorstatyn.

Något namn finns inte på konstverket, liksom de flesta av Erhard Johanssons skapelser. Konstnären menade att konstverken fick tala för sig själva utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av. Sångerskan hann också besöka bildhuggare Johansson några gånger.

”Det var i landskyrkan som jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i kyrkan fick jag höra att hon ville träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes ansikte inte stämde med min staty”, har Erhard berättat.

”Och där stod hon nu och propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som inte var perfekt.”.

Det gick ett par år och Erhard gjorde om sin staty, så att den blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.

”Vi säger väl du sa hon. Det gjorde vi och så gick vi upp till min stuga. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard

Ingeborg Nyberg slog igenom i radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka och fick sluta sjunga.

En målning av Erhard Johansson från Haga 1934. Emil Petterssons röda stuga och stenhuggare Gustavssons stuga syns i bakgrunden . I förgrunden Hagas bykhus med brygga. Tavlan ägs av ett barnbarn till Emil, Nils-Åke Olsson, Stockholm.

Som vanligt har grannen Leif ”Linus” hjälpt till med några äldre bilder på Erhard Johansson.

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt.

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post129

Rådsalen

Januari 2010Skapad av Ove Danielsson sön, januari 10, 2010 13:28:34

Stadsfullmäktige i rådsalen på 40-talet.

Filip Nylund i Kvarnrödjan var sossarnas starke man i Askersund under många år. Han satt i stadsfullmäktige i många år, med rådsalen som arbetsplats.

Rådhuspersonal på 50-talet. Borgmästare Bernhagen i miten vid bordet ledde arbetet.

Askersunds kommuns i särklass vackraste möteslokal är rådsalen i rådhuset. Det måste vara ett nöje för beslutsfattarna att ta plats i de vackra ekmöblerna i renässansstil. Vad jag förstår måste det bli bra och riktiga beslut i den miljön. Tyvärr tror jag inte att man använder den möteslokalen så ofta, därmed ingen ont sagt om politikerna. Stolarna är klädda med hållbar antikbehandlad hud. Bara det…

Armaturen består av tre ljuskronor i barock. På en vägg hänger ett porträtt av drottning Kristina. Hennes jätteögon blickar ut över beslutsfattarna nu precis som förr. På en annan väg finns oljemålningar av majoren och konstnären Hjalmar Trafvenfelt. Och då handlar det om Askersundsmotiv.

Åren 1935 till 1937 gjorde en genomgripande upprustning av rådhuset för en kostnad av 80 000 kronor. Nya ekmöbler köptes också in för 16 000 kronor. Det här var före IKEA:s tid. Stadsfullmäktige hade sina sammanträden i rådsalen fram till kommunsammanslagningen i början på 70-talet. På den tiden var det bara ett 20-tal personer som deltog i sammanträdena, så det var inga problem att få plats. Efter kommunsammanslagningen blev det 45 ledamöter, något som var omöjligt att inrymma i lokalen. Kanske man skulle ha anpassat antalet till politiker till utrymmet i rådsalen istället för att leta nya lokaler… Förhoppningsvis har besluten blivit bättre och klokare med flera beslutsfattare.

Under en lång period användes Sjöängsskolans matsal som möteslokal men till slut det blev för bökigt med att flytta stolar, grönsaksdiskar och mjölkbehållare. Vaktmästarna hade fullt upp med annat. Ett försök gjordes med möten i Närlundahallens matsal. Men det sprack bara efter några sammanträden. Inne i hallen pågick samtidigt idrottsträning av olika slag. Politikerna blev störda av det ibland small till i vägg från fotbollar och andra redskap, när de var inne i allvarliga utläggningar framtidens Askersund. Nu blev det istället Folkets hus och det verkar fungera utmärkt trots att FH har svårt att få ekonomin att gå ihop. Det gamla huset har mycket höga uppvärmningskostnader. Men det är väl något som politikerna får ta ansvar för nu när de använder huset. Var skulle de vara annars med sina möte. Alternativet är att minska antalet ledamöter drastiskt och gå tillbaka till det gamla.

I rådsalen finns många oljemålningar med Askersundsmotiv av konstnären och majoren Hjalmar Trafvenfelt. Han donerade tavlor till kommunen.

I trappan upp till rådsalen finns en byst på majoren Trafvenfelt. Min keps passade på honom.

Trafvenfeltsmålning med bryggeriet i bakgrunden

I direkt anslutning till rådssalen finns ett sammanträdsrum som kallas magistraten. Det går att öppna en dörr mellan de båda möteslokalerna. I magistraten finns ett runt bord , som gjort för rundabordskonferenser. Det är en stor rund öppning mitt i bordet, precis som det ska var.

Vad jag förstår används just det rummet flitigt av beslutsfattarna.

Under många år drev förre ekonomichefen Alf Cederlind kravet på att rådhuset skulle hållas öppet från rådhustrappan om någon ville komma in och titta på hur det ser ut. Det skulle vara turistvänligt. Men så blev det inte. Folk får vara så goda att gå genom ingången mot gågatan där kommunens telefonväxel finns.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post127

Sommarhemmet vid Gårdsjön

Januari 2010Skapad av Ove Danielsson fre, januari 08, 2010 13:42:45

Skylten visar in till EFS sommarpardis.

Sommarbild 1996

Januari 2010

Pastor Lasse Skogsén, Magnus Elf och Asta Carlsson vid "Sommarhemmet".

Så här i den stränga vinterkylan behövs ett sommarhem. Var lugna. Jag har letat upp ett vid Gårdsjön strax norr om Askersund, bara ett stenkast från vattnet. Tyvärr var det inte så mycket sommar där heller, även om namnet ”Sommarhemmet” ute på vägskylten värmde lite. Men under årens lopp har det varit mycket värme i och runt huset. Det är nämligen EFS-församlingens eget sommarparadis.

Det var i maj månad 1946 som EFS tog beslut om att bygga sitt eget sommarhem. Området var helt igenväxt. Det gick bara en liten stig ner till tomten och vattnet. För en billig penning kunde EFS köpta tomten av medlemmen Gerhard Lund. Den 13 maj påbörjades bygget. Redan vid midsommar kunde det första mötet hållas.

Idén till bygget kom från dåvarande pastorn, Olle Samuelsson. Han kom från en församling i Norrland, där det fanns ett liknande hus. Samuelsson visste vilken nytta den församlingen hade haft av sitt sommarparadis. Pastor Olle var bara 30 år när han drev igenom bygget. Ganska imponerande. ”Sommarhemmet” byggdes till på 50-talet. Stället med närheten till Askersund har blivit et populärt utflyktsmål och då inte bara för medlemmarna. Många askersundare åker ut till ”Sommarhemmet” för att bada och sola. Byggnaden ligger mycket vackert. I omgivningarna har också villaområdet Lustenrust växt upp. Badbryggan utnyttjas av de boende i området.

”Jag var med och grävde för grundstolparna. ”Sommarhemmet” uppfördes av medlemmar och fri arbetskraft. Hela bygget med inredning och allt kostade runt 3 500 kronor” , har en av de verkliga trotjänarna inom EFS, Magnus Elf , berättat för mej.

Varje år ordnar EFS ett sommarläger för barn vid Gårdsjön. Intresset har ökat för varje år. För at klara anstormningen av barn , brukar EFS också hyra in ett stort tält. Nästa år kan EFS hålla 65-årsjubileum för tillkomsten av ”Sommarhemmet”.

Som vanligt har grannen och vännen Leif Linus bidragit med några äldre bilder från 1946.

Bilderna från Leif Linus stora arkiv

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post125

Kantor Björck

Januari 2010Skapad av Ove Danielsson ons, januari 06, 2010 23:37:51

Kantor Nils Björck mannen bakom musikskolan i Askersund

För några månader sedan invigde Askersund sitt nya kulturhus i gamla Samrealskolan på Norra Bergen. Det skedde under pompa och ståt. Och med bandklippning av landshövdingen. En person som absolut inte för glömmas bort i det här sammanhanget är kantor Nils Björck. Han finns inte kvar i livet längre, men hans insats lade grunden för dagens musikskola i Askersund. Och inte bara det. Nils startade simundervisning för skolbarn i början av 30-talet. Han var också ordförande i hembygdsföreningen mellan åren 1962 och 1977.

Björck gjorde också en stor insats för barnens simundervisning i Askersund

Den stora insatsen för hembygdsföreningen gjorde han när det gäller flyttningen och bygget av den så kallade Klockargården i Hembygdsgården. I runt tal skaffade han fram 140 000 kronor genom att gå runt med listor och gå på dem som han visste hade pengar. Och var intresserad av hembygden. En del med mycket pengar gjorde stora omvägar för Nils när de såg honom på stan. De ville inte bli av med sina pengar.

”När jag kom till Askersund 1932 var jag faktiskt erbjuden lägenhet i Klockargården, där den låg utmed Storgatan. Jag ville ha en del ändringar gjorda innan jag flyttade in, men det tyckte kyrkorådet blev för dyrt, så därför flyttade jag aldrig in”, berättade Nils , för mej en gång.

40 år senare fick han dock ändringarna gjorda, även om huset då stod på en annan plats.

Gamla kallbadhuset tyckte Nils Björck var en pärla. Han tog ofta med sig sina elever dit.

Simundervisning var en annan sak som låg honom varmt om hjärtat.

”När jag kom till stan 1932 blev jag mycket förvånad över att det var så många barn som inte kunde simma. I Askersund med närhet till vatten fanns det ändå möjlighet att lära sig. På den tiden fanns något som hetta Askersunds simsällskap och de hade också hand om simundervisningen .

Undervisningen skedde vid kallbadhuset och det var bara några få barn som deltog. Jag tyckte det var underligt eftersom man ändå hade en lärare anställd för 125 kronor i månaden.

På den tiden fick man också betala tio öre gängen för att bada i kallbadhuset. Det var mycket pengar på den tiden, så därför skrev jag till kallbadshusföreningen och föreslog att man skulle slopa avgiften för barn. Det gjorde man också och bara några veckor senare var det ett 60-tal barn som deltog”, omtalade Nils, för mej vid ett tillfälle.

Senare övergick undervisningen i kommunal regi.

Men det var på musikens område Nils gjorde sin största insats för Askersund. Sonen Per har fört arvet vidare med glans. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.

”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”.

Kommunala ölcafeét vid Väderkvarnsgatan där Jakobssons radio finns i dag. Ungefär där mannen på bilden går.

På den tiden fanns det ett kommunalt ölcafé (där Jakobssons radio finns i dag vid Väderkvarnsgatan). Tuff föreståndare var Bertil ”Bubban” Johansson. Tuffheten behövdes säkert när gubbarna hade tagit några pilsner för mycket. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden. Och det dracks mycket öl, men inte av ungdomar som i dag. Utan det var ”ölgubbarna” som konsumerade. Ska man dra det hela till sin spets så har dessa gubbar också en liten del i dagens musikskola, även om de inte stod i speciellt hög kurs på den tiden när de satt och halsade pilsner hos ”Bubban”. ”Ölgubbar” var fult på den tiden.

Bertil "Bubban" Johansson, var en hård men rättvis bas för det kommunala ölcafeét.

På skolan fanns inget piano, men det ordnade Nils fram. Tillsammans med två fröknar på skolan-Sandström och Bergström- samlade de in pengar.

”Ett piano kostade i alla fall 3 000 kronor. Vi samlade papper och hade en massa andra saker för oss som gav pengar. 1951 hade vi fått ihop 4 800 kronor och köpte ett piano. För pengarna som blev över åkte vi på skolresa”, har Nils , berättat.

Varje år i sin egen klass bildade också Nils en barnkör. På det viset fick han med alla i undervisningen.

”Jag tyckte alltid att alla skulle vara med i musikundervisningen, därför att musiken ger så otroligt mycket. Finns det något finare än när en klass tillsammans kan sjunga och spela. När jag hade musikundervisning slapp ingen undan”

Nils hann också med att komponera ett 30-tal barnvisor, som kampsången ”Hej här kommer vi igen”

Kommunalrådet Per Eriksson invigde kulturskolan för några månader sedan i gamla Samrealskolan.

Nils satt också i kyrkofullmäktige i 40 år och han var kyrkoorganist i 42 år. Tillsammans med IFK:s bandytränare Karl-Ivan Appelgren startade han också den populära skolbandyn i Askersund.

Alla som gick i skolan för Nils Björck vet att han var sträng men rättvis.

”Jag har aldrig varit arg på något barn i skolan. Men ibland kunde jag bli arg på deras uppträdande”, upplyste Nils, mej om.

Jag har själv haft Nils som lärare i något som hetta fortsättningsskolan. Den pågick i några veckor på sommaren. Varje dag fick vi gå till gamla kallbadhuset för att simma. Det fanns en herr -och damavdelning. Minns att vi ibland kickade in på damerna. Det ledde till att Nils knackade på hos damerna och frågade om vi inte kunde få titta ordentligt så vi slapp tjuvkika. Han var trött på att hålla kollen på oss grabbar.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(7)//blogg.ovedanielsson.se/#post124

Trettondagsälg på Ugglegatan

Januari 2010Skapad av Ove Danielsson ons, januari 06, 2010 11:09:08

Fåglarna hemma i trädgården på Ugglegatan har fått konkurrens om rönnbären. Av en älgtjur! När jag tittade ut genom fönstret i dag morgon stod en älg och mumsade på bären i högsta välmåga. Det var lite skumt ute men det gick ändå att få en bild med en liten digitalkamera. Bara som bevis.

Älgen stod lugnt och stilla och åt de goda bären på gargeinfarten. Tyvärr kom hemtjänstpersonalen och skrämde bort skogens konung med sin inhyrda bil. De hade väl varit ute på något serviceuppdrag hos någon ”brukare” som det som elegant heter. Och var naturligtvis tvungna att åka vidare .

När bilen kom på gatan joggade älgen över till grannens rönnbärsträd. För att sedan fortsätta vidare i bostadsområdet på jakt efter nya rönnbärsträd. Det här hände på onsdagsmorgonen. Och det var en älg. Ringde till grannen Östen som är jägare, och han tittade ut och konstaterade detsamma som jag. Det var en älgtjur. Vår katt Alice blev mycket uppjagad av vad hon såg under trädet vid postlådan. Hon som jag har väl aldrig sett en älg på så nära håll. Jo, kanske på Skansen, men då var de lite halvslöa. Men det var inte vår Trettondagsälg.

Synd att det inte var en varg. Det hade varit trevligt att få se en sådan också på nära håll. Om det nu finns några kvar….

TILLÄGG 15 JANUARI:

Delar av älgen som besökte oss på Ugglegatan under Trettondagshelgen har kommit tillbaka. När jag var ute på min springrunda runt Gårdsjön i fredags hittade jag ett av älgens horn. Bara några minuter innan jag kom hade älgtjuren tappat ett av sina små horn. Det fans färskt blod kvar på hornet. Att det var just den älgen som besökte Ugglegatan råder det ingen tvivel om. Älgen har varit synlig just i det skogsområdet strax norr om Lustenrust.

Dagen innan hade jag träffat kommunens jägare Christer Bergqvist. Vi pratade lite om älgen som varit på vår garageuppfart. Då nämnde han att älgen borde ha tappat sina horn, men det hade han inte gjort när jag tog bilden i trettondagshelgen. Inte långt från hornet jag hittade fanns också fullt med tallkottar på vägen. Ringde också och berättade för Christer vad jag hittat. Han förklarade då att det andra hornet också fanns i närheten . Tappar älgar ett horn ser det till att också bli av med det andra. Annars blir det snedbelastning på huvudet. Och vem vill ha det….

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post123

Åmmebergs blåsorkester

Januari 2010Skapad av Ove Danielsson mån, januari 04, 2010 23:29:15

Primus Pettersson Tomtevik Åmmberg var aktiv i Åmmbergs blåsorkester på 20-talet, liksom hans bröder.

Blåsorkesterns instrument finns bevarade i Åmmbergs Folkets hus.

Så här såg Åmmebergs Blåsorkester ut i sina glans dagar. Bilden är från 1910 på Folktes hus trappa. Stående från vänster: Sven Thorn, Valentin Larsson, Artur Lundberg, Tyko Pettersson ( bror till Primus), ledaren Valfrid Gustafsson, och Henry Bjurström. Främre raden: Manfred Svensson, Primus Pettersson, Ernst ”Sjöfallet” Karlsson, Oskar Pettersson (också bror till Primus) och Henning Jansson. Bilden har funnits i Åmmebergs Folkets hus.

På väggen i Åmmebergs stolta Folkets hus hänger en det en rad gamla kantstötta mässingsinstrument från en svunnen tid. Många undrar säkert vem som använt de gamla instrumenten och varför de hänger i den stora samlingssalen. Det gjorde jag också fram till dess att jag hade träffat Primus Pettersson i Tomevik Åmmeberg. Faktum är att bakom de gamla instrumenten döljs kulturhistoria, som Åmmeberg sällan har upplevt.

I början på 1900-talet fanns det nämligen en blåsorkester i Åmmeberg och instrumenten på väggen i Folkets hus härstammar just från den orkestern. Primus finns inte i livet längre, men jag är glad över att träffat honom och hört hans berättelse. Instrumenten låg under många år på vinden men vaktmästarparet Karlsson letade upp blåsinstrumenten och placerade dem på väggen. Orkestern hade fallit i glömska när jag träffade Primus, men han kunde berätta. Han var nämligen med i blåsorkestern och blåste kornet.

”Det var en väldigt rolig tid. Då hände det saker i Åmmeberg, till skillnad från nu”, upplyste Primus.

”Det var Valfrid Gustafsson (sönerna kallade sig Wahlfridsson) som tyckte at vi skulle bilda en blåsorkester. Gruvbolaget köpte in instrumenten och vi började öva. Valfrid var den ende som kunde spela, så han fick lära alla oss andra både noter och själva instrumentet. Varje söndag tränade vi nere i brygghuset i Åmmeberg. Vi fick inte vara någon annanstans”, omtalde Primus.

Orkestern blev bättre och bättre. I hela Sydnärke talade man om den duktiga blåsorkestern från förr. Vid alla fester i trakten spelade Primus och hans kamrater. Midsommaraftnarna var särskilt jobbiga. Då blev det spel från tidiga morgonen till sena kvällen.

”Först började vi vid bolagets fest på eftermiddagen. Bolaget delade ut bullar till arbetarna och vi spelade till utdelningen. Sedan hade societeten i Åmmeberg fest i parken där vi också spelade. Efter det sprang man hem och kastade i sig lite mat och så vidare ner till dansbanan. På midsommardagens morgon var läpparna trasiga och man kunde knappast äta” berättade Primus.

I början på 20-talet upphörde orkestern. Folk flyttade från Åmmeberg och det blev svårt att få ihop orkestermedlemmar. Ett tiotal år senare försökte Primus och några kamrater till honom att blåsa liv i Åmmebergs musikliv, men det gick trögt och efter några år upphörde orkestern.

”När vi var som mest aktiva spelade vi över hela Sydnärke. Vi spelade också på passagerarbåten Freij, vi spelade i Askersund, i Motala och på de flesta festplatser i trakten. Jag hade också nytta av att jag kunde spela när jag exercerade vid hästgardisterna i Stockholm 1912. Jag blev uttagen till trumpetare och fick det ganska bra”.

När jag träffade honom bodde han i en vit liten stuga i Tomtevik. Barnen bodde i närheten. En son , Hans , blev känd som kommunalpolitiker för sossarna i Askersund. Hur som helst hängde Primus med till Folkets hus för en bild och provblåsning i ett av de gamla instrumenten. Minns dock att han hade väldigt bråttom hem. Han hade fläsklägg och rotmos på gång hemma på spisen till lunch. Primus hade fyllt 88 när jag besökte honom. Bara det…

Anders Foglander har sänt mej den här bilden efter ha läst min blogg. Det var trevligt. Han jobbade i gruvbolagets smedja ihop med Primus när jan var 14 år. Anders är numera en flitig och duktig fotograf.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post122
« FöregåendeNästa »