Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Lars-Gunnar och moster Hulda

Augusti 2009Skapad av Ove Danielsson mån, augusti 31, 2009 16:05:38

Lars-Gunnar Björklund visade oss runt på Stockhols Stadion i samband med ett besök av läntes idrottshistoriska sällskap.

Hulda Bergström i Askersund var moster till Lars-Gunnar. Under sommarloven vistades han hos henne på gården i Vagersta. Morfar och mormor bodde där också.

Lars-Gunnar började sin idrottskarriär på ladugårdsbacken i Vagersta genom att tävla mot moster Hulda i löpning. Här är de båda.

Ett av Lars-Gunars många besök i Askersund. Här intervjuad av IFK:s bandystjärna Svante Eriksson

I sin bok skriver Lars -Gunnar om sina somrar hos släkten i Askersund.

Lars-Gunnar visste att moster Hulda och jag träffades ibland. Han passade också på att skriva det i boken jag köpte av honom.

Radio-och TV-kändisen Lars-Gunnar Björklund, har på sätt och vis sina rötter i Askersund. Det tyckte i alla fall hans kära moster Hulda Bergström när vi taldes vid en gång i tiden. Hon finns inte kvar i livet, men hon var väldigt stolt över att vara moster åt Lars-Gunnar. Hon pratade om det ofta när vi träffades. Som grabb tillbringade Lars-Gunnar sina sommarlov i Vagersta utanför Askersund hos morfar och mormor och hos moster Hulda och morbror Sigge.

Lars-Gunnar har tillbringat en stor del av sitt liv i rampljuset av de stora idrottstjärnorna. Själv har han varit aktiv handbollsspelare i sin älsklingsklubb Djurgården. Men han började sin karriär genom att springa ikapp med moster Hulda på ladugårdsbacken vid Vagersta. Det har han berättat själv. Hulda finns inte i livet längre, men Lars-Gunnar var noga med att hålla kontakten både med henne och Askersund under alla år.

”Han brukar alltid skicka kort när han är ute och flänger och far i världen. Lars-Gunnar var alltid väldigt framåt som barn. Idrott intresserade honom tidigt. Han lärde sig läsa i en idrottsbok när han var fem år. På den tiden när vi tävlade på ladugårdsbacken tog vi tid med hjälp av en väckarklocka. Det var väl inte så exakt. Han ville alltid vinna och jag brukade säga att, hur jag än springer så är du värre än jag. Förstod att han skulle gå långt”, berättade Hulda, en gång när vi träffades i hennes lägenhet i centrala Askersund.

Hulda och jag hade kontakt med varandra ganska ofta. Hon var en mycket aktiv föreningsmänniska som lämnade referat och förklarade vilka saker som hon tyckte jag skulle skriva om. Hulda tyckte bäst om reportage och artiklar som rörde vanliga enkla människor. Minns att hon var extra stolt över Lars-Gunnar en gång i mitten på 80-talet då han skulle komma till Askersund och ha lottodragning med maskinen Dracula.

”Lars-Gunnar kommer och hämtar mej med sin bil till dragningen. Det ska bli spännande . Jag har aldrig set något sådant i verkligheten. Sen vet jag att han hade stannat lite hos mej, men han har inte tid”, upplyste Hulda mej några dagar före dragningen.

Under gymnasietiden på Norra Latin fick Lars-Gunnar ansvar för de idrottsliga aktiviteterna . Det ledde i sin tur till kontakter med radion. Sedan vet alla hur det gick. Lars-Gunnar blev en av våra allra populäraste idrottsreportrar. Enligt vad jag har hört berättas gjorde han sin första radiointervju med IFK-aren och bandystjärnan Svante Eriksson.

För något år sedan träffade jag Lars-Gunnar på Stockholms Stadion på en resa som länets Idrottshistoriska Sällskap hade ordnat. Lars-Gunnar var värd. Han visade oss runt på den gamla olympiastadion. Sedan var det samkväm på Rikshistoriska Idrottsmuseet , då Lars-Gunnar på sitt eget personliga och trevliga sätt berättade idrottsminnen. Han presenterade också sin bok ”Minnesluckor –livsstycken och klacksparkar”. Det var en ”mycket fin dag” som Bo Kaspers brukar sjunga. I Lars-Gunnars boken finns en del att läsa just om sommarloven och släkten i Askersund, för den som är intresserad.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post54

Turisthotellet Bomsesund

Augusti 2009Skapad av Ove Danielsson fre, augusti 28, 2009 08:38:51

Tage Gevert var den stora stjärnan i lokalrevyn på 40-talet.

Ragnar Wetter var halvproffs som artist när han kom till Askersund under värnplikten. Han var mannen bakom den populära revyn. Han blev senare helproffs.

Föreningen Gamla Askersund satsar hårt inför hösten enligt hemsidan och tidningsartiklar. Flera projekt är på gång som ska dokumentera gamla Askersund. Bland annat en kartläggning av stadens nöjesliv. Det är en aktiv förening, som jag kunde fortsätta att skryta på lite om. Men eftersom jag är en gnutta jävig så slutar jag här. Jag är nämligen ersättare i styrelsen.

Själv tänkte jag lämna ett litet bidrag till nöjessidan i den här bloggen. Det handlar om ”Turisthotellet Bomsesund”. Det var en revy som Askersunds Scensällskap, satte upp i mitten på 40-talet. Och den spelades inte bara på A.H.F-biografen (nuvarande Folkets hus), utan den gick på turné runt i Sydnärke. Efter några års turnerande i Sydnärke, blev man dock tvungen att lägga ned revyn. Ekonomin hade rasat. Det var dyrt att åka taxi med fyra bilar till varje föreställning.

Mannen bakom revyn var Ragnar Wetter. Han kom till Askersund som värnpliktig och var redan då halvproffs som artist. Han visste hur man skulle skriva revyer. Senare hade han ett showband som turnerade med olika kända artist. Snoddas Nordgren var en, sångerskan Lily Berglund var en annan. Han var också med i några filmer. När ”Turisthotellet Bomsesund” spelades upp för första gången 1943, var det fullsatt i biograflokalen. Gamla Askersunds-Tidning öste lovord över revyn. I feta krigsbokstäver kunde man läsa ”Askersundsrevyn blev en succé”.

En av revyns verkliga humorister var askersundaren Tage Gevert. Han finns inte kvar i livet längre. Jag träffade honom många gånger. Och vid ett tillfälle berättade han om sitt revyliv. Han plockade då också fram lite klipp och bilder från de ”gyllene åren”.

”Från början var jag med i SSU:s teatergrupp. När Ragnar Wetter kom till stan blev det fart på det hela. Jag gjorde succé som Hitler och som skolpojke i en annan av revyns 34 tablåer”, berättade Tage för mej.

Maj-Britt (Johansson) Ferneborg, var en av de stora stjärnorna i revyn. Hon var borta från Askersund i många år, men har flyttat hem och är aktiv i Askersunds föreläsningsförening.

”Rollen som skolpojke var väldigt rolig att göra. Varje gång magistern frågade något skulle jag svara ”Anton-Pelle”. (”Anton-Pelle var en känd askersundare och krögare som ordnade det mesta i staden på den tiden). Du kan ge dej på att publiken hade roligt. När vi började revyn köpte vår kassör ett kassaskrin till våra pengar. Det sista året vi körde kunde kassören hade de få kronor som blev över i sin egen plånbok” , skrattade Tage när han berättade.

Vid något tillfälle hade jag också kontakt med Ragnar Wetter för att prata om hans tid i Askersund med revyn. Det han mest kom ihåg var att det fanns väldigt många vackra flickor i Askersund.

”Men jag har också ett roligt minne från den tiden handlar om Bertil Boo. Han hade börjat sjunga lite smått och jag frågade de andra grabbarna i revyn om vi inte skulle ta med honom. Nej det blir alldeles för högtidligt om han ska vara med fick jag till svar. Några år senare slog han igenom som sångare med dunder och brak som alla vet. Det var en av mina största tabbar som revymakare”, upplyste Ragnar.

Bertil Boo platsade inte i loklarevyn. Det skulle bli för högdidligt med honom på scenen

Revymakaren Wetter hamnade så småningom som välbeställd krögare på Väröbacka Värdhus . När jag talde med honom för ganska länge sedan hade han lämnat turnélivet men han skrev fortfarande lite kupletter åt primadonnan Git Gay. Och han minns också mycket väl sin revykompis från Askersund, Tage Gevert. Revyns stora stjärna.

Ragnar Wetter turnerade ofta med dåtidens mest populära artister.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(3)//blogg.ovedanielsson.se/#post53

Släkten Bernadotte

Augusti 2009Skapad av Ove Danielsson sön, augusti 23, 2009 09:39:23

Det finns många teckningar och böcker om Stjernsunds slott. En intressant skrift är Martin Lekmans "Bokhållarminnen". Den färska teckningen på slottet har grabben Patrik gjort.

Under ett antal år i mitten på 1800-talet ägdes Stjernsund av familjen Bernadotte. Kung Karl XIV Johan använde slottet som viloplats under sina resor till Norge.

Profilen och betjänten Oskar Karlsson i samspråk med bokhållare Lekman.

Martin Lekman arbetade som bokhållare vid Stjensunds gods på 30-talet. Det ledde också till en liten skrift.

Bernadotterna 200-årsjubilerar som makthavare nästa år. Det har förmodligen ingen kunnat undgå. I Örebro är det en hård debatt om man ska använda skattepengar till ett sådan jubileum eller inte. En del tycker det vore bättre att istället använda pengarna till skola-och omsorg. Andra tycker det är självklar med en fest för Bernadotterna.

Hovet har tydligen ännu inte gett besked om släktingen, kungen, kommer till Bernadottsdagarna i Örebro den 21-22 augusti nästa år. Men enligt ansvariga har hovet ”skuggat in dagarna” i sina almanackor. Själv är jag kallad till ett möte i Askersund nästa vecka, men jag vet inte om jag ska gå. Men när jag skrivit färdigt det här ska jag åtminstone ”skugga in dagen”.

Festligheterna i Örebro kommer att spilla över lite på Askersund och främst då vid Stjernsund. Under åren 1823-1860 ägdes Stjernsund av den Bernadotteska familjen. Kung Karl XIV Johan använde slottet som viloplats under sina resor till Norge. Godset gick i arv till Oskar I, som 1851 sålde det till sin son Gustaf. 1848-1852 lät prins Gustaf, sångarprinsen, som förälskade sig i Stjensund utföra en storartad nyinredning av slottet. Tack vare honom kan Stjernsund i dag visa upp en av de rikaste och bästa dokumenterade inredningarna från 1800-talets mitt. Efter prins Gustafs dör tog hans bror August över slottet.

När det gäller Askersunds deltagande i festligheterna handlar det inte om många skattekronor. Det rör sig bara om lite marknadsföreningspengar. Det är det privata näringslivet som ska se till att Bernadottsjubileet nästa år uppmärksammas och ge reklam åt staden. Och naturligtvis också tjäna lite pengar själva på arrangemangen. Man kan väl räkna med att ägarna och förvaltarna av slottet, Kungl.Vitterhets Historie och Antikvitets Akademin, kommer att satsa hårt med olika arrangemang på och omkring slottet. Det vore konstigt annars.

Under årens lopp har det kommit ut massor av böcker och skrifter som berättar Stjernsunds historia. Det senaste stora verket gav Akademin ut själva och bar namnet, ”Stjernsund i Närke--Slottet och Godset”. Redaktör för boken som kom ut 2001, var Ander Åman. En mycket trevlig och lättläst bok med massor av bilder. Själv har jag under årens lopp som journalist haft många kontakter med ansvariga på Stjernsund.

En liten trevlig skrift om Stjernsund som kommit lite i skymundan är Martin Lekmans ”Bokhållarminen från Stjernsund”. I mitten på 1980-talet taldes vi en hel del. Martin hade varit bokhållare på godset. Det är en intressant bok som handlar om Martins olika sysslor som bokhållare mellan åren 1933 och 1937.

”När jag kom till godset härskade fru Augusta Cassel, som av oss underlydande tilltalades med titeln ”hennes nåd”. Lönen för en bokhållare var 1000 kronor om året. I förmånen ingick möblerat rum och ett mål mat hos förvaltaren”, har Martin Lekman berättat för mej.

”Varje dag klockan två skulle jag infinna mej på slottet för att hämta post till gårdskontoret. Betjänten Oskar Karlsson, berättade en gång för mej att ”hennes nåd” yttrat att här på Stjernsund regerar jag som Gud Fader regerar världen. En sedd gäst på Stjernsund var nationalskalden Verner von Heidenstam på Övralid. Han kom alltid i sällskap med den danska författarinnan Kate Bang” berättade bokhållaren för mej.

Efter åren vid Stjernsund blev Martin Lekman godsförvaltare vid olika gårdar. 1953 blev han egen jordbrukare på Ullna gård i Åkersberga. Han var född på en liten gård i Fjugesta och återvände så ofta han kunde till sina rötter i Närke.

Men nästa år ska det inte handla om någon enkel bokhållare, utan det är familjen Bernadotte som ska stå i rampljuset. Alla ansvariga i Örebro håller tummarna för att kungen ska dyka upp. Själv har jag blivit blåst på kungabilder vid ett tillfälle. Kungen skulle komma till Medevi brunn för något jippo, minns inte riktig vad. Minns i alla fall att det störtregnade och att kungen fått förhinder i sista stund. Istället dök prins Bertil och hans Lilian upp och räddade situationen. Prinsen var på sitt bästa humör trots ovädret, men stora delar av publiken blev besvikna. För att inte tala om fotograferna. En kung är ändå en kung...

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post51

Väntande Märta

Augusti 2009Skapad av Ove Danielsson ons, augusti 19, 2009 23:34:19

"Väntande Märta" . En träskulptur av en stock från ångfregatten Vanadis skapad av Sonja Örman-Eriksson.

Ångfregatten Vanadis under världsomseglingen åren 1883 och 1885. Båten var 64 meter lång och hade en besättning på 320 man. Det fanns 22 kanoner ombord.

Sonja Öhrman-Eriksson visar i slutet av augusti i Askersunds konsthall prov lite ur hennes långa konstnärskap.

Bilden kommer från Båt-Harry Karlssons stora bildsamling. Vanadis gick ett hårt öde till mötes på 1940-talet då hom höggs upp till ved.

I trappan upp till konsthallen i Askersund står ”väntade Märta” och väntar. Den märkliga träskulpturen har skapats av Sonja Öhrman-Eriksson i Lerbäck och har en gång i tiden ingått i båtmuseets samlingar. Märta väntar på en utställning i slutet av augusti med just Sonjas konst. Det är ovanligt att hon ställer ut sin konst, men kultur-och fritidsnämnden i har sett till att blir en utställning.

Konstverket som står i trappan är udda och föreställer en väntande sjömanshustru. Faktum är dock att ”den väntande Märta” själv varit ute på en världsomsegling i slutet på 1800-talet. Trästocken son Sonja gjort den fina skulpturen av har tagits från den berömda ångfregatten Vanadis. Båten byggdes 1862 och var det sista örlogsfartyget i trä. Hon var ute på en världsomsegling åren 1883 och 1885.

Men hur har då en stock efter Vanadis hamnat hos Sonja i Lerbäck? Själv tycker hon att det är en smått otrolig historia och det är bara at hålla med om det.

-I början på 1950-talet gick jag på konstfack i Stockholm. En morbror som byggde inredningar till ubåtar gav mej ett tips om att det fanns fina stockar att göra skulpturer av i en källare på Kungsholmen, berättar Sonja.

-Jag hittade en stock, som senare visade sig vara just från ånfregatten Vanadis. Båten hade huggets upp till ved i slutet av 1940-talet. Det var dåligt med bränsle under kriget. Fastighetsägaren på Kungsholmen hade helt enkelt köpt upp stockarna från Vanadis för at värma upp lägenheter med. Av min morbror fick jag också två kopparbultar som hörde till båten.

-Mina kurskamrater på konstfacket blev väldigt avundsjuka när de fick se stockarna. Då var de svartmålade och inte särskilt vackra. När jag gjorde skulpturen ”väntande Märta” så beslutade jag mej för att spara en del av ursprungsformen på stocken, förklarar Sonja.

Askersunds egen båtexpert, Båt-Harry Karlsson, hjälpte mej en gång att ta fram bilder på ångfregatten Vanadis. Harry finns inte i livet längre, men jag minns att han berättade för mej att Vanadis byggdes under övergångsperioden mellan trä och järnfartyg. År 1893 togs båten ur aktiv tjänst. Hon blev då ombyggd till logementsfartyg och blev liggande vid Skeppsholmen i Stockholm. Fram till 1940 användes båten,. Sedan låg hon och förföll. Senare sjönk hon också. År 1944 bärgades båten, för att efter några månader huggas upp till bränsle. Harry tyckte det var helt otroligt att en stock från Vanadis hamnat i Lerbäck hos Sonja.

Sonja är spänd inför sin kommande utställning i Askersund. Som alltid. Har talat med henne i telefonen. Själv är jag lite stolt att ha medverkat till att utställningen blev av. När Sonja och jag har pratas vid har hon varit orolig över vad som ska hända med hennes konst när hon inte finns kvar i livet. Hon ville också gärna ställa ut men visste inte riktigt hur det skulle gå till. Efter ett samtal jag hade med kultur-och fritidsnämndens ordförande Lennart Andersson, löste sig det hela ganska snabbt. Han besökte Sonja i Lerbäck i sällskap med några från förvaltningen. Sedan har Ylva Eklind på förvaltningen ordnat det mesta.

-Hon har varit helt underbar, berömmer Sonja, som nu funderar hon skall orka med alla uppståndelse som det blir av en utställning.

Säkert går det bra. Och med Ylvas hjälp kommer hon att finnas på plats när det drar ihop sig till vernissage i konsthallen.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(3)//blogg.ovedanielsson.se/#post50

Agneta förskönade Åmmbergs Folkets hus

Augusti 2009Skapad av Ove Danielsson sön, augusti 16, 2009 17:48:05

Agneta Swidén målade kulisserna i Åmmbergs Folktes hus 1948. Efter det övergick hon helt till "riktigt" konstnärsskap.

I början på 1990-talet var Agneta tillbaka i Åmmbergs Folkets hus för att snygga till kulisserna. Då hade de hängt uppe i drygt 40 år.

Agneta fick lägga ut kulisserna på dansgolvet för att kunna jobba rationellt.

Under årens lopp är det många som beundrat kulisserna på scenen i Åmmebergs Folkets hus. Det är ett vackert sommarlandskap, med björkar i grönska och en sommaräng i full prakt. Kvinnan bakom verket är konstnär Agneta Swidén, Sagersta, De flesta i Askersund känner henne och hennes konst. Men det är inte många som känner till att hon skapat kulisserna i Åmmeberg.

Kulisserna i Folkets hus var osignerade åtminstone fram till i början av 1990-talet, då Agneta fans på plats i Åmmeberg för att snygga upp sommarlandskapet på scenen. Då hade kulisserna hängt uppe i drygt 40 år. Agneta målade landskapet 1948.

”Jag var då 22 år. Pengarna för jobbet , 400 kronor, använde jag till en Englandsresa. Samtidigt med arbetet till Folkets hus i Åmmeberg, gjorde jag kulisser till hantverkarnas samlingssal i Askersund (nuvarande Folkets hus). Det arbetet fick jag 700 kronor för, men det var också lite större. Jag levde ett halvår i England för pengarna” berättade Agneta på Humlelyckan i Sagersta för mej vid något tillfälle.

”Dåvarande ordföranden i Askersunds hantverksförening , fiskhandlare Arvidsson, ville ha några kor målade på kulisserna som föreningen beställt. Jag vägrade måla kor. De hade inte passat in i landskapsbilden. Kulisserna skulle vara ett svenskt sommarlandskap som skulle passa till olika teaterföreställningar. Hur hade det sett ut om jag målat in några kor”, undrar Agneta.

År 1948 arbetade Agneta på en firma i Stockholm, som tillverkade teaterdekor och kulisser till folkparkscener. Firman gick i konkurs, så Agneta bestämde sig för att flytta hem till Askersund. När hon kom hem kontaktade dåvarande ordföranden i Åmmbergs Folkets hus, Helge Sjölund, för arbetet i samlingslokalen. Fiskhandlare Arvidsson fick nys om beställningen och bad Agneta göra något liknande till hantverkslokalen i Askersund. Kan väl i sammanhanget också nämna att Helge Sjölund är pappa till Bengt Sjölund, som är en mycket aktiv man i Lerbäcks hembygdsförening.

”Jag fick låna gamla gymnastiksalen som låg uppe vid Sofia Magdalena kyrka som ateljé. Rektor Anton Frendel gav mej lov. Det behövdes stora utrymmen för att måla kulisser. Jag fick spänna upp bomullsväven på golvet och sedan måla”, har Agneta berättat för mej.

1948 när Agneta fick beställningen från Åmmeberg och Askersund hantverksförening om kulisser fick hon låna gamla gymastiksalen som ateljé. Den låg uppe vid Sofia Magdalena kyrka. Hon fick spänna upp bomullsväven på golvet och sedan måla.

Efter kulisserna i Åmmeberg var det slut med sådant arbete för Agneta. Hon övergick då helt till sitt ”riktiga” konstnärskap. Jag var med och gjorde ett reportage när Agneta kom tillbaka till Åmmebergs Folktes hus i början på 1990-talet för att snygga upp sina målningar från 1948. Minns att hon var mycket glad över att kulisserna var sparade. Lite bedrövad var hon också över att hennes kulisser till samlingslokalen i Askersund var kastade.

Folketshusföreningen i Åmmeberg kämpar på för att kunna driva ”Klippan” vidare. Det är ett stort hus med dyra värmekostnader, som ska täckas genom uthyrning, film och andra sammankomster i Åmmeberg. Tack vara det ideella arbetet i föreningen har det lyckats hittills. Föreningen i Zinkgruvan, med sin lokal ”Berget” har dock fått kasta in handsken. Samma är det i Olshammar där lokalen är ute till försäljning. Folktes hus i Askersund kämpar också vidare. Husen i Åmmeberg och Zinkgruvan byggdes en gång i tiden som samlingslokaler för arbetarna. Men det var då det….

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(3)//blogg.ovedanielsson.se/#post49

Hammars glasbruk

Augusti 2009Skapad av Ove Danielsson tor, augusti 13, 2009 16:33:04

ABF Södra Närke och LO-sektionen gav ut två böcker i samband med nedläggningen av Hammars glasbruk i början av 90-talet.

Glasbrukets firmamärke var lätt att känna igen. Det bestod av tre stjärnor med ett H i mitten. Håkan Gustavsson hade jobbat i hela sit vuxna liv på glasbruket. Bilden är tagen i en stängd glasugn (vanna).

Nästan alla glasbruksarbetare i Hammar som tillverkat flaskor har en lätt störning. Jag tillhör själv den gruppen. Det är bäst att upplysa om svagheten så här direkt i början. Störningen har inte något med värmen från glasugnarna att göra, utan det handlar bara om stolthet som tar sig lite märkliga uttryck.

Alla som lunchat eller fikat ihop med någon buteljtillverkare vet vad som brukar hända. Så fort en flaska kommer in på bordet så vänder de gamla ”glasblåsarna” på buteljen och tittar i botten om det är en Hammarsflaska. Hammarsmärket syns tydligt. Risken att det är en Hammarsflaska är dock inte så stor längre. Hammars glasbruk gick nämligen i graven 1992. Men flaskvändningen sitter i och är svårt att arbeta bort. Kanske det ändå kan vara en Hammarsflaska. Själv slutade jag göra flaskor redan i slutet på 70-talet. Fortfarande kollar jag på en och annan flaska när jag kommer åt, även om det var länge sedan det begav sig. Som reporter kom jag tillbaka och bevakade jag den sorgliga nedläggningen då en hel bygd blev drabbad. En hel yrkeskår skickliga glastillverkare fick gå. Ett långt liv inom ett sådant udda yrke var inte värt något längre. Vem behövde glasbruksarbetare? För många var det ett hårt slag.

Glasblåsarna har en egen snapsvisa. Den kom till användning en del gånger på fester i Hammar.

Som enkel bloggare kan jag naturligtvis inte gå förbi mina 13 år som glasbruksarbetare. De har betytt mycket trots skiftgången, oljeröken och hettan från glaset. Fortfarande kan jag sakna sammanhållningen och alla diskussioner inom skiftlaget. För att inte tala om alla korplag i fotboll och bandy vi hade på skiftet. Allt var inte heller så självklart. De flesta av oss hade problem att lösa på olika sätt. En del hade det värre än oss andra. När båda makarna jobbade skift som i Hammar och det fanns barn i familjen var det inte alltid så lätt. Barnomsorg existerade inte i Hammar på den tiden. Många gånger möttes paren i dörren på väg till eller ifrån jobbet. Sådant tär i längden. Jag är imponerad av alla som fixade det hela och höll humöret uppe. Åren på ”bruket” betydde också mycket för mitt fortsatta yrkesval på olika sätt.

Många trodde att Hammar skulle dö ut som samhälle när glasbruket försvann. Men ledningen för lokalföretagen som tog över de tomma lokalerna var smarta. De anställde dåvarande chefen vid glasbruket, Stig Schyrman, som VD för industrifastighetsbolaget. Och ganska snart hade han fyllt lokalerna igen med annan verksamhet. Stig hade både lokalkännedomen och kontakterna utåt. Ett perfekt val. Och så är han också en trevlig karl och det gjorde säkert sitt till för att skaffa fram företag till Hammar. Som pensionär kan han känna sig ganska nöjd med vad som blev i lokalerna efter glastillverkningen.

En matrast vid Hammars glasbruk på 70-talet. Det är inte mjölk i flaskan, utan en sockerdricka i en flaska från "bruket".

I samband med nedläggningen av Hammars glasbruk kom det ut två böcker ”Glasfolket ” och ”Glasfolket del II”. Den första kom 1991 och den andra 1994. Vid glasbrukets 100-årsjubileum 1954 kom det också ut en bok. Ansvarig utgivare för de två senare böckerna var ABF Södra Närke och LO-sektionen i Askersund. Det är två mycket läsvärda böcker som jag själv hade nöjet att medverka i en smula.. Synaren på glasbruket, Thore Stark, gjorde ett stort forskningsarbete innan böckerna kom i tryck. Texterna redigerades och bearbetades av författaren Staffan Ekegren. Och det gjorde han verkligen bra. Böckerna berättar på ett intressant sätt om ett stycke industrihistoria som gått graven.

Den första boken från 1991, handlar om de första 75 åren i brukets historia. Daniel Danielsson-som inte är släkt med mej vad jag vet-var just fyllda 35 år när han startade glasbruket i Hammar 1854.. Med egna pengar och lite ekonomisk hjälp från fadern och två bröder körde han igång. Två år senare var den första glashyttan färdig. Till sin hjälp hade han tagit dansken Bernhard Jakobsen från Bromö glasbruk vid Mariestad. Dansken hade då tio års erfarenhet av glastillverkning.

Flaskan på bilden är tillverkad i Hammar 1918. Då gjordes först flaskan och sedan lade glasblåsarna till huvudet där korken skulle sitta. I den här flaskan finns korken kvar. På den tiden slog pilsnergubbarna ner korken i flaskan.

Hammars glasbruk bytte ägare några gånger några gånger under årens lopp. PLM-koncernen med säte i Malmö var ägare till bruket vid nedläggningen. Större delen av PLM ägdes i sin tur av Industrivärlden. Efter 138 år behövdes inte glaset från Hammar längre. För den som vill veta mer om Hammars glasbruks historia rekommenderar jag på det varmaste böckerna som jag nämnt tidigare. Där finns mycket intressant att läsa.

Flaskor tillverkade vid Hammars glasbruk

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(17)//blogg.ovedanielsson.se/#post48

Lotta Engberg och jag

Augusti 2009Skapad av Ove Danielsson sön, augusti 09, 2009 23:39:26

Lotta Engberg vid ett framträdande i Laxå på 90-talet. Hon var då programledare för "Småstjärnorna". Men hon medverkade inte på mässan i Askersund ihop med mej som affischerna ropade ut under några timmar.

Sångerskan och programledaren Lotta Engberg, har kommit riktigt i ropet det senaste året. Stora delar av svenska folket har tagit Lotta till sitt hjärta inte minst genom Bingolotto och Allsång på Liseberg. Hennes pigga sätt och klitterglada ögon har fått folk att falla som käglor. Det är inte många artister som har hennes glitter i ögonen när de sjunger och pratar. Inga andra för den heller. Och det gör inte saken sämre att hon bott nästgårds i Laxå under ett antal år.

För tio år sedan när Henrik Olofsson på Utvecklingscentrum i Askersund ordnade sin första stora företagsmässa i Närlundahalllen, fanns det stora affischtavlor uppsatta i hallen som förkunnade att jag och Lotta Engberg skulle finnas i Nerikes-Allehandas utställningsmonter. Lotta var förstås det stora dragplåstret utan att veta om det. Förmodligen har hon inte fått reda på det ännu tio år senare. Men jag kom att tänka på den udda händelsen när jag ser henne i annonser och på TV . Och det var absolut inte Henriks fel.

Så här såg det ut i tidningen lördagen den 2 oktober 1999.

Bakgrunden till det hela var att NA skulle medverka på mässan. Det var jag och dåvarande jobbarkompisen Lotta Ekberg som skulle finnas i montern under mässdagarna. Tillverkaren av skylten gick förmodligen dagligen och tänkte på Lotta Engberg. Och så blev det som det blev. Felet upptäckte jag när jag titta in i mässlokalen dagen före det offentliga öppnandet av mässan. En del som plockade upp i mässlokalen hade förmodligen sett de stora skyltarna. Och säkert blivit glatt överraskade. Sångunderhållning på mässan. Felet rättades snabbt till och när det var dags för invigning stod det Lotta Ekberg på skyltarna som det skulle vara.

Vet inte vad Lotta Engberg tänker när hon nu får reda på vad som hände i Askersund för tio år sedan. Att ha kampera ihop med mej på skyltar för en mässa som hon inte ens skulle vara med på. Jag känner henne inte personligt, och hon vet säkert inte vem jag är, men däremot har jag fotograferat henne många gånger för tidningens räkning. Och det har aldrig varit några problem. Minns att jag för länge sedan plåtade henne , pappa Lennart och barnen inför ett framträdande i Ramundegården i Laxå.

Anledningen till att jag just nämner Ramundegården i Laxå beror på en mycket lustig händelse som jag inte vill undanhålla bloggläsarna. En mexikansk trubadur skulle underhålla i lokalen. Det var i det närmaste fullsatt. Jag åkte dit för tidningens räkning. När jag stannade NA-bilen för att kliva ur kom det ett antal personer ur arrangörsstaben rusande mot mej jätteglada med andan i halsen. Själv blev jag både överraskad och glad. Jag har som journalist varken förr eller senare fått ett sådant mottagande. ”Äntligen kommer du, vi har väntat i en halvtimma. Du kan börja spela och sjunga direkt” förklarade en i mottagningskommittén. När jag förklarade att jag kom för tidningens räkning byttes glädjen i stor besvikelse. De var säkra på att jag var trubaduren. Kan upplysa om att jag var betydligt mörkare i skägg och hår än vad jag är i dag.

Vad jag minns i dag dök aldrig trubaduren upp i Laxå. Hur som helst blev det i alla fall fest för något gott ändamål. Och det kanske inte var någon bra trubadur. I alla fall ingen med glittrande ögon….

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post47

Grön marmor från Hammar

Augusti 2009Skapad av Ove Danielsson tis, augusti 04, 2009 23:45:04

Brottet vid Brännlyckan i Hammar är cirka 50 metrer djupt. År 1927 började brytningen

I många svenska hem finns det säkert liknande mortlar som skiftar i vackert grönt. Marmorn till köksredskapet kommer från Brännlyckan i Hammar

Marmor finns på många olika platser i Sverige, men den vackra mörkgröna marmorstenen finns bara vid Brännlyckan i Hammar. Banker, hotell, teatrar, slott och herrgårdar har stått i kö efter den mörgröna marmorn från Hammar. Golv och vägar pryds med vackra åldrande plattor. Även inom byggbranschen har trycket varit stort efter grön marmor genom åren. I många svenska hem finns också mortlar tillverkade av den gröna marmorn från Hammar.

Marmorgolv som lades i början av 30-talet är fortfarande lika fina. Mannen bakom fyndigheterna var Birger Lundgren, Askersund. Han avled i mitten på 80-talet. Det var i mitten på 1920-talet som Lundgren upptäckte den gröna marmorn av en ren tillfällighet. Lundgrens arbete som vägingenjör hade väckt hans intresse för sten. År 1927 började han bryta grön marmor till försäljning. I början av 1960-talet sålde han rörelsen till Yxshultsbolaget i Kumla. Det såldes vidare sedan till Borghamnsten i Vadstena. I dag vet jag inte vem som är ägare och hur mycket som bryts där. Men kanske någon vet...

I slutet på 80-talet var jag med Birger son Bosse ut till brottet i Hammar några gånger. Bosse var nog mera känd än sin pappa, inte minst genom sitt galleri i Askersunds hamnområde. Bosse finns inte heller kvar i livet. Han berättade för mej att som mest var det 22 anställda vid Brännlyckan. Marmorbrottet i Hammar är ungefär 50 meter djupt.

På 1930-talet började marmorn betraktas som lyxvara. Sedan har det svängt under årens lopp. Gruppen dolomitmarmorn har utsetts till landskapssten för Närke av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU). Den gröna marmorn från Hammar ingår i gruppen. Från början utsågs en kalksten, orsten, till symbol för Närke. Efter häftiga protester fick SGU ändra sitt beslut.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(4)//blogg.ovedanielsson.se/#post46
Nästa »