Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Gamla sjukstugan

December 2009Skapad av Ove Danielsson ons, december 30, 2009 23:45:21

Politikerna i Askersund har stora planer för området vid Sjöängsskolan. Skolan ska rustas och det ska skapas ett kulturcentrum i samband med det. Det har också pratats om en ny idrottshall på området. Upprustningen är säkert välkommen. Men flyttningen av nuvarande biblioteket dit har jag aldrig förstått mej på. Men jag är heller ingen politiker. Har alltid tyckte att man ska utöka det nuvarande huvudbiblioteket och flytta upp arkiven från källaren till biblioteksvåningen. Det finns utrymme i dag , bland annat i den förra dagcentralen. Nu finns det ju inga pengar för terapi åt de gamla längre, så det verkar onödig med ett sådant utrymme i dag.

Det har funnits olika förslag när det gäller Sjöngsskolan. En del vill bygga en helt ny skola på annan plats och sälja tomter på området där skolan står i dag. Någon föreslog att det gamla huset där skolkontoret finns i dag skulle rivas och ge plats för andra byggnader. Men det som föreslog det hade nog ingen bra dag när förslaget kom. Man kan ju ha sådana dagar ibland. Att riva den byggnaden hade väl varit något av ett helgerån.

När det gäller byggnaden där skolkontoret har jag lite fakta och bilder som kanske kan vara intressant att ta del av. Ni har väl hört talas om goda grannar. Bilderna till den här bloggen svarar min granne Leif Linus Larsson för. Så det så.

Det praktfulla tegelhuset där skolkontoret finns är från 1909. Huset byggdes till sjukstuga med 20 vårdplatser. Bygget kostade 50 000 kronor och invigdes i september 1909. När sjukstugan invigdes fanns det inga andra hus på tomten. Närmast låg Kristinahemmet. På 60-talet byggdes Sjöängsskolan på tomten och det har gjort att gamla sjukstugan inte är så framträdande längre.

I slutet av 1800-talet fanns sjukstugan inrymd i fattighuset på söder. På övervåningen. Under 1896 uppgick patientantalet till nära 100 personer. Behovet av en ny sjukstuga var stort vid den här tiden.Många i Askersund tyckte det var en olägenhet. Det räckte att vara sjuk. Kontakterna med de fattiga i huset var inte särskilt upplyftande ansåg stadens beslutsfattare. År 1904 framhöll dåvarande stadsläkare Torstensson i Askersund att sjukstugan var utsatt för eldfara. Fattighjon bodde i rummen under sjuksalarna.

”En del av dessa hjon är passionerade rökare, som röker under större delen av dagen. En del hjon är också slö och dricker sprit i smyg”, skrev läkaren i en tidningsartikel, samtidigt med kravet om en ny sjukstuga.

Men de fanns det som var av en helt annan åsikt. Någon menade att när patienterna tillfrisknade kunde det vara trevligt att vistas ute på gården och prata lite med fattighjonen. Det fanns en del pigga och trevliga gummor att prata med bland dessa. Men stadsläkarens ord vägde tyngre. Det byggdes en ny sjukstuga.

Första tänkte man bygga sjukstugan på Södra Udden, men staden ägde för lite mark där för att kunna genomföra bygget. Istället byggdes sjukstugan på Sjöängen, där staden kostnadsfritt upplät ett halvt tunnland. Bruksägare Cassel på Stjernsund skänkte år 1920, 25 000 kronor för en påbyggnad av sjukstugan på den norra sidan. I början på 40-talet satsade landstinget 585 000 kronor på en helt ny sjukstuga med 39 vårdplatser. En del av nuvarande vårdcentralen.

Tegelhuset användes också under en lång period efter sjukhusepoken till något som kallades kronikerhem.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post117

Svenska samlare

December 2009Skapad av Ove Danielsson tis, december 29, 2009 16:38:03

Robert Willén har en stor vykortssamling.

Här några vykort med Askersundsmotiv som Robert ställt ut

Första samlade Robert Willén frimärken i 50 år. När samlingarna var fyllda av märken stämplade i Sverige övergick han till vykort. Det är nu snart 30 år sedan. Nu är han uppe i tusentals vykort med motiv enbart från Askersunds kommun. En verklig kulturskatt. Under tiden har också Robert hunnit med att spela fotboll i Zinkgruvan, varit aktiv tävlingskytt i Skyllberg och engagerad i Askersunds Folkets hus.

Robert har alltid varit en mångsysslare. Bland annat har han spelat fotboll i Zinkgruvan. Han syns längst ned till höger.

År 2000 hade han sin första vykortsutställning i Askersund. Det skedde i biblioteket. Sedan har det hänt några gånger till. Robert är en ordningsmänniska. Han har perfekt ordning på sina kort. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk, eftersom jag ständigt får leta efter det jag ska ha tag på. Jo, jag har fått tips om att ordna ett register, men någon måste också skriva in uppgifterna i registret. Om det nu inte finns något dataprogram som sköter allt. Ungefär som när jag hjälper banken att skriva in mina räkningar för betalning.

-Att samla på vykort är mycket mer än att bara samla. Folk vill tala om miljöerna på korten. Vem som bodde i husen och mycket annat. Det är också socialt att samla”, tycker Robert.

Robert har kontakter med en rad andra samlare i landet. De köper och byter kort. Robert är modern i sitt samlande.

-Jag använder Internet. Det fungerar utmärkt. Jag både köper och lägger ut vykort där. En del svåråtkomliga har jag fått den vägen, berättar han nöjt.

Vykortssamlare Willén är född och uppväxt i Mariedamm. Senare kom han till Zinkgruvan. Sedan 1967 bor han i Askersund.

-Från Zinkgruvan finns det fantastiskt många fina vykort. Det berodde förmodligen på att det fanns en mycket flitig fotograf där, tror Robert.

Texten på baksidan av vykorten är mycket givande tycker Robert. Där har han hämtat många kunskaper om bygden och livet där. Både i stort och smått.

Att samla vykort är mycket populärt. Jag känner ett antal personer med stora samlingar. Ofta är de specialiserade på vissa orter och typ av kort. De flesta jag känner samlar på något. Allt från äggkoppar till änglar. Många har ägnat hela sitt liv åt att samla på något. En av tre svenskar lär samla på något. Frågan är vad som driver samlarna i jakten på sina älsklingsprylar. För den som är intresserad av sådant finns det bok med namnet ”Svenska samlare” där en rad personer berättar om sitt samlande. Boken är utgiven av samlarna Kim von Platen och Göran Tull. En mycket trevlig och läsvärd bok. För några år sedan besökte jag Nordiska museet i Stockholm, där man hade en utställning om svenska samlare. Där fanns allt från råttfällor till suddisar. Varje pryl har nästan en samlare.

Det fins en trevlig bok om svenska samlare.

Om jag samlar något själv? Ja, det måste jag nog erkänna. I en av mina bohhyllor finns ett stort antal årgångar av tidningen SE. Den första riktiga bildtidningen som fanns i Sverige. Och jag har alltid varit intresserad av bilder. Rekord-Magasinet och All-Sport är några andra tidningar som jag samlat på mej. Det saknas dock en del, som om någon ligger och trycker på sådana tidningar är det bara att höra av sig till mej. Kanske jag saknar just de tidningarna. Idrottsböcker, fotoböcker och böcker om hembygden finns det också gott om på mina bokhyllor. Så jag är en av tre svenskar som jag nämnde om tidigare.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post116

Elvings ardennerhästar

December 2009Skapad av Ove Danielsson sön, december 27, 2009 14:38:12

Elving Andersson i Brittkärret Åmmeberg älskade sina ardennerhästar

Elving skodde hästar. Han tillverkade också hästskor.

Hörnen på åkrarna i det svenska jordbruket utnyttjas inte. Med dagens stora moderna lantbruksmaskiner går det helt enkelt inte att komma åt hörnen. Det var ett förhållande som under många år hade retat hästkarlen Elving Andersson i Brittkärret Åmmeberg en smula. Annat var det förr. Inte för att jag är så insatt i jordbrukets irrgångar, men när jag fick höra om sympatiske Elvings var jag helt inne på hans sida. Man ska vara rädd om hörn. När jag besökte honom för ett antal år sedan var inte Facebook så inne. Men jag är säker på om det varit i dag hade han fått en egen grupp på Facebook med namnet ” Vi som vill värna om hörnen på åkrarna”.

”Med häst går det utmärkt att komma åt hörnen, även om det är lite tungt at häva runt med plogen. Det kanske inte gör så mycket att åkrarna inte utnyttjas fullt ut, nu när åkermark ska läggas ned. Men det är inte vackert att titta på”, förklarade Elving, för mej.

”Många tror det var besvärligt at plöja med en häst. Får man bara ner plogen går allt av sig självt. Det är bara att styra. Att harva med häst är betydligt svårare”, upplyste Elving.

Elving finns inte i livet längre. Han var ingen man av stora ord när jag träffade honom. Med sitt lugna och trygga sätt skapade han förtroende både hos människor och djur. På gården hade det alltid funnits stora vackra ardennerhästar som använts i det dagliga arbetet.

”Tycker att alla som driver minde skogsbruk borde använda häst istället för stora maskiner som förstör både skog och miljö. Det borde finnas flera ardennerhästar än vad som finns i dag. Övriga hästar räknar jag inte riktigt med. Det ska vara arbetshästar”, förklarade Elving Bestämt.

När jag besökte Brittkärret fanns det sju ardennerhästar i Elvings stall.

”Det har alltid funnits hästar på gården. När pappa och mamma kom till Brittkärret vid sekelskiftet fans det hästar. Sedan har det varit så hela tiden” förklarade Elving, som hade levit som ungkarl på gården i hela sitt liv.

Elving hade bott tillsammans med sina föräldrar. Gården ligger vackert bara ett hundratals meter från Vätterns strand. Boningshuset liknar ett gammalt kulturhus. Invändigt fanns dock alla moderna bekvämligheter som behövs i vardagen.

”Ingen vet riktigt hur gammalt boningshuset är”, påpekade Elving.

Ardennerhästar hade varit Elvings liv så länge han mindes. Han hade arbetet vid gruvbolagets jordbruk i många år. Hans uppgift var naturligtvis att köra in unghästar. Elving var mycket noga med att få sina hästar klassade. Stona klassades inte varje år, men det var anat med hingstarna. Det var nämligen väldigt för aveln att allt stod rätt till på hingstarna…

Elving skodde både sina egna och andras hästar. Han hade utbildats vid veterinärhögskolan i Stockholm. Han tillverkade också hästskor. Som hovslagare hade han fått en del smällar, men inte några som lett till några alvarliga skador.

”Ardennerhästar är det aldrig några problem med. De är lugna och fina. Men det finns besvär med en del nervösa hästraser”, omtalade han.

Trav och spel ligger när till hands när man sysslar med hästar. Elving var dock inte det minsta intresserad av sådant.

”Tycker inte det är så konstigt. Jag sysslar bara med ”riktiga hästar”, var Elvings enkla förklaring.

Det som berikade besöket vid Elving i Brittkärret var pausen hemma hos vännerna Urban och Kerstin. De bor efter vägen dit och är mycket gästvänliga . Och trevliga.

PS! ´Kommentera gärna . Det skulle var trevligt

  • Kommentarer(3)//blogg.ovedanielsson.se/#post114

Tingshuset

December 2009Skapad av Ove Danielsson lör, december 26, 2009 23:56:54

Tingshuset i dag. Vykortet längst upp visar en bild från 1902, då flickskolan fanns i huset. Poststämpeln visar 1902. Inte 1908 som i bevarndeplanen.

En av Askersunds mest pampiga byggnader är gamla Tingshuset utmed Storgatan i kvarteret Prästgården. Ägare till fastigheten är Askersundsbostäder. Istället för att döma brottslingar i huset, har det förvandlas till ett trevligt hyreshus. I början på seklet fanns också en flickskola i huset, så det som bor där och har lite fantasi kan säkert höra historiens vingslag i trappuppgången.

Men det har varit lite knepigt att bestämma åldern på huset genom åren. Det har funnits en del olika bud. I Askersunds bevarandeplanen står det att huset uppfördes 1908, samt renoverades 1970. Och det har jag och många med mej litat i alla år. Men jag har ändrat mej. Beviset kom vykortssamlare Hans Engwall till med mej för några år sedan. Han visade upp ett vykort på Tingshuset som var poststämplat redan 1902! Tydligare bevis går inte att om nu inte det var fel poststämpeln.

Så lätt kan en hushistoria ändras. Som tur är finns det gamla vykort att ta till för att reda ut det hela.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post113

Arne "Slantis" och hans båtar

December 2009Skapad av Ove Danielsson fre, december 25, 2009 12:13:21

Arne Slantis skötte det mesta på Sundsängen när han hyrde området

Arne "Slantis" tog en tur på sin cykel till Sundsängen varje dag. Bara för att se till att allt var i sin ordning

När Arne började arrandera vid Sundsängen var det skräpigt och igeväxt. Men han såg till att det blev en pärla vid södar infarten till Askersund. Nu är det Sundsängens bryggförening som ansvarar för området.

Strax intill bron vid södra infarten till Askersund finns en båthusidyll. Alla som passerar på stora vägen har säkert blickat ned och sett de små röda båthusen. Och bryggorna med alla fina små båtar. I dag är det Sundsängens bryggförening som ansvar för området ner vid Sundsängen. Men utan Arne ”Slantis” Anderssons insats under massor av år skulle det sett annorlunda ut. Arne finns inte livet längre, men hans arbete har verkligen satt spår i båthusområdet för all framtid.

När Arne ansvarade för det hela var det mindre båthus som dominerade. Nu finns det ett antal nya båthus som liknar små sommarstugor. Förmodligen har alla ägare till båthusen också båtar. Det är liksom meningen med det hela. Hur som helst är det ett mycket välskött område, där föreningen sätter krav på båthusägarna. Fallfärdiga hus accepteras inte.

Varje dag i 15 års tid tog sig Arne en tur med sin cykel ner till sjön för att se över redskapsbodarna och bryggorna. Observera att Arne aldrig kallade de små husen för båthus. Det var redskapsbodar och inget annat som gällde för honom. Sedan 1950 hade Arne hyrt en båtplats vid Sundsängen. Under 15 år arrenderade han själv området runt bron och hyrde ut platser till andra. Sjön, båtarna och fisket hade varit Arnes liv sedan han var liten grabb.

När Arne började arrendera vid Sundsängen var området skräpigt och igenväxt. Han förvandlade sedan det skräpiga området till en pärla som kommunen kunde vara mycket stolt över. Arne var mycket noga med att redskapsbodarna som uppfördes inte skulle bli för dyra och pråliga,. Arne var en enkel människa som inte gillade överflöd av något slag.

Arne bodde i en hyreslägenhet inte så långt från Sundsängen. Han jobbade hela tiden för att område skulle förbättras. När förbifarten byggdes var Arne framme och tiggde fyllningsmassor. Under sommarmånaderna gick han stadigt med sin lie , för att slå gräs. Det fick inte växa igen. Arne såg också till att varje båtägare höll ordning och reda vid sina bryggor och bodar. En del slarvade och då ryckte Arne in och tog hand om det hela. Han lagde också bryggorna när det behövdes.

I mitten på 90-talet sade han upp arrendet. Han hade då fyllt 75. Det var då som bryggföreningen tog över. Han var då lite orolig över hur framtiden skulle bli för hans livsverk. Arne hade alltid varit noga med vilka han hyrt ut till. Han tyckte inte heller att föreningen skulle få bli allt för stor.

”Det är lätt att det blir bråk med för stora föreningar. Vi har alltid haft det trevligt på Sundsängen. Blir det fel folk kan det bli osämja”, varnade Arne för när jag träffade honom innan han lämnade över sitt livsverk.

Minns att jag skrev om Arne när han slutade. Jag och många andra tyckte att kommunen borde hedra honom på något vis. Inte med medalj, men kanske med ett nytt lite dyrare fiskedrag. Det blev aldrig så. Men på något vis borde hans namn hedras i området. Många kända personer får sina namn placerade på gator och torg. Arne är så god som någon annan. Själv har jag lite dåligt samvete för att jag inte hann lämna över bilder som han ville ha. Arne ville att jag skulle skaffa fram alla bilder jag tagit på honom genom åren i mitt arbete på tidningen. Jag hade börjat leta men tyvärr hann döden före när det gällde Arne.

På 60-talet fanns det också en isbana på Sundsängen. I dag används banan till parkering.

PS! Kommenetra gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post112

Judits förälskelse

December 2009Skapad av Ove Danielsson tor, december 24, 2009 00:05:34

Judit Martin i Zinkgruvan var väderobservatör i drygt 30 år. Titeln har nu ändrats till klimatkontrollant. För några år gav hon ut en mycket läsvärd bok om väderobservatörernas vedermödor.

Väderstationen i Zingruvan fanns strax bakom Judit Martins röda fina hus

Elof Zetterberg i Snavlunda var väderobservatör i många år. Bilden är från 1958.

Judit Martin i Zingruvan har haft ett unikt kärleksförhållande i över 30 år. Under många år var mötena regelbundna. Var tredje timme. Judit hade fem väckarklockor på gång för att inte missa sina träffar i den vita byggnaden på gården. Nu har det blivit lite lugnare. Judit nöjer sig numera med nära träffar några gånger om dygnet. Morgon och kväll. Som i alla andra förhållanden har det ibland stormat, det har varit kyligt och besvärligt. Men ljuset och värmen har alltid återvänt. Och då har det tråliga varit som bortblåst.

Judit Martin har varit ansvarig för väderstationen i Zingruvan sedan i början av 80-talet för SMHI:s räkning. Först som väderobservatör. En titel som ändrades till klimatkontrollant, när de flesta av de bemannande stationerna lades ner under 1990-talet. Hennes sista ”riktiga” arbetsår var 1995. 2005 kom hon ut med en bok om väderobservatörernas vedermödor. Det var ett unikt dokument. Judit reste land och rike runt med sin lilla skrotbil och intervjuade gamla kollegor. Bilen köpte hon för 500 kronor på en skrot. Enligt henne själv ett av hennes bästa köp.

När väderboken skulle komma ut var jag uppe i Zinkgruvan och hälsade på Judit. Hon bodde i ett litet rött hus strax intill vägen. Rena idyllen skyulle man kunna säga. Hon berättade då för mej att hon haft en kärleksaffär med väderobservatörsyrket sedan i mitten på 70-talet, då hon började som avlösare på den västerbottniska stationen Bjuröklubb.

”Det var ett jobb som passade min läggning perfekt. Jag njöt av att gå ut var tredje timme och titta upp mot himlen och ut över havet samtidigt som jag kände vinden och vädret i ansiktet”, berättade Judit för mej.

Under sin bokresa for hon över hela Sverige, allt från Naimakka i norr till Falsterbo i söder. Problemet var att få intrevjuboken utgiven. SMHI betalade resor och film, men sedan fick det var nog.. Men det skulle ändra sig. Någon föreslog henne att sända en kopia på manuset till professor Henning Rodhe vid Stockholms universitet. Det i sin tur ledde till han kontaktade folk på SMHI, som såg till att manuset blev tryckt.

Judit har inte tjänat en krona på boken. Enligt de regler som finns vid SMHI är det självkostandspris som gäller. Bland de mera kända observatörerna i Judits bok är före politikern Birger Schlaug och skrinnaren Jane Junell. Och så Judit Martin i Zinkgruvan förstås. Elof Zetterberg i Snavlunda är en annan känd väderobservatör lokalt. Han höll på länge med sina observationer, men har på senare år helt ägnat sig åt arbetet i Snavlunda hembygdsförening. Där har han gjort en jätteinsats med byggnader och mycket annat.

Jag har fått en kommentar om att Roger Ivarsson tagit över Elof Zetterbergs väderobservatörsroll i Snavlunda. Den bild på Roger som jag hade var när posten skulle gå högvakt vid slottet för ett antal år sedan. Men den får duga. Från vänster Hans Gunnarsson, Leif Larsson, Roger Ivarsson, B Å Bengtsson och Gunnar Åhsberg. Och vad gör det att inte alla knappar är knäppta.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(4)//blogg.ovedanielsson.se/#post111

Sven med skägget

December 2009Skapad av Ove Danielsson tis, december 22, 2009 23:34:22

Trots sitt långa skägg har Sven Lundberg aldrig blivit tillfrågad om att ställa upp som tomte. Det är mycket märkligt. Som synes finns de naturliga förutsättningarna.

Så här i jultider kommer jag ofta att tänka på Sven Lundberg i Askersund. Han har ett skägg som är en halvmeter långt. Utan att jag tar i, så är det troligen kommunens längsta skägg. Trots sitt långa skägg har han aldrig fått något erbjudande om att vara jultomte. Lite märkligt. De naturliga förutsättningarna finns utan tvekan. Jobbet som jultomte skulle utan tvekan betraktas som en hushållsnära tjänst och kunna dras av i deklarationen, så det skulle gå ihop sig.

När jag fotograferade Sven för några år sedan mätte vi längden noga för att vara på den säkra sidan. Man vill ju inte fara med osanning när det gäller skägg. Svens långa vita skägg har lett till att han blivit kändis på stan. Men det gör inte Sven något. Han är enbart road av folks intresse för hans skäggväxt.

”Det började med att jag hade bråttom på mornarna, så jag hann helt enkelt inte raka mej. Och på den vägen är det, även om jag nu är pensionär och skulle hinna med. Ibland kan det vara lite bökigt med så här långt skägg när det fastnar i dragkedjan på jackan. Nu för tiden toppar jag bara skägget lite ibland”, upplyste Sven när vi fotograferade.

Större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetade Sven som bilskollärare . Både i Askersund och på andra ställen i Sverige.

”Det var ett mycket påfrestande jobb. Ibland orkade jag inte äta när jag kom hem från jobbet. Jag var helt tom i huvudet efter ha sagt saker till bilskoleelever en hel dag. Och ibland hjälpte inte heller att tjata. Några körde ändå på sitt vis”, berättade Sven, när hans gamla jobb kom på tal.

Under en period i sitt liv var han maskinchef på Cirkus Scala. Det var när döttrarna var engagerade i cirkusen.

”Vi reste över hela Sverige. Jag hade ansvar för tjugotvå fordon. Det var roligt men en tuff tid”, minns Sven.

Måste så här på slutet också erkänna att jag inte träffat Sven på ett tag. Just i dag vet jag inte om skägget är en halvmeter. Men år halvmetershållet brukar det vara…

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara roligt.

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post110

Båtbyggare Friden i Dalby

December 2009Skapad av Ove Danielsson mån, december 21, 2009 23:26:18

Friden Danielsson i Dalby med sin modellbåt Juno

Under mina många år som journalist undvek jag alltid att skriva om släkten, familjen och om mej själv. Jag ville inte bli anklagad att några i min närhet gynnades av att jag jobbade på tidningen. När det gäller min egen person fann jag inte att det skulle vara av något stort allmänintresse heller. Men i den här bloggen kommer jag att göra ett undantag. Om en lite speciell Danielsson.

Det ska handla om jungmannen och matrosen , Friden Danielsson, Dalby, Zinkgruvan. Han är död för länge sedan. Som grabb träffade jag honom en gång i hans gula hus i Dalbysvängen. Även huset är borta i dag. Jag är inte så insatt hur han hade det. Minns i alla fall att han omgavs av två kvinnor. Förmodligen var en hans hustru och den andra någon form av hushållerska . Jag har aldrig släktforskat, så jag håller det hela öppet. Friden var farbror till farsan Sven, och hade en konstnärlig ådra. Precis som farsan och flera andra i släkten.

Friden hade gått på sjön i drygt tio år. Han skröt inte med att ha seglat på de sju haven. Men på Atlanten och Medelhavets blå böljor hade han strävat åtskilliga gånger och brottas med både hårda vindar och skummande vågberg. Och det berättade han gärna om. Friden stora intresse var att bygga modellbåtar och flaskskepp. Det var fantastiska byggen, där inget saknades. Åren till sjöss väckte slumrande tankar till liv. Många av de stolta skepp, som var hans flytande hem under åren på sjön, växte fram i Fridens huvud. Det var så hans hobbyverksamhet startade i den lilla snickarboden. Friden mejslade fram den ena modellskutan efter den andra.

Som jag minns vid vårt besök arbetade han med en produkt direkt ur fantasin, en fyrmastad bark vid namn Juno. Direkt på gehör hade han byggt sitt vackra skepp, vars skrov vuxit fram ur en aspstubbe. Lastrum, kommandobryggor, master, ja allt fans med. Fridens båtar är spridda över hela Sverige. När han jobbade som timmerman vid gruvbolaget kom det en professor med en rad bergselever i släptåg till gruvan. Professorn fick syn på Fridens tremastare, som för tillfället fanns dockad på gruvkontoret, köpte båten på stående fot.

”Men jag var hygglig och slumpade bort den allt för billigt”, tyckte Friden.

På väggarna i banvaktsstugan där Friden bodde, hängde ett antal glasinfattade fullriggare. Han hade också byggt en lastskuta som gick att köra ute i bäcken. Den var utrustad med motor och allt. Ankarspelet hade han byggt av kugghjul från klockor.

Ja så var det med den udda släktingen. Säkert minns gamla ortsbor Friden. Och hans modellbåtar.

PS! Kommentera gärna.. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post109
Nästa »