Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Hemvärnet

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson fre, oktober 30, 2009 13:17:28

Hemvärnsgården öster om Askersund kommer att säljas. Det har varit den stora samlingspunkten för de frivilliga ”krigarna” men nu finns det inte längre någon lokal verksamhet. Men annat var det förr. Bilden är från ett kungabesök i Askersund i början på 1950-talet . Det är hemvärnschef Eriksson som tar emot gamla kungen på torget. I mitten stadsfullmäktiges ordförande Nylund

Under 40-och 50-talen var hemvärnet i Askersund stort. En av de aktiva var Ingemar Larsson (Linus pappa).

Hemvärnets övningar krävde också pausar för mat. Här är det Kalle Pettersson i Bocksjö som njuter av dryck och mat.

Under många år ordnade hemvärnet stora midsommarfester på Stjernsund. Populära Cool Candys spelade dansmusik. Det var på Stjernsund redan innan de fick sitt stora genombrott.

Askersunds Hemvärnsgårdsstiftelse kommer att sälja hemvärnsgården Solberga Bro öster om Askersund. Anledningen till det är att Försvarsmakten sagt upp avtalet med hemvärnsgårdsstiftelsen. Hemvärnet har omorganiserats och nu saknas en lokal hemvärnsverksamhet. Solberga har varit en samlingspunkt för hemvärnet i Askersund, men nu behövs inte gården längre.

Hemvärnsstiftelsen önskemål har varit att barn-och utbildningsnämnden tar över förvaltningen av stiftelsen för att bilda en studiefond. Något som också fullmäktige godkänt. Eftersom det rör sig om en stiftelse har Kammarkollegiet också fått säga sitt. Det är noga med stiftelser. Hemvärnsgårdsstiftelsen bildades 1955, med pengar från de stora midsommarfesterna på Stjernsund. Stiftelsen har i dag tillgångar motsvarande cirka 18 000 kronor. Till det kommer pengarna från försäljningen av hemvärnsgården Solberga. Gården är värderad till 725 000 kronor.

För ett antal år sedan hade hemvärnet i Askersund många aktiva frivilliga ”krigare”. På 40-talet och en bit in på 50-talet var hemvärnet stort i Askersund. Det hade varit krig och många ville ställa upp för hembygden om det skulle hända något. Men tiderna förändrades. Försvaret blev inte så viktigt längre. Och precis som i föreningslivet i övrigt minskade medlemsantalet kraftigt. Det var och är svårt att rekrytera ungdomar. Men det finns ett antal hemvärnsmän i Askersund som kämpat på genom åren. Ordföranden i Hemvärnsgårdsstiftelsen, Sven-Arne Johansson, är en av trotjänarna som inte gett upp.

De flesta lite äldre i Askersund förknippar hemvärnet inte så mycket med försvar, utan mest kanske för de stora midsommarfesterna på Stjernsund. Det var folkvandring dit och på slottstrappan uppträde många av de inbjudna artisterna. Och för dansmusiken stod Cool Candys populära orkester från Lidköping i Västergötland. Gruppen hade bildats 1950 av trumslagaren Einar Svensson. Hemvärnet hade ett längre kontrakt med orkestern. När de började var de inte särskilt kända men fick senare sitt genombrott, med bland annat ”Muckartwist” och ”Jämtgubben”. Men då hade hemvärnet redan ett kontrakt. Som tur var. Publiken kom både med buss och båt till midsommarfesten. På eftermiddagen fanns det arrangemang för barnen. På kvällen var det dags för de vuxna att ta över slottsparken med allt vad det innebar….

PS! Kommentera gärna. Det kanske finns någon som har något mera att tillägga om Hemvärnets verksamhet i Askersund.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post79

Smeden som vapen

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson ons, oktober 28, 2009 23:46:09

Smeden på rådhustaket i Askersund har klämtat med sin slägga sedan i slutet på 1930-talet. De välklingande slagen hörs över hela staden.

Smeden ingår i Askersunds stadsvapen.

Askersund har en smed i sitt stadsvapen. Det har säkert inte undgått någon som besökt eller bor i Askersund. Det är bara att kasta ett öga upp mot rådhustaket, så finns smeden där för med sin slägga slå in timmarna. Många av dagens askersundare undrar nog över varför det blev just en smed. Men alternativet, en grosshandlare i spik, hade varit sämre åtminstone när det gäller att få till ett konstverk som uppmärksammar alla på vad klockan visar. Möjligen kunde man ha skapat en grosshandlare i järn som dunkat portföljen i rådhustaket varje heltimma…

För helt klart är det lite lurt med smeden som stadsvapen. Enligt historiker är smeden i stadsvapnet ”bara” en symbol för stadens handel med smidesvaror. Det fanns ett stort antal grosshandlare i staden i mitten på 1600-talet som handlade med spik, men endast några få smeder. Spiksmedarna bodde på landsbygden omkring staden och ville bo kvar där. I mantalsförteckningen för Askersunds stad från 1657 fanns det endast två smeder i statistiken. Och sämre skulle det bli. I början på 1700-talet fanns endast en smed upptagen i statistiken. Borgarna försökte få smederna at flytta in till stan, men utan resultat. Landshövding Bonde uppmanade också borgmästaren och rådet att få in de trilskande smederna till stan. Om inte annat för att spendera sina löner i stan. Men inget hjälpte. Spiksmederna stannade kvar på landsbygden.

För att få lite tryck på det hela förordade drottning Kristina år 1650 att allt stångjärn som kom från de omkringliggande bruken sjövägen skulle gå igenom stadens egen våg och där beskattas. Många klagade i Askersund på den tiden över svår fattigdom. Med beslutet gav drottningen askersundarna ett verkligt handtag för att komma tillrätta med fattigdomen. Ett 10-tal år senare blev det dock begränsningar när det gällde att ta ut vågpengar. Stadens borgare försökte också få en namnändring till stånd 1664. De ville ändra namnet till Carlslund. Bara för att inte bli förväxlade med Askersunds socken. Elva år senare besvarade stadsmakten borgarnas begäran med ett avslag. Motiveringen var att ”att det ena namnet var lika gott som det andra”. Så lång tid för ett så enkelt svar?

En del har mer eller mindre på skämt eller allvar krävt att smedens slägga på rådhustaket borde bytas ut till något modernare. I mitten på 40-talet fanns det en önskan hos tecknare Hamberg, att släggan borde bytas ut mot en bandyklubba. Staden hade gjort sitt namn känt genom IFK:s fina bandylag. 1945 debuterade Gunnar Carlsson i A-landslaget mot Finland på Stockholms Stadion och utsågs till matchens bäste spelare. Det föranledde Hamberg sitt lite udda förslag.

IFK Askersunds Gunnar Carlsson efter landslagsdebuten

På senare år har någon sagt att smeden borde ha ett blåsinstrument istället för släggan, med tanke på hur stora tradjazzfestivalerna har blivit.

Bilden har Janne Nilsson på NA tecknat för ett antal år sedan.

Men vad jag förstår kommer alla förslag som rör smedens slägga att omgående hamna i papperskorgen hos de styrande. Det är inte bara att plocka bort en slägga utan vidare. Modellen till smeden har Aron Sandberg skapat 1937. Han har också gjort en del skulpturer till Stadshuset i Stockholm.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post78

Augustas Volvo

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson sön, oktober 25, 2009 23:25:10

Familjen Cassels Volvo från 1930 rustades under fem år. 2007 rullade den gamla fina bilen in genom Stjernsundsallén igen. Nu kan den beskådas som ett utställningsföremål på godset. Men den går att använda om det skulle vara så.

Innan bilen kom in i familjen Cassels liv var det hästar. På bilden en ung Oskar Karlsson till höger vid ett fotobesök i Askersund.

Bilden kommer från Leif Linus Larssons arkiv

Nåden Augusta Cassel använde inte Volvon så ofta. Det blev någon tur in till Askersund ibland med betjänten Oskar Karlsson när det skulle handlas eller när det var dags för högmässa i landskyrkan

Slottsfru Augusta Cassels fina Volvo från 1930 stod i vagnsskjulet vid Stjernsund under många år utan att så många tänkte på den. Men i början på 2000-talet såg landets Stor-Volvoklubb till att bilen rustades upp. 2007 var Volvon klar för att rulla in i slottsallén igen. Precis som på nåden Cassel och betjänten Oskar Karlssons tid. Sedan dess är bilen ett intressant besöksmål. Och den rullar precis som förr om det skulle vara så.

Familjen Cassel hade beställt bilen i en särskilt mörk färg. Normalt hade inte samma typ av bilar den färgen. Upprustningen underlättades av att originaldelarna fanns kvar på Stjernsund sedan bilen rullade. Det var bara däcken som byttes ut. De gamla däcken finns dock kvar som reservdäck. Intresset från Volvoklubben för att få gamla fina bilar rustade i åkbart skick är stort.

Bilen använde nåden Cassel när hon skulle in till Askersund och handla. Eller när hon skulle till gudstjänsterna i landskyrkan på söndagsförmiddagarna. Betjänten Oskar Karlsson sprang runt och öppnade för nåden. En del äldre askersundare minns säkert när den stiliga Volvon parkerades i centrala staden då nåden skulle handla. Volvon användes inte särskilt mycket. Några längre resor var det aldrig tal om vad jag har fått berättat. Men det här var ju också långt innan de stora köpcentrumen i Örebro, Motala och Ullared byggdes. Men förmodligen hade inte Augusta åkt dit även om de hade funnits…..

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post76

Gösta och Theodor stora musikledare från Sydnärke

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson lör, oktober 24, 2009 00:15:51

Gösta Svensson har varit ledare för Skyllbergs musikkår sedan 1958. En mycket elegant sådan. Gösta har under många år kämpat för musiken och särskilt då ”blåset”.

1983 återuppväckte Gösta en lång sextettepok i Kårberg genom at bilda ”Spickblecket”. På bilden syns Sven-Enar Persson, Stig Olovsson, Helge Wallin, Gösta Svensson, Gunnar Larsson, Jan Fredriksson och Assar Andersson. Bilden är från ett framträdande i Askersunds torgpark.

Gösta har också forskat i musikårens historia. Här spelar Skyllbergs musikkår vid den första strejken vid Skyllbergs bruk 1926. Behovet av kampmusik var stort på den tiden.

Gösta Svensson har kämpat för att hålla blåsmusiken och dess framtid levande ända sedan han blev ledare för Skyllbergs musikkår 1958. Känner jag Gösta rätt kommer han att fortsätta med det många är ännu. Och jag känner Gösta ganska väl. Vi har bundit böcker tillsammans i många år och haft det mycket trevligt. Musiken och särskilt då ”blåset” har varit hans liv sedan ungdomsåren. 1983 bilade han också sextetten Spickblecket. Därmed återuppväckte Gösta en sextettepok som funnits i Kårberg mellan åren 1891 och 1930.

Gösta är fortfarande elegant ledare för Skyllbergs stolta musikkår och för Spickblecket. Det finns väl nästan ingen i det här länet som missat Gösta och hans musikkår marschera fram på gator och torg. 1 maj firandet har alltid varit ett givit inslag i Skyllbergs musikkårs årliga program. Förr i tiden ledde skyllbergarna demonstrationstågen på ett antal platser i länet under dagen. I dag är det inte så många småplatser det demonstreras på längre vid 1 maj, så det blir färre spelningar. Men ändå lika pampigt när Gösta marschera fram med sin musikkår.

Gösta började på Skyllbergs bruk 1939. Som ung vill han satsa på en yrkesbana som musiker, men föräldrarna ville annorlunda. Det fick bli bruket istället och där stannade han fram till pensioneringen. Gösta fick sin musikaliska utbildning inom musikkåren. Familjen bodde i ett fyrafamiljshus nära spikfabriken i Kårberg. I tre av familjerna fanns musikelever som övade .

”Så fort någon spelade sin läxa började också grannen spela. Det pågick dagligen till föräldrarnas stora glädje. Tutandet ersatte diverse satyg” har Gösta berättat.

På 30-talet omfattade musikkåren cirka 20 man och den musikaliska standarden var hygglig. Från 40-talet och fram till 1958, då Gösta tog över som ledare hade musikkåren haft fyra ledare.

”Under min tid som ledare för musikkåren har jag försökt påverka företaget att samtidigt med nyanställningar tänka på musikkårens behov”, har Gösta upplyst.

Men vad jag förstår har inte resultat på den punkten, har inte Göstas kamp varit särskilt lysande…

”Blåsmusiken är ett särskilt släkte, spelandet blir som ett gift och en gång blåsmusiker, alltid blåsmusiker” förklarade Gösta för mina gamla arbetskamrat Irmeli Göök i en intervju för ett antal år sedan.

Gösta har inte bara varit ledare och musikant. Han har också forskat om musikkårens historia. Så här började det hela. 1876 byggdes järnmanufakturverket vid Kårberg och 1891 anställdes Carl Gustaf Milde som bruksinspektor. Milde kom från Gunnebo bruk och var klarinettist. Han startade den första blåsmusikensemblen i Kårberg. Tiden från starten 1891 och fram till en början av 1930-talet kallar Gösta sexttet-epoken. Det fanns sextetter i Kårberg, Skyllberg och Rönneshytta.

När fackföreningsrörelsen nådde Skyllberg på 1920-talet behövdes kampmusik och blåsmusik. Den var till stor nytta vid demonstrationer och fackföreningsmöten. Tyvärr tillverkas instrumenten i Sverige längre som gav den svenska tonen. Den sista svensktillverkade kornetten gjordes 1959 har Gösta berättat.

---------------------------------------------------------------------------------------------

När vi nu är inne på ämnet duktiga musikledare från Sydnärke måste också ”Bostokungen” Theodor Pinet nämnas. Han föddes i Åmmeberg 1875 och avled 1968.

Hur gick det till när Theodor blev hela Sveriges ”Bostonkung”? Han kom till Stockholm 1891 för att studera på Musikakademin för att bli kyrkomusiker. Han tog också sin examen. Hans belgiska pappa som arbetade vid gruvbolaget i Zinkgruvan var mycket musikalisk, så musiken hade gått i arv. Hans mamma var dotter musikdirektör Carl Malmsten.

Åmmebergssonen Theodor Pinet blev hela Sveriges "Bostonkung".

Istället före kyrkomusik blev det dansmusik för Theodor . Han engagerades vid olika privata tillställningar, bland annat hos kungen på Slottet. Genombrottet kom 1909 på utställningen i Friesens park. Theodor komponerade själv mycket av det som spelades på den tiden, bland annat ”Bondvalsen” och ”Under stjärnorna”. Bostonvalsen blev mycket populär, ja så populär att Theodor gjorde hästoperan på Djurgården till sitt eget Bostonparadis. Spårvagnsbolaget fick sätta in extravagnar kväll efter kväll. Alla ville dansa till Theodors orkester. Och Bostonvals. Vid en intervju inför 80-årsdagen berättade Åmmebergssonen att han fortfarande var igång och komponerade.

Theodor Pinets orkester vid en spelning i Stockholm. Han skapade också ett eget ”Bostonparadis” på Djurgården i Stockholm dit folk vallfärdade. Bilden är från Gröna Lund där hans orkester spelade i tolv säsonger

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post75

I en röd liten stuga ner vid sjön

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson mån, oktober 19, 2009 18:05:21

Erik Frykman skrev massor av slitstarka schlagers tillsammans med Sven Paddock. Efter pensioneringen bosatte sig Erik och hustru Marie i Askersund. Inte i en röd liten stuga vid sjön som han skrivit, utan i en gul litet hus.

Frykman bodde i huset som syns i bakgrunden. Han skrev också om en grönmålad båt, men när han kom till Askersund skaffade han sig en liten plastbåt med aktersnurra.

K O Sjöström gav ut massor av fotoböcker som gavs ut i massupplagor på olika språk. Han bosatte sig i Forsa på äldre dagar. Och då lärde vi känna varandra bra. Men det var av en ren tillfällighet att vi träffades.

Sjöströms mest lästa bok är ”Amatörfotografen”. Den kom ut i nya upplagor hela tiden när det begav sig. Säkert var den svenska upplagan uppe i 200 000.

Var inte rädd för att fråga om du funderar över personer och händelser. Det kan leda till något mycket trevligt. Som journalist fick jag kontakt med två verkliga kändisar inom sina områden nämligen, Erik Frykman och Karl Oskar Sjöström, genom att ställa en enkel fråga. Men att fråga ingår förstås i journalistjobbet så det var inte så konstigt.

Erik Frykman är mannen bakom många slitstarka schlagers. Han var medansvarig till evergreens som ”En dörr står på glänt”, ” I en grönmålad båt”, ”Två små fåglar på en gren” och sist men inte minst ”En röd liten stuga ner vid sjön”. Själv bodde Erik med fru Marie under ett antal år i en gul liten stuga i Askersund alldeles intill vattnet vid Sundsgatan.

Eriks lilla stuga fanns i alla fall nere vid sjön, ofta stod dörren på glänt och träden sjöng småfåglarna. Och vid kajen låg en liten båt. Nästan allt var snarlikt det som skrevs i Eriks och Sven Paddocks visor. Erik flyttat till Askersund i början på 70-talet efter sin pensionering från Stockholm där han jobbade på det stora skivbolaget EMI. Hustru Maria hade anknytning till bygden därför blev det Askersund efter pensioneringen. Hennes pappa hade varit gruvfogde i Zinkgruvan.

Erik var lugn och stillsam man som inte gjorde stort väsen av sig. Vi hälsade på varandra, men i början visste jag inte att det var den Frykman som hade gjort alla schlagers som folk gick och gnolade på från och till. Jag visste att någon Frykman och Paddock hade skrivit visor. Men varför skulle Frykman ha flyttat till Askersund. Man borde ha hört talas om det. Jag funderade och frågade till slut honom rakt på sak. Och visst var den Frykman jag tänkte på.

Erik föddes i Norrköping 1905 och avled i Askersund 1980. I födelsestaden Norrköping började han sälja pianon. 1932 kom han till EMI. Vid pensioneringen hade han över 40 år i företaget. Komponerandet skedde alltid på sidan om det ordinarie jobbet. Han var annars producent och inspelningschef. Förutom Paddock samarbetade Erik med storheter som Åke Söderblom och Fritz Gustaf. Det hann att bli cirka 200 låtar från Eriks piano.

I slutet av 20-talet hade Erik egen orkester hemma i Norrköping. Vid sidan om det ackompanjerade han Sven-Olof Sandberg, John Vilhelm Hagberg och Gustav Lövås (ni vet handlaren i Åsa-Nisse-filmerna). Det var nära att Erik också hade blivit pianist på heltid. Revykungen Ernst Rolf hörde av sig, men Erik vågade inte satsa på honom. Vid den här tiden bröt ljudfilmen igenom och massor av pianister och andra musiker blev arbetslösa, då filmen gick över till eget ljud.

Eriks låtar blev kända långt utanför landets gränser. ”En dörr på glänt” har sjungits in av Andrew Sisters men då på engelska med namndet ”Open dor-open arms”. Han skrev under pseudonymer som Dick Fryman, E.Hallwood, Halvar Sunde, Olle Sörman, Wiberg och Wall Wilson.

Ett annat märkligt möte var med fotoboksförfattaren Karl Oskar Sjöström. Han växte upp i Askersund där hans pappa var rektor. Han flyttade sedan till från stan och återvände till Forsa mellan Askersund och Motala. Jag visste att en K O Sjöström hade gett ut en bok som hete ”Amatörfotgrafen”. Den var översatt till ett antal olika språk. Den svenska upplagan gavs ut upp mot 200 000 exemplar. Jag fick med boken, som jag kände till sedan tidigare, på en auktion. Det var en lördag och jag var ute på journalistuppdrag. På måndagen ringde en Sjöström på uppdrag av hembygdsföreningen i Hammar.

Han jobbade med bilder för föreningen räkning. Vi taldes vid och jag berättade om boken som jag köpte på auktionen och att författaren hade samma efternamn som telofonören. ”Det är inte så konstigt, det är jag som har skrivit boken”, blev svaret.

Efter det hade vi många samtal och jag besökte honom i villan hemma i Forsa. Sjöström skrev inte bara egna fotoböcker. Han medverkade också ett antal uppslagsböcker under rubriken foto. Också en mycket trevlig man som heller inte finns kvar i livet.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post74

Gustav Adolf från Sandbäcken

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson fre, oktober 16, 2009 15:59:46

Gustav Adolf Johansson lämnade Askersund och Sandbäcken 1937. Han flyttade till Borås och slog igenom som konstnär. Gustav Adolf har haft utställningar över hela Sverige och är representerad i många kommuner och på ett stort antal museer.

Den här tavlan är från 1989. Gustav Adolf finns är medlem i Grafiska sällskapet där Sveriges främsta grafiker finns samlade.

Börje Sandelin var också en mycket skicklig grafiker. Hans bilder var mörka och mycket speciella. Här är han på hemmaplan uppe på Norra Bergen.

Folke Dahlberg, är känd för de flesta askersundare genom sina böcker , torrnålsgravyrer och för torgbrunnen i Askersund. Det finns nu ett sällskap som för hans konstnärskap vidare

Askersund har begåvats med tre mycket skickliga grafiker som gjort sina namn kända över hela Sverige, men också internationellt. Folke Dahlberg och Börje Sandelin, är kända av de flesta som är lite kulturintresserade. Dahlberg om inte annat för torgbrunnen i Askersund. Den tredje av konstnärerna från Askersund är Gustav Adolf Johansson. Han kanske inte är så känd i Askersund men så lämnade han också bygden redan 1937. Och han har bara haft några få utställningar på hemmaplan genom åren. Men han är stor ute i Sverige. Gustav Adolf är den ende av de tre som finns i livet.

Gustav Adolf som nu fyllt 97 har varit bosatt i Borås sedan han flyttade från Askersund. Han är uppväxt vid stället Sandbäcken strax norr om stan. I familjen fanns förutom föräldrarna sju barn, sex pojkar och en flicka. Gustav Adolf är medlem i Grafiska sällskapet, som är en samling av konstnärer från hela Sverige. ”Grabben ” från de enkla förhållandena vid Sandbäcken är representerad i olika samlingar runt om i Sverige, bland annat Nationalmuseum, Värmlands museum, Borås konstmuseum, Statens konstråd, Grafikens hus, Centralpostens konstsamling, samt i en rad kommuner. Naturligtvis finns några konstverk av Gustav Adolf också i födelsekommunen Askersund. Själv har han inte riktigt kläm på var hans tavlor är placerade. Men hans förhoppningen är att tavlorna hänger på platser väl tillgängliga för allmänheten

-När jag flyttade till Borås 37, så undrade farsan vad jag skulle göra i den ”hålan”, berättar Gustav Adolf när vi pratas vid i telefonen för några dagar sedan.

Gustav Adolf arbetade först som yrkesmålare, eller ”plankstrykare” som han säger själv. Under den tiden hade han också börjat teckna. I början på 40-talet studerade han vid ABC-skolan och fick då också ett Parisstipendium. Sedan har det rullat på. Gustav Adolf målar vardagsnära motiv. I tornålsgravyrerna träder en lyrisk stämning fram genom den rika gråtonskalan. Han har en fantastisk förmåga att fånga olika stämningar i sin grafik.

-Vi är bara två kvar i familjens stora syskonskara. Brorsan Erik , som är tre år yngre , och så jag. Erik finns på ett äldreboende i Askersund sedan en del år tillbaka, upplyser Gustav Adolf i telefonen från sin lägenhet i centrala Borås.

De flesta askersundare känner nog Erik bättre än sin konstnärlige bror i Borås. ”Sandbäckarn”, som Erik alltid kallats för av folk i stan, är känd för sina hästtransporter och sina travhästar.

-Det är roligt att du minns mej och vill skriva några rader om mej och min konst, säger Gustaf Adolf , blygsamt.

Första gången jag träffade honom var på en utställning vid Galleri Vättern i Askersund. Det var i mitten på 90-talet. Årtalet har både jag och Gustav Adolf glömt bort. Men trevligt var det i alla fall. Så mycket minns vi. Och konstnären har fortfarande många trevliga minnen från sin uppväxt i Askersund som han berättar om.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post73

Skräckskutan

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson tor, oktober 15, 2009 13:10:22

"Skräckskutan" var ett udda inslag i Askersunds stadsbild under 50-talet. Ibland flöt den och ibland låg den på botten.

Ronny var en vacker båt från början. Den hade använts som fiskebåt. Men i Askersund började förfallet.

Tidningarna skrev mycket om " skräckskutan". Inte minst för at det inte gick att hitta någon ägare till båten som kunde betala hamnavgiften.

"Han med örat" var ett populärt inslag i gamla Askersunds-Tidning. Skräckskutan gisslades hårt.

En gammal fiskeskuta blev ett udda inslag i Askersunds stadsbild under 1950-talet. Visst har det funnits farkoster i Askersunds hamn, men sällan har någon skuta blivit så omtalad och beskådad som Ronny. Men så gick också farkosten med alla rätta också under namnet ”skräckskutan”. Många besökte hamnen bara för att se om skutan flöt eller låg på botten. Bara det var spännande. Man visste aldrig hur det låg till.

”Skräckskutan” var en gåta för kommunen och ansvariga för hamnen. Båten kom till Askersunds hamn 1953, och låg förtöjd där snäckbåten ligger i dag. Just den hamnplatsen har inte båtägare haft särsklit mycket tur med. Även snäckbåten Oden sjönk för en del år sedan, men är nu i fin form igen. Trots att hamnavgiften där ”skräckskutan ” låg var mycket human, uteblev betalningarna, till hamnfogde Sigge Karlssons förtret. Enligt uppgift som Sigge fick in bodde ägaren i Vretstorp en tid, men flyttade sedan till från orten utan att ge sig till känna.

I Askersund hamn jobbade mycket folk med att lossa och lasta vedskutorna. Hamnfogde var Sigge Karlsson( i mitten). Han hade stora problem med "skräckskutan". Övriga på bilden är R. Fredriksson och Julle Andersson.

Tanken var förmodligen att göra en trevlig husbåt av Ronny, men så långt kom aldrig ägaren. Riggen och masten var helt uppruttna. Under däck var tillståndet inte bättre.

Dörrarna till kojerna var olåsta. Enligt uppgift användes de flitigt av unga par som inte hade något eget krypin att vänslas i. ”Skräckskutan” hade troligen varit en fiskebåt i sin ungdom. Några i Askersund tog senare över båten och försökte rusta upp den. Det blev några turer vad jag minns. Men förfallet hade gått för långt.

Säker vet många som läser det här mycket mera om ”skräckskutan” och dess öde än vad jag gör. Minns bara som grabb att vi kollade dagsläget på skutan. Låg den på botten var det extra spännande. Men den som vet mera om ”skräckskutan” får gärna kommentera.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post72

Karl-Johans hus på Norra Bergen

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson tis, oktober 13, 2009 14:38:25

Så här fint hade kyrkogårsvaktmästare Karl-Johan Karlsson och hans familj uppe på Norra Bergen i Askersund. Blomsterprakten var enorm. (Familjens egen tavla)

Bilden är från 50-talet. (från Linus bildarkiv)

Bild från Linus bildarkiv

Byggnaderna på Norra Bergen i Askersund visas i dag upp med stolthet. De små rustade och välbevarade röda husen har blivit kultur. Ofta går stadsvandringarna med gästande turister över bergen fram till Sofia Magdalena kyrka. En av anledningarna till att husen blev kvar som de var en gång i tiden är att de som bodde där levde under små omständigheter. Det fanns inte pengar till stora reparationer. Och inte tänkte de boende där, att husen en gång i tiden skulle betraktas som kultur.

Faktum är ändå att av de finaste huset i området, Norra Bergen 28, jämnades med marken i början på 1980-talet Och den rivningen får de styrande i kommunen på den tiden helt ta på sig. Kommunen fick huset till skänks av familjen men lät det förfalla helt. Till slut var en rivning ett måste. Till fastigheten som låg strax norr om Sameralskola strax intill Vattentornet, hörde också en praktfull trädgård med en blomsterprakt som var enorm. Väggarna var fyllda med klätterrosor. Det var en verklig idyll.

Ägare till huset var kyrkovaktmästare Karl-Johan Karlsson och senare hans barn. Karl-Johan, eller "Johan på Berget" som alla sa, bodde i huset med fru och sju barn. Hans trädgårdsintresse var mycket stort. Karl-Johan, som var med och anlade de flesta av parkerna i Askersund, var mycket intresserad av växter. Utanför huset fanns en drivbänk där familjen hämtade sina grönsaker. För att klara den stora familjens försörjning hade Karl-Johan både höns och gris i början av 1900-talet. En av döttrarna till Karl-Johan har berättat för mej att han också skaffade får på höstarna som gick och betade uppe på bergen i norr.

Askersunds kommun trodde att de var ägare till marken där huset på Norra Bergen 28, stod placerat. Men så var det inte . Huset fanns inte med på några kartor och det fanns ingen lagfart på stadsägan. Karl-Johan försökte många gånger under sitt liv att friköpa jorden till huset, men kommunen sade nej varje gång utan att vara ägare! Och med det nöjde sig Karl-Johan. Han trodde också att kommunen ägde marken. Ägareförhållandena uppdagdes efter en artikel som jag skrev i NA. När man började leta efter lagfarten på kommunen visade det sig att det inte fanns någon. Kommunen fick naturligtvis snabbt lagfart på stadsägan och påbörjade rivningen omgående.

Med facit hand borde kommunen låtit Karl -Johans hus stå kvar. Kanske kunde huset och tillhörande jordbit ha sålts till någon som fortsatt att vårda hus och trädgård. Därmed skulle också haft ytterligare ett kulturhus att visa upp för alla som i dag besöker Norra Bergen.

Under ett antal år lät kommunen huset stå och förfalla. Med det följde också inbrott och stor vandaliseringen av Karl-Johans hus. Minns att döttrarna var inne till mej på redaktionen och var bedrövade. De orkade inte se sitt gamla föräldrahem helt sönderslaget. När kommunen ändå inte tog hand om husgåvan från familjen Karlsson, vill döttrarna att huset skulle rivas. Så blev det också till slut.

Askersunds kommun lät Karl-Johans hus förfalla. Till slut var rivning ett måste.Bild:Ove Danielsson

Nämnas kan också att några av Karl-Johans döttrar drev Ahlstrands Hatt och Mössaffär i Askersund under många år. Butiken låg vid Väderkvarnsgatan.

Ahlstrands Hatt och Mössaffär låg vid Väderkvarnsgatan (till vänster på vykortet)

Leif Linus Larsson har plockat fram några bilder och en del fakta. En del fakta har jag själv fått genom personliga möten med några av döttrarna . De hade också med sig en tavla som jag fotograferade av. Sedan plåtade jag själv huset strax innan rivningen. Linus ska också kolla om han har någon bild på Karl-Johan. Den lägger jag till senare i så fall.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post71
Nästa »