Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Förargelsens hus på torget i Askersund

Mars 2011Skapad av Ove Danielsson tor, mars 31, 2011 10:50:59

"Korva-Kalle" Jansson på torget i Askersund

Kiosken på torget var en stor samlingsplats för ungdomar. Bilden är från 1964

Kurt Bergkvist med glass

Bild från kungabesöket 1953. Kalles kiosk syns till vänster på bilden

Bilden från 1975. Kiosken är utdömd och ska bort

”Korva-Kalle” Jansson var en verklig innovatör när det gällde korvförsäljningen på Askersunds torg under 50-talet. Det var han som förde in grillkorven till sin korvkiosk. Tidigare hade det bara funnits kokt korv att köpa, men Kalle som var en framsynt man med lite nya affärsidéer köpte in en bordsgrill med plats för et 20-tal korvar. Helt plötsligt kunde askersundarna välja mellan kokt och grillad korv. Och inte nog med det. Det gick också att få ketchup på korven, något som var helt nytt i torgkiosken. Något helt enastående tyckte många som var unga på den tiden. Själv äter jag inte ketchup. Fick aldrig lära mej det som barn. Vet inte ens om det fanns ketchup att köpa på den tiden? Det var mest ungdomar som köpte korv. Kiosken på torget blev lite av en samlingspunkt. Senare kom också pulvermoset och då var lyckan nästan fulländad för alla hungriga ungdomar. Men inte riktigt ändå…

Vid den här tiden i mitten på 50-talet hade inte pommes frites- vågen nått Askersunds torg. För den som önskade den nyheten så blev ett besök i Hallsberg nödvändigt. Där hade den friterade potatisen redan gjort sitt intåg. Sex mil fram och tillbaka för lite pommes var inte ovanligt. Det blev ju också en trevlig utflykt. Minns ett restaurangbesök i Askersund med några kompisar där krögaren kom fram till bordet och förklarade stolt att nu serverades minsann även han pommes frites. Precis som i Hallsberg fast inne på restaurang. Han ville få ungdomarna kvar i Askersund på lördagskvällarna. Allt för många valde pommes f i Hallsberg Krögaren verkade helt övertygad om att pommes friteskulturen hade uppstått i Hallsberg. En kompis som stärkt sig med någon dryck frågade också krögaren rakt på sak om han verkligen trodde det på allvar. Stämningen efter det blev inte riktigt bra efter det.

I början på 50-talet var kioskfrågan på torget en verklig het potatis. Ärendet gick som en följetong i stadsfullmäktige. Och i tidningarna. ”Förargelsens hus” blev en benämning på korvkioskbråket. Torgdebatten på senare år var bara som en ljum västanvind mot 50-talets storbråk. Det fanns förfrågningar från Kalle om att få placera en kiosk i torgparken, men det var väl magstarkt tyckte de styrande. En korvkiosk i gamla fina torkparken. Det fick räcka med den telefonkiosk som redan fanns där. För att få ordning på det hela tillsattes en torgkioskskommitté !

Vid den här tiden fanns taxistationen på torget ut mot Sundsbrogatan, med en kiosk. Och så fanns det en kiosk på torget mot Stöökagatan som Kalle drev. Han ville utvidga verksamheten med en ny kiosk i torgparken. För att få ordning på det hela togs beslut att taxi skulle flyttas från sin torgplats till en lokal mellan Rådhuset och Ahnérska fastigheten. I dag är lokalen borta och istället är det en öppen gång in från torget till Rådhustomten. Innan taxi kunde flytta in fick polisen flytta ut sina prylar. De använde lokalen som förvaringsplats för hittegods. Och tidigare som rastgård.

Kalle Jansson och David Karlsson (taxikiosken) , hade alltså var sin kiosk på torget, men planteringsnämnden med rektor Anton Frendel i spetsen tyckte det var olämpligt. Bankmannen Wåckner ansåg att en kiosk i parken skulle förstöra parkens skönhetsbild. Det skulle räcka med en kiosk ,som de båda korvförsäljarna fick dela på. Kommunen skulle bygga kiosken och sedan arrendera ut den till Kalle och David.

Ingen av de båda försäljarna var särskilt glada över det dikterade kompanjonskapet. De styrande i staden kom fram till ett av de märkligaste beslutet som fattas i Askersund genom tiderna . Kalle och David skulle byta lager var 14:e dag! Två veckor korv och sedan två veckor godis. Det gjordes också en lottdragning om vem som skulle sälja vad till att börja med. Minns inte vem som drog den första korvförsäljningslotten. Många tycker i dag att det är obegripligt. Hur kunde Kalle och David gå med på något dylikt? Fanns det lagrum för ett sådant beslut? De båda korvförsäljarna fogade sig för överheten på Rådhuset. De hade inget annat val om det skulle få in pengar till sin försörjningen.

Själv var jag i högsta grad inblandad i lagerbytena. Kalle som var lite handikappad bad mej alltid om hjälp att flytta ut sitt lager i kiosken och sedan flytta tillbaka allt igen när det var dags för byte. Kalle hade hyrt in sitt lager i en vindsvång i slaktare Lönns hus vid torget (huset där Föreningsbanken låg tidigare). Det var många trappor att släpa godis, cigaretter, och allt annat som finns i en kiosk. Uppmanade Kalle flera gånger att hyra en källarlokal istället för vindsutrymmet. Man Kalle lyssnade inte på det örat. Det var en billig lokal. Ersättningen som jag fick för flytten som tog några timmar var en korv ned bröd. Men Kalle hade god korv, så det var inte mycket att säga om det. Och man behöver inte ha betalt för allt. En med bröd är inte det sämsta i betalning.

Kiosken på torget mot Sundsbrogatan saknade underhåll och plockades så småningom bort. Men då hade Kalle och David lagt av med sitt ”korveri”. Ibland kan jag tyckta att det vore trevligt med kiosk på torget där, man kunde köpa en grillad eller kokt med bröd. Fast det kanske inte är rätt sortiment i dag. Det finns så många korvsorter med konstiga namn i dag och jag är så insatt. I dag är det hamnområdet som gäller i Askersund om man blir sugen på en korv.

Harry Karlsson med sin korvvagn vid en marknad.

Det fanns ytterligare en person som vill öppna en korvkiosk i torgparken men fick nej. Han blev istället erbjuden en plats på tomten där Sjöängsskolan finns i dag. Plintarna till kiosken kom på plats , men det blev inte mer än så. En flitig korvförsäljare vid olika arrangemang ,som vid marknader och bandymatcher var också Harry Karlsson också kallad ”Morfars-Harry”. Det sågs inte alltid med blida ögon av de etablerade korvförsäljarna. Men Harry var populär med sin korvvagn. På den fick människor med handikapp förtur till försäljning . Harry hade i sin ungdom skjutit bort en hand, men det var inte många som tänkte på det. Sitt yrke som målare hade han inga problem med. Harry var också en duktig bandyspelare.

Hälla-Oskar sköte inte bara kiosken på gamla IP. Han fixade målen och mycket annat.

Ute på gamla idrottsplatsen hamnade en av kioskerna . Där skötte parkens allt i allo , Hälla-Oskar, försäljningen på 60-talet. Vid ett tillfälle inträffade ett fatalt missöde som gjorde Oskar mycket upprörd. Istället för varmkorven hade han fått en burk med stora fläskkorvar. ”Titta Ove, vad ska jag göra”, ropade Oskar från sin kiosk. Ska erkänna att jag försvann snabb från platsen. Vet inte hur det gick med korvförsäljningen den kvällen….

Som vanligt har vännen och grannen Linus Larsson hjälpte till med gamla fina bilder ur hans stora arkiv. Han var lite tveksam om ”Korva-Kalle” fanns på bild, men efter en liten stund dök bilden upp i min dator. Inte nog med att Linus har många bilder. Han har ordning på sitt arkiv också. Till skillnad från mej, som ständigt får leta….

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post357

När gamla idrottsplatsen försvann

Mars 2011Skapad av Ove Danielsson tis, mars 29, 2011 11:58:08

Från invigningen av gamla IP 1925

Det har varit aktuellt med en del viktiga markinköp för Askersunds kommun den senaste tiden som kostat lite pengar. Därför ska jag berätta om ett markövertagande som inte kostade en krona. Ett verkligt markklipp. Bara som en liten motvikt. Och hur det kunde gå till ”förr i tiden”. Så kan det naturligtvis inte gå till nu för tiden. Nu handlar det för det mesta om rena markköp utan krusiduller…

För snart 50 år sedan övertog Askersund stad IFK Askersunds gamla idrottsplats. Det ledde ett 15-tal år senare till att Askersund beslutade sig för att lite oväntat bygga hus på gamla IP. Det var inte vad ansvariga inom IFK hade tänkt sig. En ny anläggning skulle byggas på Solberg, där man från början tänkt bygga husen. Varför planerna ändras känner jag inte till. Men märligt var det. Beslutet kom helt oväntat. 1982 var det skrinnarpremiär på Solberga med Svenska juniorcupen.

De flesta inom IFK Askersund och de flesta askersundare ville behålla gamla IP, och med en träningsplan intill. Där Konsum finns i dag. Pengarna till både allsvensk bandy och skötsel av en idrottsanläggning fanns inte. Det var en kommunal anläggning under IFK:s tid , men ändå inte. Staden blev nu ägare till anläggningen, så det var politikerna som bestämde hur det skulle vara i fortsättningen. Några politiker var emot flytten, men de var inte nog många. Solberga blev en fin anläggning för den stora allmänheten, men ändå lite knepig. Själva fotbollsanläggningen blev utan omklädningsrum och kommunen har fått en anläggning med en grusplan som står tom nästan hela året. Men jag förmodar att idrottsfolket fick vara med och säga sitt när det begav sig. Tror inte att det finns en liknande utformning på någon annan plats. Kanske det går att fixa till det, vad vet jag….

Någon som sysslar med idrott i dag har sagt till mej att man borde flytta upp fotbollen till övre delen på Solberga. Förslaget gick ut på att anlägga två fotbollsplaner med en läktare emellan de båda planerna. En vanlig gräsplan och en uppvärmd konstgräsmatta. Som i Hallsberg. Enligt samma person finns det utrymme för två planer med lite sprängningsarbeten. Tennisbanan skulle i så fall utökas lite och spolas på vintern. Min fråga var du vad som skulle hända med de nuvarande fotbollsplanerna? Förslaget var då bostadsbyggande eller placering av den nya skolan. Politiker brukar säga att alla nya idéer är bra. Här var en.

Dansbanan på gamla IP

Gamla IP 1957

År 1964 tog Askersunds stad över idrottsplatsen med bland annat löften om att IFK skulle få disponera anläggningen som tidigare. Löftet hölls inte när det gällde klubbrummet. Efter en del år plockades klubbrummet under gamla läkaren bort med löfte om ett nytt rum. Nu dröjde det fram Solberga IP blev klart i början på 80-talet. Under många år var prissamling, bilder och viktiga klubbsaker nedpackade i kartonger för att forslas runt till olika platser. En del prylar kom bort och andra förstördes.

IFK Askersund, vars medlemmar hade byggt idrottsplatsen, fick inte en krona för själva markområdet! Staden gjorde ett verkligt markklipp 1964.Området hade köptes in i början på 20-talet av IFK och den nya idrottsplatsen var klar för invigning 1925. Ersättningen till IFK blev inlösen av ett lån på 15 000 kronor i Sparbanken 1964, vidare fick IFK 10 000 kronor för täckande av utgående skulder, samt 5 000 kronor för inventarierna. Sammanlagt 30 000 kronor. Men överlåtelsekontraktet står inte en rad om betalning för marken där hyreshusen står i dag. Det kan också nämnas att föreningen också hade ett årligt bidrag från stan för spoling av isbanan som aldrig räckt till. Men kravet var ändå att alla skulle ha tillgång till isen, skolor som allmänhet. Och så var det också.

Det som finns kvar av gamla IP i dag är ett antal stora björkar. Träd som en skogsägare skänkte till föreningen. I övrigt finns det inget som vittnar om att området varit en idrottsplats. Jo, möjligen gatunamnen, Torsten Carlssons väg. Han var ordförande i föreningen en herrans massa år. Punkten om överlåtelse av idrottsparken-den viktigaste frågan i föreningens historia-vållade ingen som helst diskussion vid årsmötet. Alla var säkra på att IP skulle finnas kvar på samma plats och att den skulle få användas som den alltid gjort. Det var ingen dramatik i det. Men politikerna efter kommunsammanslagningen 1970 hade andra större planer. Men så långt som till konstfryst räckte inte planerna.

I dag hade flytten av idrottsplatsen var betydligt mera komplicerad. Tror aldrig kulturen gått med på en rivning av den gamla läktaren från 1925. Kanske en flyttning till Solberga, men inte en rivning. Det är vad jag tror. En liknanden läktare finns på Skyllbergsvallen. Den är från slutet av 30-talet. Idrottsföreningen där har fått kulturbidrag för att rusta läktaren. Och det har man gjort bra. Medlemmarna har jobbat hårt med den gamla läktaren, som blivit en prydnad för Skyllbergsvallen.

För oss alla som varit aktiva inom idrotten var gamla IP en betydligt gemytligare arena än vad Solberga är. Men det beror förstås på storleken. Och så förstås på lite nostalgi

Det här var lite idrottshistoria och en liten påminnelse hur markförvärven kunde gå till för ett 50-tal år sedan.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post356

Hästar på stan

Mars 2011Skapad av Ove Danielsson tor, mars 24, 2011 11:54:00

Bild från Storgatan 1961

En mycket gammal bild.

Köp en häst! Den uppmaningen har Askersunds kommun fått från en medborgare i Åsbro. Hästköpet skulle ingå i ett klimatprojket med bidrag från Länsstyrelsen. Kommunen skulle kunna använda hästen i skogs-och parkavdelningen tycker medborgaren i sitt förslag. Men inte bara till det. Minitåget skulle också kunna dras av en häst om det skulle vara så. Hästprojektet borde också ingå i kommunen marknadsföring. Allt enligt medborgarens förslag.

”Askersund -en kommun som satsar på miljövänliga hästkrafter”, är mitt förslag i en eventuell marknadsföringskampanj. Vem skulle inte lockas till kommunen av något sådant….

Frågan har ännu inte behandlats i kommunens beslutande organ. Vid kommande fullmäktige ska frågan lämnas över till någon nämnd. Det blir väl tekniska i det här fallet. När det gäller tåget så ligger det på Hembygdsföreningens bord. Allt sådant här tar sin tid. Men vad jag minns är det inte första gången hästfrågan varit uppe när det gäller kommunens skogslag. För ett antal år sedan fanns det också en man som försökte starta hästturer med utgångspunkt från hamnområdet. Men det blev ingen succé. Kanske hästar har kommit mera i ropet nu…..

Ernst Skoog och Håkan Persson vid stationen för lastning.

Hästa-Herman från i början av 60-talet

Bild från rivning vid Sundsbrogatan. I bakgrunden Lejonet.

När jag växte upp fanns det ett antal häståkare i Askersund, så det är ingen ny företeelse. Klappret från Skoogs, Sandbäckarnas, Hästa-Hermans kusar hördes nästan alltid på någon plats i stan på vardagarna. Kuskarna hämtade varor vid stationen åt stadens handlare. På vinter var det snöröjning med hästar som gällde. Naturligtvis hade de också andra körningar. Ofta kom de in hästägare från lansbygden till stan för att handla. Andra hade ärenden till kvarnen. Hästarna var ett trevligt inslag i stadsbilden. Alla kanske inte tyckte om vad de lämnade efter sig på gatorna, men lite skit får man ta som det så vackert brukar heta.

När vi ändå är inne på aktuella djur, kan jag också nämna att en medborgare lämnat förslag om att Askersund ska bli en vargfri kommunen. Är inte riktigt på det klara med hur det ska gå till? Men jag är heller ingen jägare och kan inte något om jakt.

Linus Larsson har hjälpt till med äldre bilder.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post355

Tillägg Sandelin-Dahlberg

Mars 2011Skapad av Ove Danielsson tis, mars 22, 2011 09:57:15
Anders Engdahl har lämnat både bild och text om den båt som Folke Dahlberg köpte och som han försökte rusta. Namnet på båten var Agda. Jag har lagt in Anders uppgifter i den tidigare bloggen.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post354

Börje Sandelin och Folke Dahlberg

Mars 2011Skapad av Ove Danielsson mån, mars 21, 2011 18:48:59

Börje Sandelin på promenad i Askersund på Norra Bergen

En gammal tidningsbild. Börje Sandelin och Folke Dahlberg.

Askersundskonstnärerna Folke Dahlberg och Hjalmar Trafvenfelt, har verkligen kommit i ropet de senaste åren. I sommar ska det bli en utställning med konst av gamle major Trafvenfelt. En efterlängtad separatutställning med Askersundsmotiv, med initiativ av Alf Anneborg. Trafvenfelt var inte särskild stor som konstnär i övriga Sverige , men lokalt är han mycket stor. På auktioner är hans verk mycket eftertraktade. Folke Dahlberg har fått ett eget sällskap där många är engagerade. Det blir också en utställning med hans konst i Askersund senare i år.

En stor konstnär från Askersund som kommit lite i skymundan är grafikern, målaren och tecknaren Börje Sandelin. Han hade Folke Dahlberg som vän och mentor. Sandelin var född i Österplana, Götene kommun, 1926. Han blev bara 44 år gammal. Sandelin avled i Stockholm 1970. Han var son till civilingenjör Gustav Erland Sandelin och Ruth Sandberg. Mamman var dotter till godsägaren och konstnären Axel Theofron Sandberg.

Motivet är från Sandelins stuga i skogen

Den här bloggen kommer att handla både om Sandelin och Dahlberg. På något sätt hörde de ihop.

Sandelin växte upp i Hällekis och senare i Askersund. Konstutbildningen skede vid Konstfackskolan, Skölds målarskola, och vid Konsthögskolan, bland annat med Sven X:et Erixson som lärare. Han var gift i första äktenskapet med konstnären Eva Margareta Gehlin och i andra äktenskapet med läraren Signe Ingeborg Nilsson. Uppväxten var strulig med problem i skolgång på flera skolor. I Askersund kom han i kontakt med konstnären Folke Dahlberg, vilket ledde in honom på konstnärsbanan. Sandlin insjuknande i tbc vid en studieresa till Paris 1949, och han vårdades därefter periodvis på sanatorier. Han debuterade 1951 på Lilla Galleriet i Stockholm, där han ställde ut grafiska verk, merparten torrnålsgravyrer.

Själv har jag aldrig pratat med Sandelin eller Dahlberg, men jag har sett de båda många gånger på stan. När det gäller Sandelin minns jag att en urmakare i Askersund, som också framkallade bilder, gjorde sitt livs misstag när det gällde konstnären. Sandelin ville framkalla bilder i utbyte mot konstverk, men urmakaren tackade nej. När sedan Sandelin blev känd och hans verk började kosta pengar ångrade sig urmakaren bittert. Kontentan av det är att man alltid ska vara snäll mot konstnärer. Inget vet något om en konstnärs framtid och vad som kan bli populärt. Jag har också träffat Sandlins son, Olle. Han var i Askersund i samband med en konstutställning av pappans verk. Ansvarig för Sandelins verk var Astley Nyhlén, ägare till Galleri Uttersberg. Astley åkte gärna till Askersund. Han hade spelade ett år i Askersunds allsvenska bandylag och kände många. Själv besökte jag honom i galleriet några gånger. En mycket trevlig man med många idéer.

Jag har också haft kontakt med Folke Dahlbergs fru Kristina under mina år som journalist. Vi pratade då om att det borde finnas ett Folke Dahlbergs-museum. Men det vad det här med pengarna. Då fanns inte Dahlbergs eget sällskap, som nu arbetar mycket aktiv med hans konst och författarskap. Och det finns nu också ett museum, men i Karlsborg.

I en liten grå stuga i öster om Askersund vid namn ”Lägret” höll ofta Sandelin till. Stugan hade också varit hemvist för konstnärerna Dahlberg och teckningslärare Kurt Grönvall. I mitten på 50-talet började stugan från slutet av 1700-talet förfalla. Ansvariga för hembygdsföreningen i Askersund hade planer på att flytta stugan till Hembygdsgården, men det blev för komplicerat och kostsamt.

Eric Englund har sänt mej den här bilden på "Lägret"..Bilden är från 1960.

När Folke Dahlberg omkom vid en drunkningsolycka i Vättern 1966, tog Sandelin det mycket hårt. Han fick beskedet i en lappkåta norr om Kiruna efter en fjällvandring. Sandelin hade svårt att skriva ett vänporträtt. Men han försökte ändå. Han tyckte att Dahlberg stod hon allt för nära. Det var ungefär som att skriva om en far eller bror. Enligt Sandelin var Dahlberg hans enda verkliga vän.

”Dahlberg blev den förste konstnär jag träffade och talde ensam med. Vi bodde i Askersund. Jag slutade realskolan mitt i terminen för att istället gå i hans lära. Det var höst, Folke var nygift, för vintern hade han lämnat ön, för ett nyinrett hem i staden. Lägenheten som låg vid sidan av en damfrisering (Stora Bergsgatan) hade tre rum och kök och var mycket spartanskt möblerad. Ateljéinteriören var ett staffli, och ett skrivbord. Inget mer. Vi gjorde ibland långa promenader i Askersunds utkanter under ivriga samtal, har Sandelin, berättat.

Lektionerna som Dahlberg höll pågick varje dag mellan tolv och fyra.

”Det kändes hela tiden som om Folke höll mig hårt i handen”, har Sandlin , sagt.

” Vi levde i det lilla Askersund. Det blev nyår 1943 och det blev vår. Folke tecknande på nätterna och såg fram mot sin första separatutställning. På dagarna modellerade han fram relieferna till torgbrunnen. Ännu hade han inte debuterat som bokförfattare, men han skrev en del kåserier för Askersunds-Tidning. Honoraren räckte för en kväll på stadshotellet. När isen gått upp flyttade han åter ut till ön och vi träffades inte mer förrän det blivit vinter igen”, har Sandelin skrivit.

Folke Dahlberg

Efter en del trassligheter beslutade sig Dahlberg för att pröva på ett enstöringsliv och byggde sig ateljén ute på Stora Röknen.

”Jag hade Folke som förebild och skaffade mig snart ett liknande hus fast beläget i mörkaste skogen (Lägret). Vi hälsade på varandra då och då, och jag kände mej fortfarande som hans elev”.

På grund av at Vättern blivit militärt skjutfält tvingades Dahlberg lämna Stora Röknen. Han fick en ny stuga på Kyrkogårdsön. Familjen Dahlberg hade nu fått två barn. Deras fasta bostad blev Mariestad. Av myndigheterna hade Dahlberg blivit fråntagen sin älskade segelbåt för obetalda skatter. Det var boken ”Vättern” som inbringade den skattebördan. För övrigt låg inkomsten långt under existensminimum. Man Dahlberg utan båt var omöjligt. Snart hittade han ett gammalt skutvrak som han fraktade till ön med tanke på att rusta upp. Men han orkade aldrig med att rusta det gamla båtvraket.

Sandelin och Dahlberg fortsatte att träffas ett par gånger om året. Ofta ägde mötena rum på stadens hotell. Dahlbergs besök i Askersund, staden som han både älskade och hatade, blev alltid uppseendeväckande. Han var en lokalpatriot av stora mått. Men hur var nu Folke Dahlberg? Enligt Sandelin skulle beskrivningen behöva flera romaner. I artiklar och uppslagsverk framställs han ofta som vek och melankoliker.

”Jag kan inte minnas honom så. Han var stark och seg som en martall och ytterst viril. Däremot var ibland förtvivlad och kunde bli ganska odräglig på restauranger, men i vardagsumgänge visade taktfullhet och finkänsla. Men naturligtvis var han en komplicerad natur och en svår neurotiker” skrev Sandelin en gång.

Folke Dahlberg var en myt så länge han levde. Under hela sitt liv såg han sig själv som misslyckad. I ”Den berusade båten ” talar han om en port som öppnar sig i det inre mörkret, där åter ljuster glittrar. Sista gången Sandelin och Dahlberg träffades var i slutet av juli 1966. Sandelin hälsade på i hans sista sommarhus i Granvik. Båda var på det klara med att någon skulle få skriva den andres dödsruna.

”Vi såg på varandra i ögonen, och så skrattade vi båda två. Sen gick vi ut den vackra sommaren till Bölets ängar”, har Sandelin, berättat.

En del uppgifter om Sandelin är hämtade i Svenskt biografiskt lexikon. Andra uppgifter har själv hörts berättats.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Tillägg: Båtvraket som Folke Dahlberg försökte rusta bar namnet Agda. Båtkännaren Anders Engdahl läste min blogg och skrev en liten historia om Agda. Han sände också med en bild. Det inte Anders vet om Vätterbåtar är inte värt att veta.

-----------------------------------------------------------------

Anders skrev:

Agda hade tidigare ägts av Nisse Winter Södra Kärra och med den seglade han rakt upp i en ärtåker. Han hade tänkt frakta potatis till Stockholm. Men den karriären blev kortvarig han sålde Agda efter resan upp i åkern. Tror det var den strandäng man ser ner mot Kärraviken när man kommit över Brattebrobacke och vidare ner för Grytingabackarna.

Nisses stuga ligger precis vid foten av Grytingabackarna, mellan Askersund och Medevi

Bild på Agda Rödesund, Karlsborg.

  • Kommentarer(7)//blogg.ovedanielsson.se/#post353

Öhrmans fick inte bygga nytt mot torget

Mars 2011Skapad av Ove Danielsson ons, mars 16, 2011 18:55:21

Att få sin fastighet bedömd som kulturhistorisk värdefull kan vara glädjande. Men medaljen har också en baksida. Det fick några fastighetsägare i centrala Askersund erfara i mitten 50-talet. Ägarna tillfastigheterna där Apoteket och Lek och Bo finns i dag hade stora planer för sina hus ut mot torget. Och med facit hand kanske det är tur att det finns en baksida på medaljen….

När det gäller Aptekshuset, som i dag ägs av Askersundsbostäder AB, slog den ”röde hanen” till i slutet på 80-talet. Huset brann ner till grunden för att sedan byggas upp i samma stil som tidigare. Systembolagets lokaler och hyreslägenheter söder ut mot Väderkvarnsgatan fanns redan med i planerna på 50-talet. Öhrmans järnhandel fanns under många år där Apoteket finns i dag, Ägare till huset och rörelsen var direktör Bengt Olai under många år.

Olais planer var att riva det gamla huset vid torget och bygga ett nytt trevåningshus. Fyra butiker skulle ligga på bottenplanet och finnas på djupet in i det nybyggda huset. Öhrmans skulle dock ha kvar sitt läge ut mot torget. Tredje våningen skulle disponeras för lägenheter. Utmed Väderkvarnsgatan var planerat en tvåvåningslänga 75 meter långt, med plats för tre butiker. Bland annat då Systembolaget som redan i mitten på 50-talet hade hört sig för om en ny lokal. Så blev det ju också. Men då var inte Olai med längre.

Den öppna gården skulle förses med ett glastak. Med en ”snäckrondell” (vet inte riktigt vad det är) skulle bilarna slussas in till plan ett, samt till källarlokalerna. Kostandena för bygget var beräknat till 1,2 miljoner.

Även ägarna till den Lindborgska fastigheten (Lek och Bo och Letex) hade också planer på en nybyggnad mot torget. Huset ägdes vid den här tiden av Konsum Askersund-Örebro. För Konsums del handlade det om en trevåningsfastighet i tegel. Förutom egna affärslokaler ut mot torget, var det planerat för ytterligare butiker och bostäder. Anledningen till att Konsum ville riva byggnaden var dess dåliga skick.

Planerna gick i stöpet sedan landsantikvarie Bertil Waldén uttalat sig mycket negativt om rivning och nybyggen mot torget. Två nya tegelbyggnader mot torget skulle förstöra stadsbilen ansåg han. Moderna fastigheter skulle aldrig kunna ersätta de gamla kulturhistoriska byggnaderna var hans besked. Byggplanerna söder ut vid Väderkvarnsgatan kunde han dock tänka sig. Avgörandet låg dock inte hos Waldén, utan hos byggnadsnämnden i Askersund. Men landsantikvariens ord vägde tungt när politikerna i Askersund skulle fatta beslut. Waldén var en stor man i sådana här sammanhang.

Det kan ha sitt intresse att se tillbaka på den historia som inramat den Öhrmanska fastigheten. Det sannolika året får gårdens färdigbyggande är 1779. Husets herre var rådmannen och riksdagsmannen Jacob Lundberg, gift med Anna M.E. Christiernsen. Han kom på obestånd som det så vackert hette på den tiden. Året var 1810. Gården köptes då av sonen rådman Carl Lundberg, som drev ett väveri. Brodern Gustaf fanns också i lokalen med en diversehandel. Carl Lundberg upplät hela övervåningen till skollokaler. Tyvärr gjorde också Carl Lundberg konkurs.

Efter Carls konkurs gjordes försök att av prins Oscar få 4 500 riksdaler riksmark banko för inköp och reparation av gården , samt uppförande av en gymnastiksal enligt ritningar från fäktmästare Ling. Men det blev inga pengar. 1819 såldes fastigheten till postmästare P.G Fischer och magistratssekreterare Anders Göthén. Den senare övertog efter en tid hela fastigheten. Nästa ägare blev rådmannen och handlanden Gustaf Norselius, som år 1875 sålde den till handlare Torbjörn Berg. Den 28 december 1912 såldes fastigheten till AB Öhrmans&Co, vars innehavare var Sten Öhrman, Johan Öhrman och Nils Apelskog.

Järnaffären öppnade 1907 i nordöstra hörnet. 1926 trädde bolaget i likvidation och sålde då fastigheten till Nils Apelskog. Bengt Olai köpte fastigheten av sterbhuset efter Apelskog. Senare blev Rune Edblad ägare till gamla Öhrmansfastigheten. Efter det tog Anders Lindgren över . Efter branden blev till slut Askersundsbostäder AB ägare till ett nytt hus i hörnet av torget.

Linus Larsson har bidragit med gamla bilder.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post352

Kamp för tågstopp i Åsbro

Mars 2011Skapad av Ove Danielsson sön, mars 13, 2011 22:40:45

Åsbro station

Kampen om ett järnvägsspår till Askersund har varit hård genom åren. Nu handlar kampen om ett tågstopp i Åsbro. Bilden är från stationen i Askersund på 50-talet.

Heder åt Åsbroborna som kämpar på för ett tågstopp vid Åsbro station. I 40 år har tåget passerat stationen i Åsbro utan att stanna till för att ta upp passagerare. Den 22 maj 1971 var sista gången en betalande passagerare fick kliva på tåget. Ett argument för att inte ta upp resenärer är att det skulle ta för lång tid. Men redan i dag stannar tåget i två minuter , innan det mötande tåget kommer. Det borde man utnyttja så att folks ska hinna kliva av och på menar Åsbroborna, som för några dagar sedan också aktivt protesterade för ett stopp vid stationen. Och proteserna kommer att fortsätta. Det är ett löfte.

En liten återblick visar att det många gånger varit besvärligt att få till järnvägstrafik till Askersunds kommun. En historia som ofta berättas är att de styrande i Askersund sade nej till järnväg en gång i tiden. Anledningen var att de skulle få sin nattsömn förstörd. En rolig historia som inte är sann. I mitten på 1800-talet fanns en järnvägskommitté som arbetade hårt med att få en järnvägslinje till Askersund. Ordföranden Nils Eriksson lämnade förslag på ett järnvägsbygge mellan Örebro och Askersund, med fortsättning till Karlsborgs fästning. Men riksdagen beviljade endast anslag som räckte för sträckan Örebro-Hallsberg.. Senare drogs järnvägen vidare till Mjölby.

Vidare försökte Askersund få kontakt med stambanan via Vretstorp och tecknade också 150 000 kronor i projektpengar. Det hela föll sedan på att Kungl.Majt, inte beviljade något lån. I slutet på 1870-talet byggdes den smalspåriga banan mellan Skyllberg och Lerbäck. År 1884 blev sträckan Askersund –Skyllberg färdig. Vid nedläggningen av den smalspåriga järnvägen mellan Askersund –Lerbäck i mitten på 50-talet var kritiken hård. Ägarna till Askersundsverken övervägde starkt att flytta hela anläggningen till annan ort med anledning av beslutet. Lastbilar och traktorer var bara en tillfällig lösning menade ägarna till AVA. Omlastningen vid Lerbäck hade fungerat bra för deras del. AVA hade vid den här tiden satsat på en ny anläggning för tillverkning av smörjoljefat, samt en avdelning för renovering av gamla. Trafikchefen vid Skyllbergs Bruk major Sandgren menade att mängden gods inte stod i proportion till kostnaderna för att bygga ett normalspår. Landsvägstrafiken var betydligt billigare.

John Franzén kämpade för att behålla järnvägen mellan Askersund och Lerbäck.

Lerbäcks station när det begav sig

Skyllbergs Bruk hade flera gånger erbjudit både Askersund stad och SJ att ta över järnvägen, men ingen hade velat ha den. Och då blev det som det blev.

Linus Larsson har hjälpt till med bilder.

PS! Kommentera gärna

  • Kommentarer(3)//blogg.ovedanielsson.se/#post351

Englunds fina innergård

Mars 2011Skapad av Ove Danielsson fre, mars 11, 2011 17:07:01

Värdekvarnsgatan. Bakom det röda huset döljer sig en vacker innergård. Familjen Englund har vårdat den ömt.

I några bloggar har jag skrivit om innergårdar i Askersund som försvunnit, när nya hus uppförts. Men de gamla bilderna som visar lite av Askersunds byggnadshistoria finns kvar som tur är. Har också skrivit om fula parkeringar. Ofta har det varit så i Askersund att rivningstomter snabbt förvandlats till parkeringsplatser, som sedan är mycket svåra att få bort. Förstår at det måste finns parkeringar, men då ska man ha klart för sig att det finns byggrätt på flera av rivningstomterna.

Minns protesterna när Soja Johansson byggde sitt hyreshus i hamnområdet. Det var byggrätt på den rivningstomten, men Soja fick kämpa på för att kunna starta sitt bygge. Men det blev som alla kan konstatera ett mycket attraktivt hyreshus.

Det finns lysande undantag i Askersund och husägare som verkligen tänkt till när det gäller gårdsmiljön och parkeringsplatser. Som hos Englunds i hörnet Hospitalsgatan –Väderkvarnsgatan. Bilderna på den här bloggen talar sitt tydliga språk. Det är bara att kolla och njuta.

Slutligen bara några rader om kommunens Bevarandeplan som finns i två delar. Den är inte helt bindande som på en del andra orter. När beslut togs i fullmäktige 1994 blev beslutet att den skulle utgöra ett ”underlag för handläggning av bygglov och miljöpåverkande åtgärder inom Askersunds stadskärna”. Minns också att det fanns diskussioner hur bindande planen skulle vara. Men vad jag förstår följs skrifterna i Askersund, som om de vore helt bindande. Många tror nog att det också är så…..

Vad jag kan se på handlingarna från den tiden är Staffan Korsgren den ende politiker som är kvar från det sammanträdet beslutet togs. Men då var han socialdemokrat. Nu är han folkpartist. Men när beslutet om Bevarandeplanen togs 94 , var det inga stora skiljaktigheter mellan partierna, så partitillhörigheten hade ingen stor betydelse i det här speciella fallet.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post350
Nästa »