Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Källforskning vid Gärdshyttan

November 2011Skapad av Ove Danielsson fre, november 11, 2011 15:55:05

Prins Bertil och hans Lilian vid Medevi brunns 300-årsjubileum 1978. Det var kungen som skulle komma men han blev förhindrad.

Medevi brunn

Som gammal journalist har jag den här gången ägnat mej åt lite källforskning på bloggen. Och då handlar det om riktiga källor.

Normalt brukar det vara så att dåliga kommunikationer brukar knäcka olika verksamheter på ett eller annat sätt. När det gällde hälsokällan vid Gärdshyttan, var dåliga förbindelser istället ett verkligt plus. När det blev lättare att ta sig till Medevi brunn några mil bort, föll Gärdshyttekällan i glömska. Trots att källans vatten ansågs mycket hälsobringande. Det var festligare vid Medevi. Många tog sig till den brunnen med segelskutor, särskilt då till midsommar.

Gärdshyttan

År 1895 hade folk i stort druckit färdigt vid Gärdshyttan. Några av de gamla fortsatte ytterligare några år, men det var ingen rusning till hälsovattnet längre. Nu var det Medevi som gällde.

En gammal hemmansägare i Hammar har berättat just om hälsokällor i hans hemtrakter. Han ägde gården Ängarna i Lunna. Även där fanns det en källa som folk besökte för att få sig några klunkar starkt järnhaltigt vatten. Många hade också med en kruka för att ta med sig vatten hem. Det fans bänkar vid källan att sitta på, så folk kunde i lugn och ro sitta och dricka vattnet.

Källan vid Gärdshyttan hade ett starkt flöde av järnhaltigt vatten som lockade många människor. Bredvid källan fanns bänkar för de drickandes bekvämlighet. Under varma sommardagar samlades mycket folk där för att dricka vatten, diskutera och ha det allmänt trevligt. Markägaren hade också satt ned stolpar i marken med slanor, där folk kunde binda sina hästar. Allt var genomtänkt.

På Fröshyttans mark fanns också en gammal bykälla. Gamla har berättat att byns och ortens ungdomar brukade samlas där på midsommarafton. En fiolspelare fanns redan i byn och han liksom alla andra kom också till midsommarfirandet vid källan. Bondmororna bjöd på förtäring, men de fodrade också en motprestation. Att de blev uppbjudna till första dansen runt källan. De som dansade och roade sig drack vid sidan av andra drycker även av källans vatten. Men även källan vid Fröshyttan förlorade sin dragningskraft. En gammal vital man fortsatte att gå till källan dagligen med spänstiga steg. Alla var ense om att det var vattnet som höll honom ung.

Även på Nyhyttans mark , ovanför Nyhyttans banvaktsstuga, på norra sidan om järnvägen Zinkgruvan-Åmmeberg, fanns en välbesökt källa med ett kraftigt flöde. Vattnet var järnhaltigt och enligt alla på den tiden mycket hälsobringande.

Förmodligen finns det väl inga spår av de gamla källorna kvar. Men det kanske är värt att leta på någon om man skulle börja känna sig lite kraslig. Gick det förr med hälsobringande vatten ska det väl gå nu också….

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post463

Udda inbrott i Zinkgruvan

November 2011Skapad av Ove Danielsson ons, november 09, 2011 09:23:49

Gunnar Damberg råkade ut för några knepiga inbrott i Zinkgruvans lanthandel. Tjuvarna tog sin in i butiken två gånger genom att göra hål i väggen.

Inom alla yrkesgrupper finns det mer eller mindre noggranna personer. Om man nu ska kalla inbrottstjuvar för en yrkesgrupp? För det ska just handla om den gruppen.

Under mina år som journalist var jag på ganska många inbrott. Dagen efter förstås, eller om möjligt samma kväll.

Några inbrott som jag minns var två inbrott i Zinkgruvans handel i slutet på 80-talet. Vid ett tillfälle gjorde tjuvarna en verklig dundermiss. Istället för ett storkap av sprit blev bytet bara några billiga klockor, till ägaren Gunnar Dambergs stora lycka. I landhandelns kyl fanns den gången brännvin för tusentals kronor. Men att det skulle finnas sprit i kylen fanns inte i tjuvarnas fantasi. Damberg hade dagen före tagit hem en ganska stor mängd sprit som Zinkgruveborna hade beställt.

Tjuvarnas inbrott i lanthandeln vid båda tillfällena var annars lite udda. I väggen mellan frysdisken och drickesbackarna hade tjuvarna sågat upp ett hål.

Damberg var på det klara med att tjuvarna kände till affären mycket väl. Hålet som de hade sågat upp i väggen, var gjort på exakt rätt ställe. Ägaren misstänkte att de haft tumstock med sig för att hamna på rätt ställe. Vid ett tidigare tillfälle var det ett liknade inbrott, men den gången användes ett borr. Hålet i väggen var dock på samma ställe.

Efter inbrottet gjordes enligt Damberg vissa omplaceringar i butiken för att förhindra inbrott genom väggarna. Vad jag förstår placerades mycket tunga och stora saker runt lanthandels väggar.

Damberg var förvånad över att det fanns folk som ville lägga ner så mycket arbete för att ta sig in i lokalen.

”Skulle jag erbjuda någon 30 kronor i timman (det var en ganska bra ersättning på den tiden) för ett liknande arbete skulle de säga nej”, konstaterade Damberg , stilla när jag träffade honom dagen efter inbrottet.

Polisen i Askersund hade inte aning om inbrottet dagen efter på förmiddagen. Poliser från Hallsberg hade tagit hand om utredningen men inte meddelat kollegorna i Askersund vad som hade hänt i Zinkgruvan.

Gunnar Damberg drev lanthandeln i Zinkgruvan under mycket lång tid trots att han inte bodde där. Han pendlade några mil varje dag från Godegård i Östergötland. Och det var precis ingen autostrada att åka på. Damberg hade en stor kundkrets och mycket grejer i sin butik. När han slutade blev det också slut för en lång affärsepok i Zinkgruvan. Visst har det gjorts små försök att driva butiken, men med mindre lyckade resultat. Nej annat var det på Dambergs tid. Han visste hur en lanthandel skulle drivas. Grundstenen var ett stort utbud av allt mellan himmel och jord. En del av prylarna låg väldigt länge i butiken, men vad gjorde det. Ma fick uppfattningen att här finns det verkligen grejer att köpa…..

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post462

Ställ ut sofforna redan till påsk

November 2011Skapad av Ove Danielsson sön, november 06, 2011 17:47:37

Bild från 1962. Hamn-Sigge och Ivar Karlsson i Falltorpet ställer ut bänkar.

Torgparken på 50-talet, med Fritz Gevert i förgrunden

Dröj inte med att ställa ut parkbänkarna vid Rådhuset och i Torgparken! Bänkarna borde vara utställda redan till påskafton. Då börjar våren och folk börjar mötas utomhus i Askersund. Särskilt då när Torghallen delar ut godispåsar till alla barn. På bloggen presenterar jag också ett antal passande bilder från just parksoffor. Bilder som vännen Leif Linus bidragit med samt något vykort.

Parkbänkarna bör ut till Påskafton anser medborgaren i sit förslag.

Det skriver en person som jobbar inom servicebranchen i ett medborgarförslag till Askersunds kommun.

”På påskafton kryllar av det folk som står i klungor överallt på stan. Bänkar skulle vara väldigt uppskattade då. Så fort bänkarna kommer ut så är de mer eller fullbänkande med folk. Kan tänka mej att ett problem blir att vårsopningen inte är klar till påsk. Men det är bara några extra lyft den dagen man sopar. Och personalen får extra träning”, skriver medborgaren.

”Det är jättetrevligt när folk rör sig runt torget vilket gör att staden blir mer levande. Vi måste gå framåt i utvecklingen och inte göra som vi alltid gjort. Fler uteserveringar i Torgparken skulle också gynna Askersund. Folkmyller lockar till sig mer folk. Mera träffpunkter även utomhus måste skapas för at få en levande stad”, konstaterar medborgaren i sitt förslag.

Kommunen har i sitt svar inget emot att ställa ut parkbänkarna tidigare, bara det inte är förenat med ytterligare kostnader och leder till konflikt med effektiviteten. Personligen vet jag inte riktigt vad som menas med det senaste påståendet. Bänkarna skall väl ändå ut…

I svaret till medborgaren står det att läsa samtidigt att det vore bra att få ut möblerna så tidigt som möjligt på våren. För ansvariga vore det skönt att få ut möblerna snabbt, eftersom våren innebär en mycket hektisk tid för parkförvaltningen. Kom möblerna ut snabbt så vore den delen avklarad, kan man läsa i svaret.

Torgparken 1944

Birger Tjommen Andersson på väg genom Torgparken på 60-talet.

40-talsbild. Gösta Andersson, Lasse Skoog och Ingvar Pettersson.

Bild från 1959

60-talet. Skohandlare Ivar Andersson till vänster.

Margot Lundstedt, Barbro Lundkvist och Margareta Sääw

Jag själv och Lasse Pettersson

Vad jag förstår är det väl det då bara att ställa ut parksofforna till påskafton nästan år. Då är förvaltningen av med det hela , allt efter eget önskemål. Och medborgaren blir nöjd.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(8)//blogg.ovedanielsson.se/#post461

Kerstin kämpar för koloniområdet Oxgropen

November 2011Skapad av Ove Danielsson tor, november 03, 2011 10:00:10

Bilden är några år gammal, när odlingarna grönskade i Oxgropen

En ny bild på Oxgropen

Eric Englund har bidragit med den här kartan över området. Den är från 1955.

Det ska vara en inflyttad askersundare som ska upptäcka det gamla klassiska koloniområdet Oxgropen igen. Men så är det ofta. Oxgropen har alltid funnits där för askersundarna och inget mer med det.

Kerstin Svärd, Åmmeberg- aktiv kommunpolitiker i Askersund –och ganska ny i kommunen, upptäckte området snabbt. Hon skrev ett medborgarförslag att kommunen måste satsa på området och snygga vid kolonilotterna. Helt enkelt rycka upp området ur sin Törnrosasömn. Hon är mycket miljöengagerad. Kerstin lämnade in sitt förslag i mars förra året, men svaret har låtit vänta på sig till nu.

Kerstin Svärd, vill väcka koloniområdet Oxgropen ur sin nuvarande Törnrosasömn

Under senare år har koloniområdet i stort växt igen. Några tappra odlare kämpar på trots allt, däribland min vän Sammy från Sri Lanka. Han får verkligen grödorna på sin lott att växa. Tycker lite synd att det blivit så här, nu när nästan alla pratar om närodlat. Jag själv har haft en lott där ihop med brorsan Tage. När vi hördes för om en lott på 60-talet fick vi stå i kö. Alla var upptagna. Kyrkan hade som tur var en liten bit i direkt anslutning till övriga lotter som vi fick ta hand om. Brorsan hade lotten kvar så länge han fanns i livet. Han levde nästa sitt liv där under sommarhalvåret.

Kommunen förklarade i sitt svar till Kerstin att det inte fanns några pengar till verksamheten. Och sedan räknade man upp ett antal negativa saker som skulle satte hinder för satsningen. Så kan man göra också. Kommunens insats är och har varit påslag av sommarvattnet…

Andra problem som dök upp i kommunens svar var att det saknades toaletter och sophämtning. I samma stund förklarar också kommunen att det saknas intresse för kolonilotterna. Men till det finns en enkel förklaring. Marknadsföringen har varit obefintlig, trots att kommunen har en egen reklamtidning. En del kolonilotter skulle också vara svårodlade. Och inte nog med det. Odlarna fick inte ha sina grönsaker och blommor i fred för illvilliga trädgårdsmarodörer. Av mina erfarenheter från området är stölderna ett mycket litet problem.

Kommunen önskade också att det bildades en förening som hyr hela området. Alla odlare som jag känner är glada och nöjda över att få sätta sina grönsaker, prata en stund med andra odlare och sedan gå hem. De har inte alls varit intresserade av någon förening. Vad jag erfarit har det inte funnits något intresse för olika sammankomster med styrelsemöten och allt som hör till. De vill bara odla sina grönsaker. Inget mera. Om det nu alltid måste vara en förening till allt, så kanske det går att ändra på den inställningen.

I dag kostar en kolonilott 90 kronor om året. Om jag hade något att säga till om skulle den avgiften plockas bort omgående. Tycker det är futtigt att plocka av några odlar en av avgift. Det måste kosta mer i administration än de pengar som går in i kommunkassan.

Efter Kerstins medborgarförslag träffade jag den ansvarige på tekniska nämnden ute på stan. Föreslog honom att kommunens Servicecentral kunde fräsa upp ett tiotal lotter och göra lite reklam för att odla. Har mött några äldre människor som bor i lägenhet och som är intresserad av att odla lite. Men de har inte haft en möjlighet att ta hand om någon igenväxt lott. De måste få lite hjälp. Den ansvarige vill att vi skulle träffas vid koloniområdet Oxgropen lite senare på året. Han skulle höra av sig. Det här var förra året. Jag har inte hört något än. Jag skulle bara visa runt lite och berätta mina erfarenheter. Politiska beslut låg varken på han eller mej.

Miljökämpen Kerstin gav sig inte dock inte med kommunens svar, utan kom med ytterligare ett förslag för att få igång verksamhet vid Oxgropen. Hon förslog att kommunen skulle söka småprojektstöd från Leader på 30 000 kronor, till lite olika saker som skulle berika koloniområdet. Kerstin kan också sin sak. Hon har varit trädgårdslärare, egen företagare inom trädgårdsyrket och sysslat mycket med kurser och studiecirklar inom odling. Kerstin var också en av kommunens Klimatpiloter. Istället för att peka på allt negativt, framhåller hon allt det positiva ett koloniområdet kan ge både gamla och unga. Som att producera sin egen mat. Kerstin hävdar bestämt at det måste finnas ett koloniområde i varje stad. Askersund var inget undantag.

Leader är en fransk förkortning som översatt till svenska betyder” Länkar mellan åtgärder för att utveckla landsbygdens ekonomi”. Krångligt men så är det och det går att söka projektpengar från Leader i ett så kallat småprojektsstöd. Vid senaste fullmäktige upplystes Kerstin om att tekniska förvaltningen i samarbete med henne skulle hjälpa till att söka pengar från Leader till ett fungerande koloniområde. Det blev hon glad över. Och det skulle inte kosta kommunen en enda krona.

Oxgropen är ett gammalt klassiskt området, och då inte bara för kolonilotterna. En gång i tiden hölls där kreatursmarknader. I många år låg tennisplanen där. Nästan varje sommar förr i tiden slog ett antal zigenarfamiljer läger där, som gjorde att det blev liv och fart i Oxgropen. Ibland bjöds askersundarna in till musik och bröllop.

Kreatursmarknad i Oxgropen tidigt 1900-tal

Tennis i Oxgropen. Bild från 1920-talet

Lägerplatsen såldes den till brunnsborrare Möller som där uppförde sina garage. Och garagen fyller fortfarande sin funktion. Kommunen har också ett öppet förråd med sten, cementrör och lite annat.

Leif Linus har hjälpt mej med en del gamla bilder och något har jag plåtat själv.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post460

Tvättmaskinerna tog död på Askersunds tvätterier.

November 2011Skapad av Ove Danielsson tis, november 01, 2011 09:38:34

Stortvätt vid kajen i Askersund på 20-talet. I bakgrunden Bäckmans brygga (Marieborg)

Klapphuset med gamla bryggeriet i bakgrunden.

Klapphuset vid Sundsängen

Tvättinrättningarna hade fullt upp förr i tiden. Och det fanns ett antal tvättar inom Askersunds nuvarande kommun. De som inte hade råd att lämna in sin tvätt i centralorten var hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Morsan Gunborg höll till hemma vid bryggan vid Gårdsjön, i stort sett året runt med tvätt. Så var det på den tiden. Måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på hur tvättningen gick till. Men det har ändrats på den punkten.

I dag är tvätterierna borta, med undantag för kommunens eget tvätteri i Norra Bergens äldreboende. När tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i de svenska hemmen blev det allt svårare för tvättinrättningarna att få till det med ekonomin.

Askersundarna är i dag hänvisade till inlämningsställen- som bensinmackar för vidare befordran till Hallsbergs Tvätteri. Vid Solhaug, strax väster om Askersund fanns ett tvätteri som ägdes av Knut Rosén. Han kombinerade det med en minkfarm och ett skollärarjobb. En ganska ovanlig kombination kan tyckas.En typ av rening pågår fortfarande där. Jehovas Vittnen har förvandlat stället till Rikets Sal. De gjorde ett imponerande arbete med huset på mycket kort tid. Det kom vittnen från hela Sverige och hjälpte till med bygget.

Ingrid Larsson ansvarade för tvätteriets butik i Askersund

Tvätmästare Brunlid vid Solhaug 1966. Han visar upp nya maskiner som allmänheten kunde använda själva. En ny giv inom tvättnäringen.

Läraren och minkfarmaren Knut Rosén drev också tväten vid Solhaug. En lite udda kombination.

Tvätteriet i Solhaug införde moderna metoder på 60-talet. Folk fick åka dit och tvätta själva i maskiner som företaget höll med. Vet inte vad det kostade, men det var ett nytänkande. Tvätteriet hade också en butik vid Sundsbrogatan, där folk kunde lämna in och hämta sin tvätt. Det kallar jag för service.

Vid Sundsängen fanns Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin reklam med att han tvättade i ”äkta sjövatten”. Den som tittade i vattnet vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog säga att reklamen var lätt överdriven. Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet. Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.

Askersundstvätten låg vid Sundsängen. De gamla byggnaderna är borta och har ersatts med garage.

En av det mest populära och billigaste tvättar var , Zinkgruvans Andelstvätt. Den startade 1946 vid kanten av Trysjön och levde kvar i 30 år. Initiativtagare till tvätten var gruvbolaget och Hammars hälsovårdsnämnd. Anslag till att bygga tvättinrättningen kom från olika håll. Fru Vega Adolfsson blev tvättens första föreståndarinna med en lön på 80 kronor i månaden. Tog hon in personal som hjälpte till fick hon stå för det själv.

Fram till 1972 var inte personalen vid andelstvätten fackligt anslutna. 1973 begärde en av personalen inträde i Fabriks och det väckte stor bitterhet i styrelsen. De ansåg at det var helt omöjligt att driva tvätteriet med avtalsenliga löner. Styrelsen vägrade skriva på avtalet. Det slutade med att förbundet satte tvätteriet i blockad. Till slut skrevs avtalet på , men enligt styrelsen var det början till slutet för tvätteriet i Zinkgruvan. 1976 såldes tvätten och andelarna löstes in.

Kommunen köpte tvättstugan, som i sin tur hyrde ut den till Zinkgruvans IF. Under flera år använde klubben huset till klubblokal. Under 90-talet flyttade föreningen sin verksamhet och huset jämnades med marken.

Själv lämnade jag ofta in oljiga arbetskläder till Zinkgruvetvätten. En dam tog med kläderna från mitt dåvarande jobb i Hammar och några dagar senare var kläderna tillbaka i Hammar. Det var många av mina arbetskamrater som också utnyttjade den fina servicen med nytvättade och pressade arbetskläder. Första timmen gick man som en kung. Efter en timme med glaset såg man inte att kläderna varit på tvätt. Och det tyckte de ansvariga vid tvätten i Zinkgruvan var riktigt bra. Det skapade jobb. Det kom nya tvättlådor från Hammar hela tiden. Allt gick sedan framåt. Företaget kom att sköta det hela den sista tiden jag var i Hammar.

Bandystjärnan Gunnar Carlsson, som också drev BE-GE:s i Askersund, var en mästare i att sälja tvättmaskiner när det begav sig. Han tillhörde en av Sveriges bästa försäljare på den tiden. Alla kände honom och han kunde prata för sin vara. En gång berättade Gunnar för mej att han sålt en tvättmaskin när han skulle passera Ingelsby. Vid en brygga låg en kvinna och skurade som hon alltid hade gjort. Gunnar stannade och frågade om han fick ta en bild. Han menade att det skulle bli en unik bild. Det har var i mitten på 50-talet. Folk låg inte vid bryggorna och tvättade längre. Det blev affär.

Bröderna Bertil och Gunnar Carlsson, vid BE-GE:s var duktiga försäljare. Gunar vräkt ut tvätmaskiner till sydnärkingarna i på 50-talet. Men så var han en känd bandystjärna som alla ville prata med. Gunar grabbar driver affären vidare

I dag finns bara inlämningsställen i Askersund för tvätter. Som här vid en bensinmack

Leif Linus har som vanligt bidragit med bilder. Faktauppgifterna om tvätten i Zinkgruvan har jag hämtat från en skrift som vännen och före detta kollegan Weine Ahlstrand skrev för ett antal år sedan.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt

  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post459
« Föregående