Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Potatis Tore

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson sön, oktober 11, 2009 17:00:05

Tore Karlsson i Svinnersta klagade alltid på potatisförsäljningen inte gav någon förtjänst. Enligt honom var det rena välgörenheten. Trots det fortsatte han år med självplockning, så någon krona blev det säkert över.

Tore gick omkring på potatisgärdet med en grön axelväska, som också var hans kassaväska. Potatisodling var bara en ful ovana sa han själv till mej flera gånger.

Trots den här annonsen hade Tore en trogen kundkrets av självplockare. Om det kom för potatisen eller för Tores skulle låter jag vara osagt.

Aina Gustavsson , också bosatt i Svinnersta, hade hjälp med åkrarna av Tore några år. Men för mej blev Aina kvinnan som uppfann ett nytt ord efter ett inbrott. Hon blev inte chockad som alla andra, utan ”efternervös”. Det ordet har jag använt en del gånger efter inbrottet. Och då har brukar jag tänka på Aina och alla samtal med henne.

Självplockning, sandjordspotatis Magnum bonum. Inga garantier. Säckar och trunkar väges. Småpotatis väges”. Med den annonsen lockade potatisodlare Tore Karlsson i Svinnersta självplockare i många år. Trots att Tore i klartext talade om att det inte fanns några garantier - till skillnad från många andra annonsörer - hade han en trogen kundkrets som kom till sandbackarna. Plockarna gillade tydligen att han pratade klartext. Och så var det också lite roligt att träffa och prata med Tore. Det tyckte i alla fall jag och många självplockare.

En gång besökte jag Tore som journalist när det var full fart på potatisgärdet. Självplockarna låg i rader med baken i vädret, för att fylla sina korgar och hinkar. Tore ”i Ola eller Olas” som han kallades körde runt med sin potatisupptagare i sitt anletes svett för att hinna med att serva sina kunder. Allt emellanåt fick han hoppa av traktorn och väga in potatisen till kunder som hade plockat färdigt. I grön liten axelväska hade Tore sin kassa. Hundralapparna strömmade in med jämna mellanrum. Och det var något som Tore tyckte om.

Trots att pengarna flöt in på potatisgärdet tyckte Tore att han ägnades sig åt ren välgörenhet. Många gånger sa han till mej att potatisodling var rena förlustaffären. Lika många gånger förklarade han för mej att det var sista året han sysslade på med potatisodling. Men varje höst var det dags igen för självplockning. Vid något tillfälle frågade en kvinnlig plockare varför han inte slutade när det gick så dåligt. Svaret kom blixtsnabbt.

”Det är bara av gammal ful ovana jag håller på” skämtade Tore som hade ” en räv bakom varje öra”.

Magnum bonum var en potatissort som Tore hade tagit till sitt hjärta. Ett år provade han med King Edward, men det blev helt misslyckat sa han själv. Något som han aldrig gjorde om. Det fick bli hans gamla kära sort i fortsättningen. Tore var en särling och ett original som gick sina egna vägar. Det är trevligt och berikande med sådan människor tycker jag.

Tore hade ingen bil. När han åkte in till Askersund för att handla tog han traktorn. Varorna packade han i en gjutesäck. Ibland när slängde upp säcken på butikernas rullband blev det tvärstopp. Och det berodde på att Tore hade struntat i att tömma säckarna. Resterna från säden orkade inte rullbanden med. En del butiksägare blev irriterade på Tore, men det var inget som reflekterade särskilt mycket över. Det fanns andra affärer att handla i…

Tore bodde i ett litet vitt baracklikande hus i Svinnersta. Där trivdes han bra även om jag som besökare ibland tyckte att det var väl torftigt. Men då påminde han mej om att ” din farfar var en fattig j-el som rostade kaffebönor på vår spis”. Jag vet inte hur det låg till med den saken. Jag har aldrig träffat farfar Emil. Men vad jag förstår hade han väl det inte så ”fett” som en del gamla människor brukar säga.

Under många år hjälpte Tore en grannkvinna, Aina Gustavsson, att harva och plöja hennes åkrar. Hon var ensam med sin mamma och behövde hjälp. Men helt plötsligt vill inte potatisodlare Karlsson hjälpa till längre. Förklaringen var enkelt. Åtminstone för Tore. Han fick inte köra på söndagarna. Aina hade lite religiösa tankar och tyckte inte det var lämpligt att arbeta på söndagarna. Tore hade aldrig själv tänkt i sådana banor och tyckte det var skräp att han inte kunde använda söndagarna till arbete också förklarade han för mej. Gick det inte att köra på söndagen också fick det vara.

Aina Gustavsson, var också en särling på sitt sätt, men hon begåvade mej ett nytt ord , ”efternervös”, som jag använt många gånger. Bakgrunden var den att Aina hade haft ett inbrott där ett gäng band henne och stal hennes pensionspengar, Jag var på plats dagen efter och då berättade för mej att hon blev så ”efternervös”. Inte chockad som alla andra hade sagt.

Aina var inne många gånger till mej på redaktionen och lämnade in korsordet som hon löst. Ibland ville ha hon ha hjälp med något ord. Men jag är inte bra på korsord, så det blev inte mycket till hjälp. Ofta frågade hon också om hon inte kunde få skjuts hem till Svinnersta när hon hade handlat i stan. Men nästan aldrig hade jag tid. Men det fanns andra som ställde upp. Ofta.

Varken Tore eller Aina finns i livet längre, men många askersundare minns de båda som lite udda och färgstarka personer. Det jag saknar mest från journaliståren är just möten med sådana som Tore och Aina.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(4)//blogg.ovedanielsson.se/#post70

Tusenkonstnären Rulle

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson tor, oktober 08, 2009 23:58:36

Rulle i full fart i sin verkstad vid Stora Bergsgatan i Askersund

Urmakaren och tusenkonstnären , Rulle Bäckström, dog för några år sedan. Men hans liv rullar vidare, men nu på filmduken. Ett filmgäng från Västergötland filmade Rulles liv och leverne några år innan han lämnade det jordiska. Mannen bakom satsningen var Helge ”Bergsprängare” Jakobsson i Tived. När vi pratade om den blivande filmen var Rulle mycket tveksam. Han trodde det aldrig skulle bli något av det hela. ”De bara filmar och filmar” sa han till mej många gånger. Men han hade fel. Det blev ett mycket stort material som skulle kunna räcka till flera filmer om det vore så. Vem vet…

Helge Bergsprängare Jakobsson såg till att Rulles liv filmades

Fyra visningar blir det i Åboholm, och sedan står en massa andra platser på tur. Bland annat Folkets hus i Askersund, på den ort där Rulle verkade och levde. Rulle och jag kände varandra mycket väl. Ofta gjorde jag besök uppe i hans lilla verkstad i backen upp mot Samrealskolan. Verkstaden fanns i hans villa som han hade byggt själv. Ibland ringde vi till varandra. Och ibland fick jag följa med upp i tornet på Sofia Magdalena kyrka när han justerade klockan i tornet. En annan gång var jag med till stationshuset i Askersund, när Rulle satte fart på den klockan.

Det kunde också hända att Rulle svängde förbi redaktionen med sin cykel och berättade att något var på gång. Och då var det bara att hänga med. Rulle var en hängiven jägare och när Askersund skulle ha sin första företagsmässa i Närlundhallen ställde han upp med ett antal uppstoppade djur till den tillfälliga restaurangen. Jag förmedlade hans samling till krögaren och som tack blev Rulle bjuden på en ”viltgryta” och det var han mycket nöjd med. Det var inte så konstigt. Rulle gillade god mat och allra helst då det vildkött.

Sista gången jag talde med Rulle var några dagar inan han dog. Då berättade han för mej att han tänkte sluta med sin urmkarverkstad. Det var en kämpe in i det sista.

Några år innan Rulle dog drabbades hans urmakeri av ett inbrott. Han tog det mycket hårt. Tycker inte att han blev sig själv riktigt efter det. Minns när han ringde till redaktionen på morgonen och berättade vad som hänt. Rulle var både ledsen och arg. Han hade aldrig råkat ut för något liknande tidigare. Och av de prylar som folk lämnat in var borta. Hur skulle han förklara det? Rulle var orolig.

Rulle fick urmakaryrket i arv. Farfar John var en duktig urmakare. Farsgubben Janne var egentligen bysmed i Tived, men han höll också på och lagade klockor.

”Det var hemma i mitt föräldrahem i Tivedstorp som jag blev intresserad av klockor. Sedan har intresset hängt med genom livet” , upplyste han mej en gång.

Rudolf –jo han var döpt till det namnet-var självlärd som urmakare. Strax före andra världskriget i slutet på 1930-talet började han arbeta som urmakare i Askersund.

”På den tiden berättade man i radio om vilka arbeten som var lediga. Jag fick höra att det fanns en plats ledig, så det blev att åka skidor till busshållplatsen och sedan buss in till arbetsförmedlingen i Askersund. Jag fick också jobbet”, berättade Rulle.

När Rulle började som urmakare var en egen klocka rena lyxen för den stora allmänheten.

”Det var bara rikt folk som hade egna klockor”, upplyste Rulle, vid något tillfälle.

Rulle berättade många gånger om hur skönt det kändes när han hade fått igång en trasig klocka. Många kom till hans lilla verkstad med gamla fina klockor som varit trasiga i flera år. Att få fart på en sådan klocka tyckte han var extra roligt. Rulle hade inte så mycket övers för digitaluren. Enligt honom var de flesta bara en engångsartikel. Ibland tittade han inte upp när man kom på besök. En del tyckte det var konstigt. Men det fanns en förklaring. Han var då ofta inne i ett precisionsarbete som krävde total koncentration och som han inte ville avbryta. Det var bara att acceptera.

Som urmakare tyckte Rulle det var synd att man slutade göra klockor i Sverige. Då menade han riktiga klockor och inga väggur. I början av 1900-talet tillverkades Halda-ur i Sverige. Långt in på 80-talet att folk kom in med sådan ur till Rulle och ville ha dem lagade. Hederstiteln ”tusenkonstnär” bar Rulle med den äran. Han var också mycket skicklig på att laga vapen, smycken, ringar för at nu nämna något. En gång när jag besökte honom hade han lagat en speldosa från 1800-talets mitt.

”Det var lite knepigt att laga speldosan. Jag fick först tillverka reservdelar innan jag fick igång den” berättade han.

Rulle var mycket engagerad i Tiveds hembygdsförening. Han behöll föräldrahemmet, när han flyttade in till stan så anknytningen till bygden fanns kvar hela tiden. Varje år ställde han upp på hembygdsfesten med att hyvla takspån. Det flesta tyckte det var ett festligt inslag i festen, men för Rulle hade spånhyvlingen varit ett heltidsarbete på 30-talet. Att hyvla takspån till bönderna i Tiveden var inte alla gånger så festligt.

”Farsan och jag åkte runt i Tivden och hyvlade spån varje år. Det var just på våren då spånet var lite fuktigt som man lade på de nya taken” omtalade Rulle.

Minns att jag frågade honom vid något tillfälle om han hade föräldrahemmet i Tived som sommarnöje. Rulle reagerade direkt på ordet nöje.

”Nöje och nöje .Jag sätter mina grönsaker där, men det är också mycket arbete med att hålla skogen fin vid stället”, kontrade han direkt.

När jag skriver det här har jag ännu inte sett filmen om vännen Rulle. Men det ska bli med det snaraste. ”Sprängar-Helge ” har ordnat biljett. Jag är säker på att Rulle i sin himmel glad över att jag ser filmen. När inspelningen började för ett antal år sedan var jag med och fotograferade. Om Rulle hade varit i livet hade vi haft mycket att tala om efter premiären i Åboholm. Och vi hade klagat och berömt. Precis som vi gjorde med allt annat när vi träffades

Fortfarande håller jag kontakt med bäckströms. Ett av Rulles barnbarn, Mikael, talar jag ofta med. Vi har jobbat på samma tidning. Och det är också en mycket trevlig person, men jag tror inte han kan laga klockor som farfar.

PS! På fredagskvällen (9/10) var jag till Åboholm och såg filmen om Rulle. Det var en mycket vacker och trevlig film. Det var fullsatt i samlingslokalen. Rullefilmen gick för tredje gången och det blir en fjärde gång.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt och intressant

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post69

Gamla "Ettan" i Askersund

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson mån, oktober 05, 2009 17:56:03

Ulla Sjösvärd bodde i ”Ettan” från 1928 till 1942. Har är hon fotograferad utanför huset som låg utmed Storgatan, där hyresbostäderna finns i dag. Till höger syns Församlingshuset, där skolköket fanns i många år.

Så här fin park fanns det på baksidan av gamla ”Ettan” På bilden är det Ulla och en kamrat till henne som leker i Tingshusparken.

Ulla Sjösvärd hette Karlsson i efternamn när hon lämnade Askersund för att ge sig ut i världen. Pappa Gustav var en kändis i stan och gick under smeknamnet ”Hotell-Gustav”. Nu är Ulla tillbaka i stan igen.

Här låg ”Ettan” norr ut i stadsbacken. Allt är rivet. Bara några hög träd vittnar om att funnits en fin park där en gång i tiden.

Själva Tingshuset har också förvandlats till bostäder.

Minns ni var parhuset ”Ettan” låg i Askersund? Om inte ska jag påminna om det. ”Ettan” låg utmed Storgatan vid stadsbacken. Strax nedanför ”Ettan” låg Församlingshuset, där skolköket fanns i många i år. Ett tag höll också brottarna i Askersund till där. De nu rivna gamla husen låg ungefär där Tingshusområdet med hyreshusen finns i dag.

Inne på gården vid ”Ettan” parkerade askersundarna sina cyklar. På marknadsdagarna var det alldeles fullproppat med tvåhjulingar på gården. För barnen som bodde i området var det extra spännande när det var marknader. När gubbarna kom för att hämta sina cyklar blev det ofta bråk, eftersom de flesta hade tittat för djupt i glasen. Det var den tidens enkla underhållning.

På baksidan av ”Ettan” låg den vackra Tingshusparken, med hög träd och gräsmattor. Under sommarmånaderna var det alltid fullt lekande barn i parken. Nästan allt försvann när hyreshusen byggdes. Bara några av de höga träden finns kvar ner mot Sundsängen och några ut mot Storgatan. Resten har huggits bort för att ge plats för hyreshus.

Ulla Sjösvärd bodde i ”Ettan” från 1928 till 1942. Men då hette hon Karlsson i efternamn. Under många år var hon borta från staden, men återvände efter pensioneringen. Hon är i dag aktiv olika föreningar i Askersund. Ulla har berättat för mej hur det var att växa upp i ”Ettan”.

”Det var ett underbart hus att växa upp i. Vi barn höll till i Tingshusparken hela somrarna. Högtidsstunderna inträffade på söndagarna. Då tog mamma Maria och pappa Gustav med sig kaffekorgen ut i parken och vi fikade tillsammans. Så gjorde de hela somrarna igenom”, har Ulla berättat för mej.

Pappa Gustav var en riktig kändis i Askersund. Han gick under namnet ”Hotell-Gustav”. Parstugan kallades också huset för och det berodde på att det fanns två exakt lika lägenheter i ”Ettan”. Mitt i huset fanns ett så kallat kallrum, där hyresgästerna hade sin mat förvarad. Det här var ett par år före kylskåpens tid.

”Visst var det dragit och kallt i gamla ”Ettan”, men det var väl så i det flesta hus på den tiden. Vatten fanns naturligtvis inte, utan det fick vi gå och hämta på andra sidan Storgatan, vid polis Molins hus” , har Ulla berättat.

När Ulla kom hem från Stockholm förr i tiden och hälsade på sina föräldrar i Askersund, gick hon ofta en tur förbi platsen där barndomshemmet låg en gång. Ulla tyckte det var bra att folk fick bra bostäder. Men hon tyckte det var sorgligt att de styrande inte kunde spara den vackra Tingshusparken. Där hon haft så mycket trevligt som barn.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt. Kanske det finns något att fylla på med?

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post68

Boxning i Askersund

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson lör, oktober 03, 2009 23:18:21

Så här gick det till i Askersund hamnkvarter i början på 1930-talet. Ibland plockade stans duktiga tyngdlyftare på sig boxningshandskar för att gå en match. På bilden är det Torsten "Ljungåsarn" Larsson och Walfrid Gustavsson, som visar upp sina stilar.

På 1930-talet fanns det en tyngdlyftarklubb i Askersund med en rad duktiga lyftare. Askersunds Atletklubb var namnet. Fler av lyftarna tillhörde Närkeseliten och tog hem ett antal DM-titlar. De mest kända namnen var Bertil Nordlund, Torsten ”Ljungåsarna” Larsson, Erik Pettersson, Algot Widing och Sven Johansson.

Men på en gammal bild trodde som jag fick trodde jag också att det fanns boxning på programmet inom Atletklubben. Men jag hade fel. En man vid namn Walfrid Gustavsson berättade för mej att bilden bara var arrangerad.

”Atletklubben hade sin träningslokal vid Hamncaféet. För det mesta tränade vi tyngdlyftning där, men på skoj drog vi på oss boxningshandskar och pucklade på varandra. Ibland gick det väldigt hett till” berättade Walfrid för mej.

Det har alltså gått väldigt hett till i Askersunds hamnkvarter en gång i tiden. Det mest upphetsande som händer i dag är när änderna slås om några brödbitar. Nej, annat var det på 30-talet när Walfrid och de övriga gänget dammade på varandra så det stod härliga till det i en källarlokal i hamnen.

Ett faktum är när vi nu är inne på boxning är också att Ingemar Johansson och hans bror Rolf gjorde uppvisning på gamla IP i Askersund på 50-talet. Och jag var där, men minns inte särskilt mycket av uppvisningen. De var ute på en landsomfattande turné efter Ingemars framgångar i ringen.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post67

Unik kyrkogård i Åmmeberg

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson fre, oktober 02, 2009 09:00:22

Inne i skogen vid kolarängen i Åmmeberg gömmer sig en unik katolsk kyrkogård. Här begravdes de utländska "gruvpamparna" från bland annat Holland och Frankrike.

Här vilar Leo Muckenhirn tillsammans med sin dotter Concordia. Leo dog 1906.

Etienne Corsy är en av många fransmän som kom till Åmmeberg för att arbeta vid gruvbolaget. Han var kassör och kontorschef. Han dog 1914.

Mellan träden vid Kolarängsudden i Åmmeberg gömmer sig en hemlig kyrkogård-katolska kyrkogården. Där begravdes en gång i tiden de utländska gruvpamparna. Eftersom ”utlänningarna” var katoliker fick de inte begravas på en protestantisk kyrkogård. Därför var gruvbolaget Vieille Montagne tvungna att ställa i ordning en katolsk kyrkogård.

Joel Haugard har i sin bok ”En belgisk gruva vid norra Vättern” skrivit om några av ”pamparna”. Albert Teodor Schmidt var bergsingenjör i Zinkgruvan i 37 år. Innan dess hade han avlagt en bergsingenjörexamen i Freiburg. Han hade också haft praktik vid olika bergverk i Tyskland. Efter pensioneringen flyttade han till Norrköping. Ingenjör Schmidt dog 1906 och begravdes på katolska kyrkogården i Åmmeberg.

Etienne Corsy från Marseille anställdes som bokhållare 1872 efter ha varit frivillig i tysk-franska kriget. Etienne började läsa medicin men avbröt studierna när han fick jobb på ett järnvägsbolag i Paris. Han slutade där när han fick plats vid gruvbolaget i Åmmeberg. 1902 övertog han platsen som kontorschef efter Henri Tillemans, som då pensionerades. Corsy avled 1914 och vilar också på katolska kyrkogården.

Den mest kända gruvsläkten i Zingruvan är familjen Muckenhirn. Det finns många med det efternamnet fortfarande kvar i bygden. De är aktiva och duktiga på olika sätt. Leo Muckenhirn, född 1836, i Baden –Baden, var gruvfogde i Zinkgruvan. Han hade flera barn med sina tre fruar. Sonsonen Leo-med samma namn som sin farfar- berättade en gång att han inte så visste så mycket farfar gruvfogden. Men det hans mamma hade berättat hade bara varit gott. Leo hade själv aldrig arbetet i gruvan utan bara som borrsmed.

Leo den äldre vilar tillsammans med dottern Concordia på katolska kyrkogården i Åmmeberg. Leo dog 1906, 70 år gammal. Dottern var bara sex år när hon avled.

För den som inte varit på den gömda kyrkogården är det värt ett besök. Det är en vacker plats med mycket gruvhistoria.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(4)//blogg.ovedanielsson.se/#post66
« Föregående