Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Askersunds brandkår

September 2009Skapad av Ove Danielsson sön, september 27, 2009 14:00:46

Så här såg en brandman i Askersund ut 1936. Bakom uniformen döljer sig Bertil Nordlund.

Brandstationen i Askersund låg förr inne på rådhustomten. Men det var innan rådhuset byggdes ut. Bilden är från Stora Bergsgatan

År 1936 fick Askersund sin första brandbil. En öppen Ford. Inte undra på att dåvarand ebrandchefen Elis Andersson ser nöjd ut.

Bilden är från 1936 från hotellgaragen i Askersund. En bil fattade eld i ett garage. På bilden syns Askersundsprofilerna Hotell-Gustav Karlsson och Fritz Gevert.

Ett udda uppdrag för mej som journalist var en brand i Olshammar i slutet på 70-talet. Ortens brandbil hade stulits och fattat eld!

Bilden är från 50-talet. En häst som gått ner sig räddades av brandkåren i Askersund. Det är bröderna Elis Karlsson och Bertil Carlsson, som gör jobbet.

Askersunds brandkår bildades 1928 vid ett sammanträde på rådhuset. Sex år senare fick kåren sin första motorspruta 1934. Och två år senare den första bilen-en öppen Ford.

”Den öppna bilen var farlig att åka på, särskild då vintertid när alla var dyblöta. Man satt som en ispinne på bilen”, berättade Bertil Nordlund en gång för mej.

Bertil finns inte kvar i livet längre, men om någon kunde berätta brandkårens historia var det han. Redan 1923 kom Bertil med i Askersunds stads brandrulla som standarförare. I rullan kan man läsa att ynglingen Bertil Nordlund skulle ha röd och vit flagg. Senare skulle Bertil avancera till vice brandchef.

”En standarförares uppgift var att följa brandchefen, så alla skulle se var han fanns vid bränderna. Minns en gång vid en stor övning att ja tappade bort brandchefen i vimlet. På den tiden var det stora åskådarmassor som tittade på övningarna. Någon frågade efter brandchefen, men när jag tittade mej omkring fanns han inte. Han skulle vara vid flaggan blev mitt svar och det utlöste skrattsalvor från publiken”, berättade Bertil.

Under min tid på tidningen träffades vi ofta för att prata om både gammalt och nytt. Vi kände varandra väl. Och det var en mycket trevlig bekantskap. På höstarna plockade Bertil ihop kassar med äpplen till mej i sin villaträdgård på Villagatan. Det var bara att åka och hämta. Bertil var en mångsysslare. Han var aktiv under många år inom IFK Askersund både i bandy, fotboll, fri idrott och tyngdlyftning. Bertil var en ”riktigt” idrottsman som avskydde droger av alla de slag. Han kunde inte begripa varför folk drogade ner sig. Själv levde han som han lärde och var inte bara en passiv motståndare till droger. Sedan ungdomen var han aktiv inom nykterhetsrörelsen. Många askersundare är också uppväxta med Bertil som vaktmästare vid Samrealskolan.

Brandmannen Bertil var också en flitig fotograf. I början på 30-talet köpte han en lådkamera för 36 kronor vid Ahnérs färghandel som låg på rådhustomten ut mot Sundsbrogatan. 36 kronor var hemskt mycket pengar på den tiden. Med den kameran fångade Bertil det mesta som hände i Askersund under en 40-årsperiod. Senare skaffade han sig en modern kamera, som han kunde ta färgfoton med. Bilderna finns nu i säkert förvar i Leif Linus Larssons samlingar, till glädje för dagens askersundare.

Bertil hade många fotoalbum som han visade för mej. I ett särskilt album samlade han bilder från Askersunds brandväsen.

”När jag började vid brandförsvaret var lönen 75 kronor om året och två kronor för varje övning. För eldsläckning fick vi två kronor första timman, sedan en och femtio för de följande” , upplyste Bertil.

När man väl hade bildat brandkåren i Askersund köpte stadens styrande snabbt en tvåhjulig utryckningskärra att dras för hand.

”I början på 30-talet satt jag en kväll vid min kristallapparat med hörlurar och lyssnade på TT. De sa bland annat att ett bostadshus i Åmmeberg hade brunnit och att brandkåren i Askersund hade varit där med en motorspruta och släckt. Det lustiga med den nyheten var att brandkåren i Askersund vid den tiden varken ägde bil eller motorspruta” omtalade Bertil.

Ofta blir dagens tidningar beskyllda för at överdriva och fara med halvsanningar. Men det var tydligen inte bättre förr….

Bertil mindes särskilt en utryckning med den tvåhjuliga kärran.

” En bil hade fattat eld i hotellgaragen. Jag hade spelat fotboll dagen före och fått en riktigt smäll på benet så jag haltade kraftigt. Det var nog en märklig syn att se oss komma igenom staden med en kärra och en brandman som haltade kraftigt”.

Fram till 1928 , innan brandkåren bildades i Askersund, tog staden ut brandpersonal från de olika gårdarna. En del fick bli pumpare, andra ”bara” vattenbärare. Några blev också dragare av slangkärrorna. Ingen slapp undan. I brandrullan från 1923 kan man läsa att borgmästare K G Bretzner bara blev uttagen som vattenbärare!

Från 1951 fram till pensioneringen 1969 var Bertil vice brandchef. Sedan dess har brandförsvaret utvecklas enormt. På Bertils tid ingick inte trafikolyckor i arbetet. Med hjälp av Bertils svart-vita bilder kan man ta del av hur det gick till förr vid bränder.

”När jag höll på kunde jag alla brandposter i Askersund. I stället för at räkna får när jag hade svårt at sova, räknade jag brandposter”, avslöjade Bertil för mej en gång.

Under mina många år som journalist var jag ute på många bränder och olyckor. Det var ingen särskilt trevlig uppgift, men en nyhetstidning måste ha med sådant. Annars blir läsarna undrande. Ett av mina märkligaste jobb var i Olshammar i slutet på 70-talet. Det brann i en bil, som när jag kom fram visade sig vara ortens brandbil. Några hade stulit bilen och efter några 100 meter kört i diken med den, där brandbilen också fattade eld. När brandmännen i Olshammar kom till garaget fanns det alltså ingen bil. Det var den som låg och brann i diket en bit längre bort. Snopnare brandmän har jag nog aldrig sett.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt. Det kanske finns någon som vill göra ett tillägg

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post65

Så vacker var inte Kristina

September 2009Skapad av Ove Danielsson ons, september 23, 2009 19:20:02

Den här målningen av drottning Kristina skänkte rådmannen C.G Kjerrström till staden 1853. Tavlan hänger i rådsalen. Men så var det också hon som underteckande Askersunds stadsprivilegier. Beslutet om at Askersund skulle bli stad togs 1643, men då var inte drottningen myndig. År 1647 skrev hon dock under kopia alldeles själv.

Tavlan är målad av Justus van Egmont på 1650-talet. Den hänger i drottning Kristinas sista bostad , Palazzo Corsini i Rom. En gång fans den på någon vägg vid Stjernsunds gods.

Stiftelsen för drotning Kristinas minne har sett till att tavlan kom till Rom.

Sedan år 1835 har en oljemålning av drottning Kristina prytt en vägg i rådsalen på Askersunds rådhus. Det är en ung skönlockig kvinna med jätteögon och välvda ögonbryn. Men oljemålningen är falsk. Drottningen har förskönats och det skedde faktiskt genom ett misstag. Tavlan är övermålad. På originalet satt drottningens vänstra ögat för högt, näsan var utan näsborrar, samtidigt som drottningen var harmynt.

Porträttet skänktes till staden 1835 av rådman C.G Kjerrström. Tyvärr blev porträttet övermålat år 1869 av en telegrafkommissarie Appelholm. Tavlan med drottningen sändes senare till en konservator på Nationalmuseum. Konservatorn meddelade att Kristinaporträttet varit ett originalporträtt men blivit felaktigt restaurerat.

Under porträttet fanns nämligen ett äldre, av allt att döma 1600-tals porträtt av en gammal , ful och hålögd Kristina, mycket skadad i färgen och av låg kvalitet. Appelholm trodde att han gjort en välgärning när han förändrade den fula drottningen till en ung skönhet. Men det var helt fel tänkt, istället hade han gjort ett konstmord på drottningens bild.

Det finns ett visst intresse för drottning Kristina fortfarande både utomlands och på andra orter i Sverige trots att hon hade ett skamfilat rykte. Hon blev betraktad som en lättning, festprisse och slöserska som snodde statens egendom när hon gav sig iväg till Rom 1654. Men de finns de som är av en helt annan åsikt. Lise-Lotte Lybeck-Erixon, egen företagare i Malmö, bildade för ett antal år sedan en stiftelse till drottning Kristinas minne. Under mina år som journalist var jag i kontakt med henne några gånger. Hon berättade då att stiftelsen bland annat samlat pengar till ett konstverk med drottningens porträtt, som hänger i hennes sista bostad, Palazzo Corsini i Rom. Drottningen avled där 1689.

Tavlan, som nu hänger i Rom, ropades in vid en auktion på Bukowskis i Stockholm. Tavlan är målad av Justus van Egmont på 1650-talet och hängde en gång i tiden på Stjernsunds gods strax söder om Askersund. Lise-Lotte Lybeck –Erixon började intressera sig för drottning Kristina redan som 10-åring, då hennes mor gav hene Py Sörmans bok, ”Wi, Kristina, med Guds nåde”, i julklapp.

Askersund har en del att tacka drottning Kristina för. Den 13 juni 1643 beviljades Askersunds stadsprivilegier av av drottningens förmyndarregering. År 1647 konfirmerade drottningen privilegierna. En kopia gjordes av brevet, som sedan drottningen skrev under ensam.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post64

God pilsner

September 2009Skapad av Ove Danielsson sön, september 20, 2009 13:12:09

Bilden är från 1950, med alla bryggarbilar uppställda vid Askersunds bryggeri. Bilden kommer från Leif Linus Larsson stora samling.

Askersunds bryggeri hade egna träbackar. Några finns bevarande fortfarnde.

Askersunds bryggeri hade ett brett sortiment.

Askersunds bryggeri flyttade till stadens västra slutning 1848. I dag är det ytbehandlingsföretaget Galfa som äger lokalerna.

För i tiden kördes alla dricka ut med häst och vagn. Volmar Lundkvist var en av utkörarna. Brodern Gunar syns i bakgrunden.

En 40-talsbild från Askersunds bryggeri. Från vänster Sigge Fallgren, Volmar och Gunnar Lundkvist, Sigge Bergström och Harry Lundström.

Lars Sundblad, släkting till grundaren av bryggeriet äger den här tavlan. Det är en av Hjalmar Trafvenfelts många Askersundsmålningar.

För ett antal år sedan fanns det flera brygger inom kommunens gränser. Alla är borta utom Hammars bryggeri som kämpat på i alla år. Tittar man på dryckeshyllorna i butikerna i borde det vara dubbelt så många bryggerier i dag som det var på 40-och 50-talen. Det finns hur många drycker som helst att välja på. Både vad gäller storlek och sorter.

För fanns Askersunds bryggeri inne staden. Sedan fanns det förutom Hammars bryggeri och Blomgrens bryggeri i Hammar. Mörtsjöns bryggeri fanns i Lerbäckstrakten. Bryggeriet var känt för sin goda svagdricka. Nästan i alla hem fanns det en svagdrickskagge från Mörtsjöns bryggeri. Och det var inte nog med de lokala bryggerierna. Norlings från Örebro försökte också slå sig in på dryckesmarkanden i Askersund, men det blev inte särskilt lyckat. Hemmabryggerierna van striden om dryckeskunderna.

Askersunds bryggeri var ett mycket gammalt bryggeriföretag från 1840-talet. Är inte säker på när bryggeriet lades ned, men det var förmodligen på 60-talet. Den ståtliga byggnaden, där Galfa finns i dag, dominerade under en lång period stadens västra höjdslutning. Men har det tillkommit hyreshus i närheten. Men visst är bryggeribyggnaden ståtlig.

Annonsen har Leif Linus Larsson letat fram

Bruksinspektor Otto Sundblad startade bryggeriet på 1840-talet, men då på nuvarande Folkets hus gården. Till en början var det endast svensköl som gällde. Men 1848 anställdes bryggare Weiss från Bayern. Då började förstås också tillverkningen av Bayerskt öl. Askersunds bryggeri var et av det första bayerska bryggerier i landet. Efter Weiss kom en ny bryggmästare, en Dreihall från Wurtemberg. År 1865 flyttade Sundblad bryggeriet till den nuvarande platsen på västra slutningen vid gamla kyrkogården.

Annonsen har Leif Linus Larsson letat fram

Askersunds brygger var en ganska stor arbetsplats med tanke på stadens storlek. I skolåldern jobbade jag några somrar på bryggeriet. Jag fick följa med utkörarna ute på sina dryckesrundor i kommunen för att langa pilsner och dricka. På bryggeriet jobbade många trevliga original. En del prövade också gärna standarden på bryggeriets pilsner. Många gånger om dagen. På den tiden fick alla jobbare tre dagdricka att hämta vid en disk på kontoret. En jobbarförmån så god som någon. En del utökade dagdrickan med ytterligare lite pilsner. De fans en del som hade höga stövelskaft, som rymde tre –fyra pilsner. De fyllde upp sina stövlar både vid frukost, lunch och efter jobbets slut när de gick hem. Och till de kom de ordinarie tre flaskorna. Minns att ölen ibland blev lite för stark och då blev räddningen stadens ölcafé. Den starka ölen som inte gick att sälja kördes nämligen till ölstugan, där ingen hade något emot några procent starkare drycker. Ägarna vågade inte köra ut för stark öl. Risken att åka fast var stor när oannonserade kontrollanter dök upp.

Minns också att bryggmästaren var mycket stolt över sin öl. Han sa ofta som ett bevis på det att ”vägarbetarna tycker bäst om min öl”. Det var ett betyg så gott som något.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post63

IFK tog steget upp

September 2009Skapad av Ove Danielsson ons, september 16, 2009 16:23:33

På gamla IP i Askersund fanns det omklädningsrum under läktaren intill planen. På moderna Solberga IP saknas ett rum att ta plats i under halvtidsvilan. Det är unikt. Bilden är från 40-talet och Askersund gästades av ett utländskt fotbollslag. Fanbärare är Erik Jonsson och efterhonom kommer målvakten Pelle Johansson.

Både IFK Askersunds A-lag och B-lag i fotboll är klara för uppflyttning i seriesystemen. IFK spelar i femman nästa år. Det trots att det ännu återstår några seriematcher. Därmed är också IFK unikt nog det enda kommunlag som återfinns i en högre serie än övriga lag. Tror aldrig det hänt tidigare. Det har funnits lag i samma serie tidigare, men ofta har det var Skyllberg och Närkesberg funnits några serier högre.

Tyvärr är Skyllberg redan nu klara för nedflyttning i sexan. Närkesberg kämpar för sin överlevnad i sexan. Åmmeberg hamnar i mitten på sexan.

Solberga är en fin anläggning med massor av välskötta gräsplaner, men det fattas en viktigt sak. Nämligen en byggnad nere vid huvudplanen som spelarna kan gå in i vid halvtidsvilan. Det är unikt med en plan som saknar ett sådant utrymme. I dag får spelare och domare sitta ute på gräsmattan i halvtidsvilan hur än vädret är.

Ombyte sker uppe i omklädningsrummen på Solberga ett stycke ifrån gräsplanerna. Det är inget fel på det före och efter matchen. Men i halvlek borde det finas ett rum vid planen. Som jag ser det är bara att göra en fortsättning på kioskbyggnaden vid huvudplanen. Då är allt löst. Har alltid tyckt att det varit konstigt att det inte planerades in sådant utrymme när Solberga byggdes i början på 80-talet. Det måste ha saknas idrottsfolk i den planeringen.

Några tycker kanske att tränade fotbollspelare ska orka gå några hundra meter upp till omklädningsrummet i halvtid. Men av erfarenhet vet jag att det inte funkar så i lägre serier där halvtidsvilan är kort. Det är lagom att gå upp i omklädningsrummen på Solberga för att återvända efter några minuter till andra halvlek.

Tycker det var synd att kommunen inte flyttade med den gamla fina läktaren från gamla IP upp till Solberga. Den var från 1925. Skyllbergs IK har vårdat och jobbat med sin läktare från 1939. Läktaren har blivit en pärla på Skyllbergsvallen. Alla som spelat på gamla IP minns säkert hur trevligt det var att byta om under läktaren på gamla IP. Närkontakten med publiken var perfekt. Som spelare fick man både ris och ros när man gick in på planen eller efter avslutad drabbning. Och på vintrarna kunde man höra genom taket publiken trampa sig varma inför matcherna.

Mitt råd är att omgående bygga till kioskbyggnaden med ett enkelt vilorum. Det är ju stora planer för området på gång redan nu. Kanske det kan bli några bräder över? I värsta fall får väl kommunen eller föreningen köpa ett partytält som räcker till för två lag. Om det finns sådan…

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post62

Bastedalen förr och nu

September 2009Skapad av Ove Danielsson ons, september 16, 2009 15:42:20

Under vinterhalvåret när de är bra skridskois i Bastedalsviken brukar det komma folk i massor. Tyvärr händer det inte så ofta att isen blir så bra som på bilden.

Bastedalen hade en gång i tiden ett mycket bra bandylag. Matcherna spelades ofta på lergropen. Den här bilden är från 1936 efter en seger över Motala. Stående fr.v: Leo Andersson, Hugo Andersson, Börje Jonsson, Rune Karsberg, Anse Jonsson, Valter Johansson, Nisse Persson, Torsten Jonsson, Hadar Jonsson, Sven Jansson och Valle Eriksson. Knästående: Bertil Andersson, Evert Sjöö och Göte Petersson.

Några gånger om året ordnade idrottsföreningen i Bastedalen fester. De var mycket välbesökta. Festplatsen är i dag helt igenväxt.

Bilden är från tegelbruket i Bastedalen när teglet därifrån gick ut över hela Sverige. Längst fram syns Post-Bertil Andersson.

Under många fungerade Villa Vettra i Bastedalen som barnkoloni för barn från Enskede kommun

1933 drabbades Bastedalen av en storbrand. Herrgården bran ned till grunden. Klippen är från Askersunds-Tidning

För i tiden kretsade det mesta i Bastedalen, kring tegelbruket, sjöfarten, fisket och det stolta bandylaget. Barnkolonin Villa Vettra får heller inte glömmas. På 60-talet lades bruket ned. Efterfrågan på ”riktigt” tegel hade minskat kraftigt. Hargeteglet ersattes på många håll av den då moderna mexistenen. Det var ett hårt slag får Bastedalen.

Tegelbruksarbetarna fick jobb på Hammars glasbruk. Tyvärr blev många arbetslösa på nytt när PLM stängde glasbruket i början på 90-talet. Bastedalen har förvandlats helt. Dagens sjöfart handlar mest om fritidsbåtar. Spåren efter bygdens hjärta, tegelbruket, är nästan helt borta. Personligen tycker jag det var synd att man inte sparade lite av den gamla tegelbruksbyggnaden. Om inte annat för att påminna dagens generation om vad de som bodde i Bastedalen levde och försörjde sig av. I stort sett jobbade alla som bodde på orten vid tegelbruket. Industriminnesmärken av det här slaget kan aldrig vara fel att visa upp.

I dag kretsar det mesta i Bastedalen kring Pia Stenströmmers Kinapark med dess konferenshotell, och det planerade bostadsbyggandet på tegelbrukstomten vid sjön. Under mycket lång tid har det funnits planer på att bygga på tegelbruksområdet, men överklaganden, konkurser och problem med vatten-och avlopp har satt käppar i hjulet för de som ägt området genom åren. Men nu är man framme med visning av tomter. Tidigare fanns det planer på ett stort antal fritidshus. Nu har antalet tomter dragits ned och det är förstås meningen att folk ska bli fast boende i Bastedalen.

När det gäller Villa Vettra så användes byggnaden fram till 1944 som husmodersskola. Sedan sålde Elvira Giöbel fastigheten med tillhörande trädgård och skogsområde till Enskeds skollovskoloni. Under första året hade 100 pojkar från Enskede sina sommarlov förlagda till Villa Vettra. Det mesta handlade om glam och lek. De större pojkarna fick dock hjälpa till med skördearbete och övriga sysslor på gårdarna i närheten. Simning var också ett självklarhet i pojkarnas dagsprogram. Enskede församling hade 560 barn ute på sommarkolonier 1944, varav Villa Vettra var den största. Koloniverksamheten pågick sedan under många år. 1956 blev det ett stort uppsving på verksamheten då ett stort antal ungdomar från Ungern kom till Villa Vettra. Sovjet hade invaderat Ungern och många var på flykt. I Sverige var vi på den tiden stolta över att kunna ta emot människor i nöd. Hoppas den känslan finns kvar….

Fortfarande används huset för sommarläger, även om Enskede är borta ur bilden för länge sedan.

I oktober 1933 drabbades Bastedalen av en storbrand då herrgården brann ned. Allt brann ned till grunden på några timmar. Bud sändes till Hammars glasbruk som hade en motorspruta. Men det var till ingen nytta. Vattnet tröt på grund av elden brände av den elektriska ledningen. Hammars frivilliga brandkår kommer senare till platsen. De placerade sprutan nere vid hamnen och då kunde äntligen släckningen börja av husresterna.Det som kunde räddas fanns på nedre botten i huset. Ägarna, makarna Giöbel, fick bara några få plagg med sig ut den kyliga oktobermorgonen. Byggnaden var försäkrad för 45 000 kronor. Orsaken till branden var förmodligen en spricka i köksmuren.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(6)//blogg.ovedanielsson.se/#post61

Reklam

September 2009Skapad av Ove Danielsson mån, september 14, 2009 23:46:41

Dagligen blir vi överösta av reklam. Betalkanalerna på TV bryter ständigt för reklamavbrott. En del är riktigt roliga, medan andra är helt ”skruvade” och ofattbara. Åtminstone för mej. Det brukar heta att det var bättre förr, men jag undrar när man bläddrar i gamla tidningar? Kanske var budskapet lite rakare, men nog fanns det många udda och knepiga annonser i tidningarna även då.

Jag har samlat på mej en del annonser från både då och nu som jag inte kan undanhålla. Det är bara att läsa och begrunda.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post60

Loongs orkester

September 2009Skapad av Ove Danielsson tis, september 08, 2009 23:26:41

Loongs dansorkester från Askersund sommaren 1934. Från vänster: Ivan Schyberg, Ollie Schultér, Tore Carlsson, Bertil Boo, Georg Pettersson. Vid trumman sitter Torsten Bergling. Bertil och han hade bytt plats på fotot av någon anledning.

Bertil Boo var 18 år när han blev övertalad att gå med i Loongs orkester. Själv var han villig, men systern Hildur tyckte inte det var så trevligt.

Georg Pettersson, var en glad dragspelare i hela sitt liv. Han var ocksåen av stöttepelarna i Loongs orkester från 1927 fram till 1942 då verksamheten lades ned.

Hade ”Dansbandskampen” funnits på 1930-talet skulle Loongs dansorkester från Askersund varit givna. Tyvärr var fanns varken TV eller någon ”Dansbandskamp” på den tiden. Och det var synd. Loongs fick istället utkämpa sin kamp mot andra dansband. Konkurrensen mellan dansorkestrarna var stenhård, så det gällde att vara bäst även då.

Orkestern bildades 1927 och höll igång utan avbrott till 1942. Storhetstiden inföll på 30-talet. Tio somrar i följd svarade Loongs för dansmusiken vid IFK:s fester ute på Borgmästareholmen, dåtidens nöjescentrum i stan. Men det gällde att saluföra sig , om man ville ha engagemang. Inför sommarsäsongen 1934 stegade medlemmarna i Looongs iväg till fotografen iförda enhetlig scenkostym, ljusa långbrallor, sticktröja, fluga under hakan och som kronan på verket , baskermössa. En välsjungande yngling med namn, Bertil Boo, fanns med i gänget. Han skulle senare bli Bertil med hela svenska folket. Men i Loongs var han som det hette i reklamen ”refrängsångare och trummis”.

En som var med från början var dragspelaren Georg Pettersson. Han finns inte kvar i livet längre, men var en kändis i Askersund. Som lite äldre spelade han ofta ihop med dottern Margot. Det var Georg och musikkompisen Tore Carlsson, som såg till att Bertil Boo kom med i gänget. Orkesterns namn togs efter Nils Loong, men han försvann snart ur gänget så det behövdes en ersättare . Georg och Tore hade hört att Bertil Boo spelade trummor också. De båda åkte ut till Boda och Bertil på en motorcykel. Sångaren var lätt att övertala , men de hade en del besvär med systern Hildur. Till slut gav hon med sig. Tillbaka in till stan satt alla tre på motorcykeln. Övningarna satte igång direkt.

1930 skrev Loongs kontrakt med IFK Askersund om musik vid danserna på gamla IP. Enligt Georg var det ett mycket dåligt kontrakt. Musikerna fick tio kronor per man och kväll. Det var betydligt bättre betalt på andra håll där Loongs spelade upp till dans. På Borgmästareholmen var det full fart på somrarna. Vid ett tillfälle hade storstjärnan Thor Modeén kommit för att leda en danstävling bland publiken. När det var dags för prisutdelning, var hela prissamlingen borta. Den hade helt enkelt stulits, trots att den låg under orkesterns fötter-under spelkuren på dansbanan.

Georg Pettersson , spelade dragspel i nästan hela sitt liv. Redan i åttaårsåldern tjuvlånade han brorsans spel. Hot om stryk hjälpte inte. Vid trettonårsåldern skedde spelmansdebuten vid drängarna och pigornas dans på Edö brygga. Sedan fortsatte det bara.

Bertil Boo, som inte heller finns i livet, berättade ibland om när Georg och Tore kom på motorcykeln till Boda för att övertala honom att bli med i gänget. Han var då 18 år och spelade trummor i Syrenakapellet i Aspa. Bertil berättade att man sjöng i megafon på den tiden. Enligt honom själv hördes hans starka sång från gamla IP ända till Åmmeberg. Det hade folk sagt till honom. ”Jag har alltid haft en stark röst så man vet ju aldrig” funderade Bertil, när han mindes tiden med Loongs. Själv slog han igenom 1946 med ”Violer till mor”. Sedan vet de flesta hur det gick med trumslagarkarriären för Bertil. Sången tog över helt.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post57

Lyssna på idrottsfolket

September 2009Skapad av Ove Danielsson lör, september 05, 2009 16:06:47

Gamla IP i Askersund (intill nuvarande Konsum) invigdes 1925 med stortävlingar i friidrott. 1963 lämnade IFK över idrottsplatsen till kommunen utan en krona i ersättning. Löftet var då en ny idrottsplats med stora utvecklingsmöjligheter för kommunens idrott och en plats för allmänheten. Frågan är nu hur det blir med löftet om ´förslaget till ny detaljplan för Lundby klubbas igenom.

Ansvariga för ett antal idrottsföreningar i Askersunds kommunen är oroliga över vad som kommer att hända om politikerna trumfar igenom det nya detaljplaneförslaget för Lundbyområdet i Askersund. Idrottsrörelsen anser det vara omöjligt att utveckla sina verksamheter om förslaget klubbas igenom. I en skrivelse till byggnadsnämnden varnar föreningarna också vad som kan hända om inga justeringar görs av detaljplaneförslaget.

En arbetsgrupp inom ett antal av kommunföreningarna jobbar bland annat hårt med ett tälthallsprojekt (bollhall). Gruppen har haft träffar med några av kommunens styrande politiker, som då varit mycket positiva till arbetet. Politikerna har till och med vid något tillfälle förklarat att det skulle vara möjligt med en kommunal insats på 1-1,5 miljoner kronor. Idrottsfolket undrar nu över var en sådan hall skulle få plats med det nya detaljplaneförslaget. Och hur politikerna som varit med på träffarna har tänkt. Idrottsplatsområdet naggades i kanten redan 1985 i samband med bebyggelsen nedanför Stadsparken.

Föreningslivet i kommunen tycker det är viktigt att blicka några år framåt när det gäller Solbergaområdet. Enligt idrottsfolket kommer det att finnas behov i framtiden för en konstgräsplan, konstfrusen isbana, inomhushall för den växande innebandysporten, ett bolltält och en ishockeyrink.

”Ofta blir det kortsiktigt tänkande . Vi inom idrottsföreningarna vill arbeta med visioner och realistiska planer för framtiden, parallellt med den verksamhet vi har i dag. Och då i samarbete med övriga kommuninnevånare och politiker. Det blir bäst så. Och vi förstår naturligtvis att det inte finns pengar till allt på en gång” skriver föreningarna till kommunen.

Som exempel på kommande problem pekar föreningarna på att några tomter placerats alldeles intill staketet vid huvudplanen på Solberga IP. Det kommer att ställa till problem både för de boende på tomterna och för alla som använder planen. Högtalaranläggningen som använts flitigt vid olika arrangemang under sommarhalvåret kommer att störa de boende, oavsett om den inte når upp till gällande ljudnivåer eller inte, anser föreningarna i sin skrivelse. Och det ligger säkert mycket i det, även om kommunen kostar på en del pengar för bullermätning som nu är aktuellt. I dag störs många på sina uteplatser och gräsmattor på helgerna då folk dundrar runt med gräsklippare. Det lär inte bli mindre störning med en högtalare som dånar ut musik. Föreningarna vill som en direkt uppmaning till planförfattarna, att tomterna intill staketet flyttas bort från huvudplanen.

Bristen på parkeringsplaster är också stor i dag. I dag parkeras bilar på alla lediga ställen som finns att tillgå. Gräsytorna runt plan brukar vara fyllda av bilar. Och vad ska man göra när det saknas parkeringsplaster? I planförslaget står det att ” parkering för idrottsplatsen behov får anordnas”. I planförslaget står det också ” bullerskydd i form av vallar eller plank får vid behov anordnas”. Men det blir nog inte det lättaste att bygga bort ljudet från högtaleriet. Vid den stora hundutställningen brukar högtalarna höras upp till Närlundaområdet. Det är någon kilometer bort….

Slutligen i skrivelsen till kommunen påminner idrottsfolket om löften när IFK Askersund på 60-talet lämnade ifrån sig gamla IP (vid Konsum) till kommunen utan en krona i ersättning. Ett markområde som var och är värt mycket stora pengar. Löftet från kommunen den gången var en ny idrottsplats med stora utvecklingsmöjligheter under mycket lång tid. Det skulle vara till nytta för kommunens hela idrottsliv och naturligtvis också för allmänheten. Solberga IP stod färdig i början på 80-talet.

Alla håller förstås med om att givna löften ska hållas. Även om de är några år. Problemet med nya detaljplaner, nya tjänstemän med nya idéer och politiker som inte har någon kommunal historia att falla tillbaka på är stort. Och då inte bara i Askersund. Men man kan ju alltid fråga folk som det berör och som vet vad som sagts, för att sedan väga ihop synpunkterna. Och det innan planförfattaren sätter sig ner och ritar på olika detaljplaneförslag. Är säker på att det skulle bli bäst så.

Idrottsfolket är noga med att påpeka att de är positiva till bostadsbyggande och inflyttning i sin skrivelse. De tycker också att Solberga IP är en fin anläggning, som kommunen måste vara rädd om.

”Det är viktigt med en bra idrottsplats som har utvecklingsmöjligheter. Inte minst för att locka nya innevånare till kommunen. I förslaget till detaljplan ser vi det inte så” konstaterar föreningarna slutligen i sin skrivelse.

Synpunkter på den detaljplanen för Lundby 1:10 m.fl ska vara lämnade senast tisdag 8 september.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post56
Nästa »