Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Sjöstaden Askersund saknar Hamnkontor och hamnfogde

Januari 2015Skapad av Ove Danielsson ons, januari 28, 2015 23:48:08

Askersund är sjöstaden som saknar både Hamnkontor och hamnfogde. Mottagning av båtar sköts på ett helt annat sätt i dag än när hamnen var en ren arbetsplats för sjöfarten. Då handlade det om lossning och lastning. I dag handlar det mest om båtturister son angör hamnen.

Bilden från 50-talet

Sommaren 1994 gick en lång hamnepok i graven. Då försvann posten hamnfogde ur Askersunds kommunens personalrullor. När Sven Carlsson sades upp hade tjänsten funnits sedan 1800-talet. Sven tog över jobbet efter pappa Sigge. Eller som alla sa, ”Hamn-Sigge”. Under många år hade också Bernhard Danielsson det viktiga jobbet som hamnfogde.

När Sven fick sluta var den officiella förklaringen arbetsbrist. Det handlade då en besparing i budgeten med 40 000 kronor. Redan då var kommunerna inne på besparingar, så det som pågår i dag är inget nytt. Minns att Sven tyckte besparingen var en bagatell mot andra kommunala utgifter.

Sven Karlsson blev den siste hamnfogden i Askersund

Från mitten av 40-talet och fram till 1960 var Svens pappa, Sigge, hamnfogde i Askersund. Arbetet gick i arv inom familjen. När Sigge avled tog Sven över. Även bostaden gick i arv. Hamnfogde såg till att allt fungerade i hamnen. I jobbet ingick också att ta up hamnavgifter av båtägare som angjorde hamnen

-Jag var med farsan som grabb när timmerbåtarna kom till hamnen i Askersund. Vi bodde i Hamnkontoret (nuvarande Kinaresaturangen). Själv bodde jag 50 år i huset innan vi fick flytta hösten 1992. Kommunen sålde huset så det var bara att packa ihop, berättade Sven för mej i samband med avskedsintervjun som hamnfogde.

OBS! Mer text och bilder finns under na.se och Askersundsbloggen. Gå gärna dit och kolla.



  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post1236

Jaldung efterlyser bilder

Januari 2015Skapad av Ove Danielsson mån, januari 26, 2015 16:15:27

Håkan Jaldung håller nu på med slutfasen av uppsatsen om järnvägen i Olshammar och skogsbanan till Tivedsvägen.

-Allt eftersom man håller på lär man sig ju mer och mer och jag tror att den blir bra och läsvärd. Problemet är att det finns begränsat med dokument om järnvägen hos Munksjö. Än mindre finns tillräckligt med bilder med lastade tåg, lastpersonal på lastplatserna, vagnar, lok, spår med växlar och så vidare. Tror att det bland människor från Tiveden och i Askersund kan finnas en hel del okända bilder kring järnvägen i Olshammar och till Tiveden som skulle ge ökad kunskap och höja kvaliteten på uppsatsen, säger författaren

-Har haft kontakt med Leif Linus om detta sedan tidigare och har fått bilder av honom men behöver ytterligare bilder att välja bland för uppsatsen. Om det är någon som har bilder kan de skriva och sända bilder till , ove.d@telia.com, upplyser Jaldung.

Senast gav Jaldung ut en uppsats om Vättersniporna. Den har har fått mycket bra kritik i Skaraborgs Läns Allehanda av antikvariatsägaren Göran Midman i Hjo. Det är naturligtvis roligt både för Föreningen Allmogebåtar i Sverige och för Jaldung. Widman är en känd bibliofil samt Folke Dahlberg- och Vätternkännare.





  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post1235

Riktig lokal kollektivtrafik i Askersund

Januari 2015Skapad av Ove Danielsson lör, januari 24, 2015 16:52:36

Kollektivtrafiken är något som de flesta politiker vill satsa på och tala om. Allt för att skona miljön. Aktivast är politikerna så klart i storstäderna där trafiken är tät. På mindre orter handlar det om bra kollektivtrafik till skolor och arbeten på större platser.

Bilden är från 1983 och premiärturen

Faktum är dock att Askersund var en verklig föregångare när det gäller ”riktig” lokal lokaltrafik. Men den blev kortvarig. Intresset var för dåligt. I januari 1983 hölls premiärturen mellan torget och bostadsområdena Lustenrust och Närlunda. Dagen till ära hade chauffören vevat fram ”LOKALTRAFIK” i den lilla reklamlådan längst fram i bussen. Det om något skulle locka resenärer. Folk skulle kunna ta bussen in till torget och handla för att sedan återvända med nästa tur.

Var själv med på första turen för ett reportage. Man kan inte påstå att det var någon trängsel i bussen. Priset för enkel resa var 2.50 och barn under 12 åkte för halva priset. I vuxens sällskap åkte barn under sex år gratis. Det fanns det dock en begränsning. Man fick bara ta med fyra barn per betalande personer. Jag med presskort åkte gratis.

Premiärturen började bra. Man skulle kunna säga att det var rusning. Fyra vuxna och ett barn klev på. Tyvärr blev det inte så många flera. Hållplatserna låg tomma och öde efter hela vägen in till stan. Ungefär som Askersunds torg en lördagskväll. Men de som åkte var mycket nöjda. De äldre paren och barnet.

Kritiken från en del håll om lokaltrafik i Askersund var hård från många håll. En onödig utgift och lite löjligt i småstaden Askersund var kritikernas främsta argument. Efter försöket 1983 har lokaltrafik i centrala Askersund aldrig varit aktuell. Ingen politiker vill förmodligen utsätta sig för den hårda kritik som blev följden av turerna 1983. Politikerna menade väl den gången, men alla uppfattade tyvärr inte den fina kollektivtrafiktanken. Otacksamhet är världens lön.

Själv fick jag istället ta tåget in till jobbet i stan vid några tillfällen. Föraren till Hembygdsföreningens ”lill-putte-tåg” bodde i samma område som jag i Närlunda. När ha hade kört färdigt parkerade han loket och vagnar strax intill sin bostad. Det var bara att hoppa på när tåget passerade ute på gatan för dagens turer mellan hamnen och Hembygdsgården.



  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post1234

Kyrkan i Olshammar skänktes bort

Januari 2015Skapad av Ove Danielsson tis, januari 20, 2015 23:11:03

Vill ni ha en kyrka gratis? Ett erbjudande att verkligen fundera på . Och det gjorde också Hammars församling när de fick erbjudandet av Munksjö AB i december 1981 att överta Birgitta-kyrkan i Olshammar. Visserligen hade församlingen nyttjat den privatägda kyrkan i 200 år gratis, men övertagandet var inte helt självklar. Med rösterna 18 för och sex emot beslutade fullmäktige ändå ta emot kyrkoerbjudandet.



Redan några år tidigare hade Hammars församling övertagit den inre skötseln av kyrkan. Men även det var under protest. Några socialdemokrater lämnade in en skriftlig reservation. Anledningen till det var att man var rädd för Munksjö AB skulle komma med ytterligare krav på församlingen.

Vid den här tiden hade Munksjö AB stora problem med verksamheten vid fabriken. Konkurshotet vilade tungt över företagets axlar. Det fanns inte pengar att också underhålla en kyrka. Företaget tyckte det var ett himmelskt flott erbjudande.

Munksjö AB ägde också Olshammarsgården, eller Heidenstamsgården som många kallade byggnaden vid den tiden. Kanske några gör det i dag också…

Det var dåliga tider för skogsföretaget och Olshanmmarsgården var en ekonomisk belastning precis om Birgittakyrkan. Företaget ville lite senare också skänka bort Heidenstams födelsegård. Underhållet kostade stora pengar. Lösningen blev bra och den fungerar fortfarande. En Stiftelse bildades och tog över Olshammarsgården. I den ingår politiker från Askersund, folk från Hammars församling och medlemmar ur Olshammars intresseförening.

En av de första som var med i intresseföreningen var kantorn och läraren Lennart Lennartsson. Träffade honom många gånger. Han kunde på ett intressant sätt förmedla historien om Verner von Heidenstams födelsegård. Heidenstams vänner och författarkollegor ville att han skulle bosätta sig i Olshammar. Men det blev inte så, istället köpte författaren Övralid. Enligt kantor Lennartsson berodde valet av bostad på fabriksvisslan vid sågen. Heidenstam stördes av visslan, men han besökte Olshammar ofta.

Kantor Lennart Lennartsson

Intresseföreningen hade förhoppningar om att kunna Olshammarsgården öppen för besökare året om. Så blev det också. Sedan 1992 arrenderar Britt-Louise Otter Olshammarsgården. Hon har byggt upp verksamhet sakta men säkert utan stora ord. Det har blivit ett populärt ställe. Julborden är alltid fullbokade. I dag har hon en anställd och några som jobbar deltid.

Information från Olshammarsgårdens hemsida:

Verner von Heidenstams födelsehem, Herrgården, byggd på 1820-talet av Carl Rüttersköld, Verner von Heidenstams morfar. Flygelbyggnaden kom också till vid samma tid.
Huset är idag en kombinerad bygdegård och värdshus.

Olshammar är ett av Sveriges äldsta industriområden. Redan på 1200-talet fanns här tegelbruk.
Herrgården låg då längre ner i trädgården, mot söder.
Tegelbruket var i drift till 1922, en epok på ca 700 år. Munksjö AB köpte Aspa Bruk 1917 och började bygga sulfatfabriken som finns kvar än idag. Fabriken sysselsätter ca 220 personer och tillverkar runt 175.000 ton pappersmassa per år. Företaget heter i dag åter Munksjö Aspa Bruk AB.

Bakom Olshammarsgården finns De Tolv Apostlarna. Tolv stora lindar planterade 1820 i form av en berså. Från ca 1860 har träden fått växa fritt och är idag ca 140 år gamla. När man såg att de blev 12 träd fick de namnet. De Tolv Apostlarna och ska alltid vara tolv så om något träd blir dåligt så ska det tas bort och ett nytt planeras där.

Birgittakyrkan är uppkallad efter den Heliga Birgitta, vars make Ulf Gudmarsson ägde Olshammar på 1320-talet. Olshammar var då en större gård och ett tegelbruk. Enligt traditionen uppförde Birgitta ett kapell på den plats som kyrkan står idag. Kyrkan är byggd 1620 sv Eric Hand som var barnbarn till Erik XIV.

Glasmålningarna, i form av vapensköldar, tillverkade i Riga, föreställer Eric Hand och hans vapenbröder under 30-åriga kriget. Dessa är mycket välbevarade.

Kyrkan restaurerades 1785 av en tysk bruksägare, Carl von Wahrendorff. Då fick kyrkan sitt nuvarande utseende med altare och predikstol sammanbyggda..

I början av 1800-talet blev Carl Rüttersköld ägare till Olshammar. Han var morfar till Verner von Heidenstam. Kyrkan tillhörde gården och när Verner von Heidenstam sommartid bodde på gården fick han använda kyrkan som lekstuga. Han grundade där ett sagorike "Lajsputta" och ristade jordens mitt i en tegelsten framför altarringen.
Om sin barndom och livet på gården berättar Verner von Heidenstam i sina memoarer "NÄR KASTANJERNA BLOMMADE".
Kyrkan byggdes som brukskyrka.

Verner von Heidenstam vid Birgittakyrkan. Bilden kommer från Leif Linus arkiv.


Birgittastenen finns strax söder om kyrkan. Från denna steg Birgitta upp på sin häst för att sedan rida över Vättern till Vadstena. Om man synar stenen noga hittar man hennes fotavtryck på den och under stenen finns nyckeln till hennes källare.



  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post1233

Kraftmätning i Askersund

Januari 2015Skapad av Ove Danielsson mån, januari 19, 2015 09:15:01

Krönikan har gått i papperstidningen måndag den 19 jan. Här kommer den också med några bilder.
-----------------------

Attraktiva skyltfönster på 80-talet utmed Sundsbrogatan.

Energifrågan är ständig aktuell i debatten. Hur ska vi ha det i framtiden? Vilken energi ska vi satsa på för att få ett hållbart samhälle? Meningarna är delade om man säger så. Och så där hade hållit på ett antal år.

Debatten får mej att tänka tillbaka på den hårda kampen i samband med kärnkraftsomröstningen 1980. Beslut om folkomröstning togs under politiskt tumult efter Harrisburgsolyckan 1979. Någon undrade vad politikerna egentligen bråkade om. Det fanns ju el att tillgå så kärnkraft var inte nödvändigt. En enkel lösning på det hela.

I Askersund kom själva sakfrågan lite i skymundan. Mycket av debatten kom istället att handla om tre skyltfönster i biblioteket. Det hela blev mycket infekterad. Folkkampanjen Nej till kärnkraft (Linje 3) hade tingat på skyltfönstren inför omröstningen. Kulturnämnden var ansvarig för uthyrningen. Kritikerna menade att Ja-sidan också skulle få hyra några fönster. Det skulle vara rättvist. En del av Ja-sägarna tyckte att kulturnämnden tagit ställning för Folkkampanjen. Ansvarig tjänsteman fick i det läget i uppdrag att ta kontakt med övriga ”linjer”.

Resultatet av skyltfönsterbråket blev att Nej-sidan fick släppa ifrån sig två fönster. Ansvarig i kulturnämnden menade dock att Ja-sidan fick skylla sig själva för det uppkomna läget. De hade inte visat något intresse för fönstren förrän de såg Nej-sidans skyltning. Det fanns heller inga regler för hur skyltfönstren skulle användas. Undantaget var stöttande material som porr och våld. Först till kvarnen gällde. Nej-sidan blev förstås upprörd över att de fick släppa två fönster. Kampanjledarna tyckte att kulturnämnden hade prackat på Ja-sidan två fönster för att tysta debatten.

Linje 1 Clary Borneskog

Linje 2 Ulf Lundkvist

Linje 3 Erling Johansson och Alf Svensson

De politiska partierna ordnade studiecirklar om vad de tre olika röstalternativen innebar. Engagemanget var stort. Jag rapporterade från många sammankomster. Minns vid ett tillfälle en man som fick leda ut sin upprörda hustru från ett möte i Närlundahallens matsal. Smockan hängde lös. Hon blev ett störande element med sitt engagemang. Linje 1 ville ha en successiv avveckling, Linje 2 tyckte nästan samma sak med tillägget om offentligt ägande och hushållning. Linje 3 ville ha en avveckling av kärnkraften inom 10 år och satsning på alternativ. Linje 2 med socialdemokraterna i spetsen gick segrande ur striden.

Det finns en länk från na.se till min hemsida.Bilder får inte plats i papperstidningen ihop med krönikan.



  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post1232

Brattsystemet gick i graven för 60 år sedan

Januari 2015Skapad av Ove Danielsson tor, januari 15, 2015 19:18:55

I år är det 60 år sedan motboken försvann. Då gick Brattsystemet i graven till mångas förfäran och till glädje för andra. Men så är det alltid med förändringar.

Motboken infördes 1917 (i vissa områden redan 1914) för att minska spritdrickande. Det var läkaren och politikerna Ivan Bratt som låg bakom motboken. Det var ett häfte med plats för stämplar. Genom stämplarna kunde den inköpta ransonen bevakas. Det fanns ingen demokratisk rättvisa i när det gällde motboken. Förmodligen är det ett av det mesta odemokratiska system som införts.




Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens. Som kvinna och hushållerska fanns inte en chans att få motbok när mannen i huset hade en.

I augusti 1922 genomfördes en folkomröstning. Ett förslag var ett fullständigt rusdrycksförbud. Förespråkarna använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med budskapet, ” Kräftor kräva dessa drycker”. Folkomröstningen blev mycket jämn. Lite oväntat tog förbudsmotståndarna hem segern. Motboken försvann den 1 oktober 1955.



Samtidigt infördes mattvång på restauranger och barer. För att få en snaps krävdes också en matbeställning. De som var riktigt sugna tog oftast det billigaste. Det gick rykten om att samma smörgås vandrade från kök till servering hela kvällen. Smörgåsen var inte det viktigaste men ett måste, så den blev oftast kvar på tallriken.

Den som fyllt 21 tilldelades en ranson på 1 liter starksprit i månaden. Tjänade man bra med pengar och betalade sina skatter och var man dessutom oförvitlig i största allmänhet, kunde man vid 25 års ålder få tilldelningen utökad till två liter i månaden.

Tre liter fick endast äldre män som hunnit stadga sej. Före andra världskriget var ransonen fyra liter. Men under kriget skulle alla vara A-svenskar, friska och spänstiga beredskapsmänniskor, så regeringen drog in den fjärde litern.
När kriget tog slut 1945 ropade folket på en fjärde liter. Den kom aldrig, en riksdag befolkad av idel nykterister röstade ner varje förslag om utökning av ransonen. I stället försvann motboken helt den 1 oktober 1955.

Inte för att jag vill förhärliga spriten men vill berätta om hur det kunde se ut förr. Det var inte bättre. På 1800-talet höll vi svenskar på att supa ihjäl oss. Krogar och lönnkrogar växte upp som svampar ur jorden. Som tur var började folkrörelserna agera mot missbruket. Många familjer led hårt under spritens förtryck. Och det gällde det inte ”trevliga viner” som i dag. Då var det rent brännvin som gällde.

Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857, blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.

Det var självklart att en så ny och stor industrianläggning som det belgiska gruvbolaget anläggningar skulle locka en del skumma individer. Smyghandel med öl och brännvin förekom både i Zinkgruvan och Åmmeberg, allt enligt de gamla protokollen. Vid Åmmeberg fanns Hellbergs vinstuga, samt ölförsäljning hos bryggare Gömmel, samt vid ytterligare ett ställe på Tomtevik. Dessa platser hade rättigheter att sälja starkvaror, men skötseln var inte den bästa. Det kom ofta anklagelser mot Gömmel.

Marknad i Åmmeberg. Bild från Leif Linus arkiv

Omkring 1890 kom till Åmmeberg en bagare, F O Boman. Förutom bageriyrket hade han sysslat med slakterirörelse. Han började dock snart också att sälja rusdrycker. Tillståndet på platsen blev mycket spänt och irriterat. En stark nykterhetsrörelse hade växt fram i Åmmeberg. Stämningen mot lönnkrögaren hade blivit allt bittrare, sedan han någon gång under åren 1895-96 blivit anmäld för olaglig rusdryckshantering. Hans hat riktade sig mot en granne, skomakare Alfred Karlsson. Boman trodde att det var han som hade gjort anmälan. För sin säkerhet bar skomakaren sin mynningsladdare med sig när han gick till och ifrån sin verkstad. Vägen till verkstaden gick förbi på landsvägen helt nära Bomans bostad.

Dagen före midsommarafton 1896 kulminerade bråket mellan Boman och Karlsson. Boman hade med sin häst åkte till Askersund för att hämta öl till midsommarhelgen. Från Askersund återkom han med ett stort ölfat liggande på vagnen. Han hade hållit hög fart, kört varmt, och sett upprymd ut. Efter hemkomsten hade han tagit en stor slaktkniv för att gå till ett ställe i närheten för att slipa kniven. De båda trätobröderna möttes. Boman höjde då sin kniv och gick mot skomakaren.

”Kommer du på mej med kniv så skjuter”, varnade skomakaren.

Boman trodde inte att skomakaren skulle göra allvar sin varning utan fortsatte framåt med kniven. Skomakaren tryckte då av ett skott som träffade Boman i ljumsken så han störtade till marken och blev liggande. Han blev sedan fraktad till Askersunds sjukstuga för vård. De båda männen hade varit så nära varandra att papper som använts som förladdning hade följt med in i såret. När läkaren plockade borta pappret ur såret, frågade Boman om det möjligen var ett psalmboksblad. Skomakaren var nämligen religiös.

Efter skottlossningen hade Alfred Karlsson snabbt tagit sig fram över Edöskogarna och vidare ut till kronolänsman Boström i Ullavi (Askersunds by). Han berättade vad som skett. Boström tog det inte så allvarligt. Det var ju midsommar. Han lever ju menade Boström och lät saken bero till efter midsommarhelgen. Ortsbefolkningen i Åmmeberg ställde sig helt bakom skomakare Karlsson. En C.A. Hedlund i Åmmeberg ordnade en namnlista till skomakarens fördel. Ortsborna var nämligen mycket trötta på Bomans krogrörelse. Båda dömdes till böter med ungefär samma belopp Hur det gick med ölfatet som Boman hämtade i Askersund har jag inte hittat några uppgifter om..

Vid Zinkgruvans avlöningstillfällen med åtföljande torghandel infann sig regelbundet förre grenadjären Birger med sin dotter för att sälja sirapsdricka. Drycken höll sin modiga procent. Birger drev nämligen också en lönnkrog . Men det gick illa för Birger. Han och hustrun mördades en söndagsmorgon, när de låg och sov. Mördaren var en rallare Frisk.

Och allt det här hände i spåren av det stora superiet så det var inte bättre förr. Då var det brännvin av starkaste slaget som gällde. Vindrickande räknades inte in den allmänna konsumtionen. Det dracks under ordnade former i fina kretsar ansåg de styrande och berördes då inte av några restriktioner

Har också kollat lite vad som hände i Askersund när spriten släpptes fri. Har lagt med några klipp. En som var flitigt i debatten var Askersunds-Tidnings ”Han med örat”.


Meningen med den här bloggen är inte spritromantik, utan mera vad som händer om spriten tar över helt. Själv är jag inte nykterist, men tar det lugnt med starka drycker. Tycker man blir i yr i huvudet och babblar en massa strunt av för mycket sådant. Men på 1800-talet var det kris. Då verkade som de flesta ville drabbas av konstgjord yrsel…..



  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post1231

Konstverk vid Närlundaskolan i Askersund

Januari 2015Skapad av Ove Danielsson sön, januari 11, 2015 18:47:10



Bronsskulpturen vid Närlundaskolan i Askersund är förmodligen det mest betittade konstverk i kommunen. Varje dag passerar massor av barn och lärare konstverket. Trots det är skulpturen anonym för de flesta i dag. Vid flera tillfällen har jag fått frågor om bronsskulpturen vid Närlundaskolan i Askersund. Vad föreställer den, vem är konstnären bakom skulpturen och vem bestämde om utsmyckningen? För de flesta som använder skolan i dag är det mesta fakta om skulpturen höljt i dunkel. Men jag får svara så gott det går. Skrev om händelsen när det var aktuellt.



Bild från 1981

För 33 år sedan, i oktober 1981, placerades Lars Spaaks bronsskulptur ”Porten” vid Närlundaskolan. Konstverket kostade 60 000 kronor. Det blev inte någon stor avtäckelseceremoni utan bara ett litet enkelt festtal av dåvarande ordföranden i kulturnämnden, Anders Eriksson, s. Det fanns en del åsikter om skulpturen och det tyckte ordföranden var bra den gången. Skulpturen fick inte bra stå som ett stort ”jasså” var hans åsikt. Det var ett konstverk som det skulle pratas om och sätta sina spår. Vet inte riktigt hur det blev med det…

Konstnär Spaak med barnen på skolan 1981

Konstkommittén i kulturnämnden tog kontakt med konstnär Spaak, som fick några år på sig med sin skapelse.

”Jag hade då redan en grundidé om hur bronset skulle se ut. Ett konstverk ska väcka associationer. Naturen är fullkomlig. Den behöver inte återupprepas”, förklarade Spaak, vid invigningen.

Barnen hade fått vara med och lämna synpunkter på konstverket. På vilket sätt minns jag inte. Enligt dåvarande kulturchefen var barnen mycket positiva när de fick se skissförslaget.

Bronsskulpturen är placerad på en granitplatta, intill sporthallen på en liten kulle. Spaak ville ha sina konstverk placerade på marken. Vid den här tiden arbetade också konstnär Spaak med en utsmyckning i Alingsås.



  • Kommentarer(1)//blogg.ovedanielsson.se/#post1230

Tonrocken gästar Åmmebergs FH

Januari 2015Skapad av Ove Danielsson ons, januari 07, 2015 16:08:58



Tonkrocken, med Erik Winqvist och Ulrika Precht på scenen, är på turné sedan oktober. Det handlar om Teater- Humor- Opera- Musik. Den 24 januari kommer Tonrocken till Folkets hus i Åmmeberg. Föreningen har inte tidigare satsat på liknande föreställningar men vill nu testa intresset. Ett antal biljetter är redan sålda.

Erik Winqvist framför visor av bland andra Cornelis Vreeswijk och Mikael Wiehe medan Ulrika Precht sjunger opera, musikal med mera. Det är en teaterföreställning med mycket musik och humor. Ulrika spelar en mycket tilltalande och storvulen operadiva, det går lätt eftersom hon turnerat som mezzosopran på stora scener över hela världen, hon har träffat många divor.

– Jag har alltid haft en klockarkärlek till opera. Men jag har inte riktigt kunnat falla, säger Erik Winqvist om sin relation till opera innan han träffade sin scenpartner på en fest för ett år sedan.

Nu har hans syn på musikteatern förändrats. Han gillar särskilt Ulrika Prechts tolkningar av Carmen, Send in the Clown och Surabaya Johnny.

– Jag bara faller. Det är nakna känslor och så skruvar man upp det, säger Erik Winqvist.

Han kallar sin operakollega för en väldigt fin människa, ”och härlig när hon spelar operadiva”.

De hoppas att både den vanliga teater- och operapubliken hittar till teatern. Och varför inte konsertpubliken?

Patrik Svedberg (eller ibland Maria Grönlund) ackompanjerar på piano och Eriks jazziga sopransax river av några heta solon.

 De som vill ha en kul kväll och lyssna på bra musik ska komma uppmanar ansvariga för föreställningen i Åmmebergs folketshusförening

Innan Ulrika påbörjade sin internationella operakarriär var hon en av ”flickorna på TV2”. Hon har varit med i många prisbelönade uppsättningar och fått fantastisk kritik som mezzosopran.

Erik har rosats av kritiker för sina kompromisslösa tolkningar av svenska visskatten och franska chansoner, han har uppskattats som skådespelare och saxofonist.



  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post1229
Nästa »