Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Utgrävning i Askersund

November 2010Skapad av Ove Danielsson tis, november 30, 2010 22:57:02

Arkelog Annika Grälls hade ansvaret för utgrävningarna i centrala Askersund hösten 92.

Extra kostnader för utgrävningar i samband med byggen har alltid varit en skräck för de flesta byggherrar. Både kommunalt och privat. Det drar med sig extrakostnader. Som tur är finns det lagar som reglerar hur det skall gå till. Om inte så skulle säkert inte många nödvändiga och intressanta utgrävningar bli gjorda.

Minns bara när jag var reporter och gång-och cykelvägen mellan Askersund och Husabergsudde skulle byggas. Beslutsfattarna var livrädda för att bygget skulle fördyras genom krav på utgrävningar. Och det var ganska logiskt. Järnåldersfynd hade gjorts ute på ”udden” långt tidigare. Men nu behöves inte några utgrävningar göras.

Efter branden i gamla Öhrmans vid Sundsbrogatan, kom det krav på viktiga utgrävningar nästan omgående. Det hade aldrig gjorts en utgrävning i centrala Askersund tidigare. Tomten-som också fick namnet ”brända tomten” under ett antal var ett högintressant objekt både för arkeologer och askersundare. Vad döljde sig under jordmassorna. Byggherren Skanska fick stå för kostnaderna, 160 000 kronor. Året var 1992. Företaget bidrog också med maskiner och folk för att få ned kostnaderna.

Här är några av föremålen som kom fram i leran vid utgrävningarna.

Hur såg då ut i Askersund i mitten på 1600-talet? Med lite fantasi och hjälp av det fynd som gjordes går det att få en liten bild av levernet i stan. Helt klart red det omkring folk på stan och rökte kritpipa. Förmodligen var ryttarna också mycket välrakade och välmanikyrerade. Ibland strödde de pengar omkring sig. Under sängen hade de pottor i keramik. På borden fanns vackra keramikföremål. Åtminstone levde en del så.

Keramikfat från 1700-talet hittades på "brända tomten". Anders Persson är mannen som håller i fatet.

Arkeolog Annika Grälls och hennes medhjälpare gjorde en rad intressanta fynd. Bland fynden märktes flera gamla mynt. Massor av keramik och kritpipor kom också fram ut leran. Ett vackert grönt keramikfat från 1700-talet hittade Annika. Fatet var inte helt , men delarna låg samlade på ett ställe utanför en husgrund. Delarna limmade arkeologerna ihop. Min bror keramikern Karlherbert, fick sedan i uppdrag att göra en kopia av fatet.

Vid utgrävningen hittades fem husgrunder från olika tidsepoker. Andra fynd som gjordes var en sporre som användes för att mana på och styra sin häst. I gropen hittade också arkeologerna en rakkniv och en liten sax som förmodligen användes till att klippa naglarna med. Två keramikpottor grävdes och fram ur leran. Massor av kritpipor hittades också. De första piporna importerades till Sverige på 1620-talet, då Söderkompaniet fick importprivilegier. I början av tobaksanvändningen köpte folk färdigstoppade pipor på apoteken och rökte dem i speciella rökrum. Tobaken ansågs vara ett läkemedel som botade mot allehanda sjukdomar. Men nu har experterna tänkt om i tobaksfrågan.

I samband med utgrävningen på ”brända tomten” togs också fossilprover. Genom sådan prover går det att få fram hur folk levde och bodde förr i tiden. Fynden har katalogiserats och finns tillgängliga. Men jag vet inte riktigt var. Jag var själv bara på plats när utgrävningarna gjordes.

Till höger på bilden ligger huset , Öhrmans järnhandel, som brann ned. Vid branden fanns en blomsterbutik i huset.

Det var efter branden 1989 som det blev klart med utgrävningar på tomten några år senare.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post296

Askersunds Lucia

November 2010Skapad av Ove Danielsson sön, november 28, 2010 16:27:38

Året är 1942.

Bara för ett tiotal år sedan var luciafirandet stort på många håll. Det var omröstning i bilder i tidningen varje dag under december på kandidater. Omröstningen väckte ett stort engagemang och främst då från släktingar till de olika kandidaterna. Och det var inte så konstigt. Vem ville inte dotter eller vännen se som lucia? I dag är luciafirandet i Askersund betydligt mer nedtonat mot förr. Tidningarna har mer eller mindre slutat med röstning. I Askersund kommer lucian med sina tärnor från någon kör. Personligen tycker jag det är en mycket bra utveckling. Meningen är väl ändå att bevara själv luciatraditionen och kortegen runt torget i Askersund.

Askersunds-Tidning och Lottakåren arrangerade under många år luciafirande i Askersund. När sedan gamla A-T försvann tog Allehanda och Lions över. I dag är tidningen borta ur bilden men Lions har fortsatt. När jag började på tidningen för 30 år sedan var luciafirandet en stor händelser. Jag var själv aldrig inblandad i själva uttagningen av kandidater, där gick gränsen för mej.

Däremot var som sagt tidningen inblandad , med presentation av kandidater och röstsedlar. Folk fick sända in bilder på kandidater och sedan satt några män-och ibland också någon kvinna –och plockat ut vilka som skulle få var med. Min uppgift blev ibland att intervjua den som utsågs till Lucia. För det mesta en hopplös uppgift, om nu inte mamma eller pappa till lucian fanns med för att berätta om dottern. Annars gällde det att ha bra fantasi eller ställa ledande frågor. Det handlade för det mesta om unga blyga flickor som inte hade så stor erfarenhet av livet och inte kunde berätta så mycket. Förmodligen hade läsarna bara nöjt sig med en bild.

Nummer 6, Kerstin Elg, utsågs till Lucia 1951

Föreningen Gamla Askersund gjorde för några år sedan en skrift där alla luciorna i Askersund genom åren presenterades. Där kan man läsa att Askersunds första lucia hette Margareta Johansson och året var 1942. Hon var inte folkvald utan det var kvinnorna i lottakåren som ordnade arrangemanget. Kortegen startade vid gamla Esso-macken. Året efter klev Askersunds-Tidning in i bilden och då blev det en folkvald lucia med röstning och allt. Men det blev en knepig historia. Kathi Karlsson valdes till Lucia men ett oblitt öde gjorde att hon fick tillbringa dagen som patient på sjukstugan. A-T skrev att : ” till ersättare fick den purunga Solveig Kaufeldt från Hammar hoppa in”. Hon hade fått näst högst röstetal. I referatet kan man läsa att i väntan på luciakortegen beskådade folk affärsmännens utställningar av julklappar i stjärnklass.

”Att Sverige i detta världskrigs femte år är långt ifrån utarmat , bevisades av den rikhaltiga expositionerna i skyltfönstren, där det fanns både vindruvor, apelsiner och konstigt nog gott om choklad. För detta senare har vi väl eftersommarens livliga lejdbåtstrafik att tacka”, kunde man läsa.

Fruarna Ella Johansson och Valborg Ramzell, svarade för regin av 1943 års luciakortege genom staden.

Solveig Kaufeldt var Askersunds Lucia 1943. Hon fick rycka in när den första folkvalda lucian, Kathi Karlsson, blev sjuk. Solveig kom tvåa i röstningen.

IFK:s bandysoaré 1955. Från vänster Britt Damberg (innan hon blev riktigt känd), Bertil Boo, sångerskan Gunvor Häggblad, och IFK:s mångårige lagledare Arwid Svidèn

IFK Askersund satsade också hårt på julfirandet på 50-talet. Föreningen försökte också ta över luciafirandet men det gick i stöpet. Istället höll IFK ”Bandysoaréer” i Hantverksföreningens lokaler (nuvarande Folkets hus) för att få in pengar till bandyn. Det är tillställningar jag mins med glädje. Inte minst för att IFK kunde locka dit artister. Ett år var Bertil Boo, Laxås egen sångfågel Britt Damberg och sångerskan Gunvor Häggblad var där samtidigt 1955.Britt Damberg hade var inte så känd på den tiden, utan uppträdde mera lokalt. Tidningen uppgav att det blev ett rekordnetto på 1 250 kronor. Redaktör Johannes Kjerrström var konferencier. Askersunds-Tidning var inblandad även i IFK:s arrangemang.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt.

Tillägg: För att få reda lite mera om Kathie Karlsson, som valdes till lucia 1943, men fick ersättas av Solveig Kaufeldt på grund av sjukdom, bad jag min vän Leif Linus att kolla i gamla tidningar. Och efter några minuter så hittade han fakta och bild om 17-åriga Kathie Karlsson. Kanske någon vet något mera om henne, som hade sådan otur med sjukdom.

  • Kommentarer(3)//blogg.ovedanielsson.se/#post295

Storsatsning i Askersund

November 2010Skapad av Ove Danielsson tor, november 25, 2010 17:03:39

Illustration:Norconsult. Bilden finns på kommunens hemsida och i informationstidningen Bo i Askersund.

--------------------------------------------------------------------

Sjöängsskolan i Askersund ska rivas och ersättas med en ny byggnad kallad Kunskap-och Kulturhuset. Förutom högstadieskola ska byggnaden inrymma bibliotek, konsertlokal med plats för 500 personer, kulturskola och fritidsgård. Folkets hus ska också in i byggnaden, bland annat med sin bioverksamhet.

Väster om idrottshallen kommer att byggas ett ”kulturtorg”, som ska fungera som parkering men också som en evenmangsplats. Strandparken ska också kopplas ihop med den nya skol-och kulturbygganden på ett mera tydlig sätt än i dag. Det finns planer på att anlägga en badbrygga i Strandparken till nytta för alla. I planerna finns också ett trädäck för att öka tillgängligheten till vattnet. En ny idrottshall ingår också i planerna.

När det gäller vägnät, gång och cykeltrafik, runt och till den nya byggnaden lägger jag med handlingarna i bloggen. Det är inte lätt att förklara annars. Bland annat ska Stöökagatan förlängas i väster, helt enligt stadens gamla rutnätsplan, som en gång i tiden ställde till mycket bråk.

Sjöängsskolan var i ett stort behov av upprustning, så politikerna tyckte nysatsningen var ett billigare och bättre alternativ. Alla är dock inte positiva till placeringen av den nya byggnaden. Det finns kritik mot bygget och storleken på bygget i det närliggande villaområdet. Och det handlar främst om trafiklösningarna. Några menar att det är resursslöseri att riva en skola som ännu inte är 50 år gammal och placera en ny skola på samma ställe. En del tycker att Solberga hade varit en lämpligare plats för bygget. Som synes finns det många synpunkter att ta ställning till för politiker och askersundare. Planen ska ställas ut och då finns det möjligheter att lämna synpunkter. Tur man inte är politiker, utan bara en enkel person som bloggar ibland.

När det gäller rutnätsplanen i Askersund som väcks till liv igen, var det problem redan från början om man läser gamla skrifter. Stadsplanen var helt ritad efter linjal och alla kvarter rätvinkliga 1643, då staden fick sina privilegier. Det ställde till mycket bråk En del hus måste rivas och andra uppföras på bestämda platser enligt rutmönstret. De nyblivna stadsborna protesterade mot överheten och mot de linjalritade kvarteren. Landshövdingen fick gång på gång ta i med hårdhandskarna mot de protesterande askersundarna. I det längsta vägrade också stadsborna betala kostnaden för privilegiebrevet.

Några kostnader för den nya Kunskap-och Kulturhuset har jag inte upptäckt i några papper ännu. Några hundra miljoner har nämnts, men det är bara hörsägen. Tids nog kommer alla siffror att presenteras. Planarkitekt har varit Ida Mangsbo, som också tillhör kommunledningsförvaltningen. Som biträdande konsult har kommunens före stadsarkitekt, Stig Perryd, fungerat.

Leif Linus Larsson har hjälpt till med några gamla bilder.

Bild från 1962 då Sjöängsskolan byggdes

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post294

Tvillingarna Wahlqvist i Granvik

November 2010Skapad av Ove Danielsson ons, november 24, 2010 17:31:16

Tvillingarna John och Arne Wahlqvist är två verkliga levnadskonstnärer i kanten av de stora Tivedsskogarna

För ett antal år sedan blev jag bekant med tvillingbröderna Arne och John Wahlqvist i Granvik. Det ledde till reportage i tidningen. Ett reportage som blev mycket uppmärksammat också i andra tidningar. Och i radioprogram.

Jag hade många gånger mött tvillingarna på stan (Askersund) och slagits av att de var så oerhörd lika. Det för omöjligt för mej att skilja de båda åt. Blev lite nyfiken på var de var för personer, var de bodde och vad de hade gjort före sina pensioneringar. En dag tog jag mod till mej och frågade. Det ledde i sin tur vänskap fram till i dag. Nu var det ett tag sedan vi träffades, men ibland så….

Tvillingarna hade sedan ungdomsåren drömt om att skaffa sig ett eget hus nära naturen när de blev pensionärer. I mitten på 90-talet gick drömmen i uppfyllelse. Då köpte tvillingarna stället Björkemon i Granvik av Domänverket. De hade sneglat på huset länge innan de slog till. Lyckligare personer än tvillingarna Wahlqvist får man leta efter. De är verkligen nöjda med sin tillvaro i kanten av de stora Tivedsskogarna. Båda älskar naturen. När vi träffades första gången berättade de om dagliga vandringar i skogen tillsammans. Problemet för en utomstående som hälsar på är att se skillnaden på John och Arne. Likheten är lite skrämmande.

-Vi tänker också lika. Det har hänt att vi suttit tysta en halvtimme, för att sedan börja prata om samma sak. Egentligen är vi en person, men i dubbel upplaga, förklarade John , klokt för mej en gång.

Tvillingarna Wahlqvist är uppväxta på västgötaslätten i närheten av Vara. I familjen finns ytterligare två barn. Föräldrarna var småbrukare. Arne och John har alltid varit mycket beroende av varandra. De har alltid hållit ihop även om de under långa perioder arbetade på olika ställen.

-Jag var trädgårdsarbetare i Partille, medan brorsan arbetade kvar hemma i Varatrakten inom lantbruket. Varje helg åkte jag hem. För att hålla kontakten skrev vi två brev i veckan till varandra och berättade vad som hänt, berättade John.

Tvillingarna är renlevnadsmänniskor. Redan 1945 blev de vegetarianer. Då var de bara 16 år. De har aldrig smakat varken sprit eller tobak. Kaffe har de spolat för länge sedan. Nu är det te som gäller.

-Vi har alltid strävat efter livskvalitet. Många kanske tycker vi är bohemer och det kanske är så också. Ingen av oss har varit intresserad av att bilda familj. Säkert hade det varit svårt för kvinnfolk att leva med oss. Det är lugnast utan kvinnfolk som styr och ställer, men vi är absolut inte några kvinnohatare.

Björkemon ligger på en liten höjd. Det lilla röda huset är möblerat med gamla fina föremål. Varje liten detalj smälter in i de små rummen. Tvillingarna tycker att helheten är viktig.

Tvillingar har delat upp de dagliga sysslorna noga. De lagar dock mat tillsammans. Och då handlar det inte om enkel ”ungkarlsmat”, utan vällagade och näringsriktiga rätter. Måltiderna är viktiga.

-Det ska vara ”riktig” mat uppdukat på ett trevligt sätt, tycker de båda.

I köket finns två vedspisar. När tvillingarna lagar mat använder de var sin spis. De byter aldrig spis. John vet exakt hur många vedklabbar det behövs för att få välgräddat bröd i sin spis. Arne är lika inkörd på sin gamla järnspis.

-När vi köpte Björkemon sågade vi upp köksväggen för att vi skulle få lite större utrymme. Det bästa med förändringen är ändå att vi kan prata med varandra när vi arbetar i köket. Det finns ingen vägg som skärmar av.

Arne och John har två vedspisar. De har sågat upp väggen så de kan prata med varandra när de lagar mat.

Tvillingarna från västgötaslätten är två personer som verkligen håller på våra helgtraditioner. Julen firar de med julklappar och högläsning.

-Vi skriver varje år julnoveller som vi läser för varandra på julafton. Det är mycket spännande att höra vad brorsan skrivit. Först läser vi novellerna och sedan byter vi julklappar, berättade Arne.

Ett litet problem finns dock när de köper julklappar, eftersom de alltid är tillsammans. Men som med allt annat har de löst det mycket praktiskt.

-Brorsan går in först in i affären och handlar julklappen till mej. När han kommer ut går jag in och köper hans julklapp, upplyste Arne.

Både Arne och John tycker kultur är viktigt. Arne är en skicklig konstnär, som haft en del utställningar. John skriver mycket speciella dikter. Han får till och med ihop rim som ”sover och pullover”, utan att det blir töntigt. John är dessutom en mästare i sömnad. Dukarna som han visat mej är mycket skickligt gjorda.

-Vi skapar vår konst direkt ute i naturen. Måla efter bilder hemma i huset är inget för mej, har Arne förklarat för mej.

-Dikterna kommer till på samma sätt. Jag sitter ute i skogen skriver. Det blir bäst så, har John, sagt.

På den lilla röda stugan finns märkligt nog en TV-antenn. Den passar inte riktigt in i bilden på tvillingarna Wahlqvist, men det finns en enkel viktig förklaring. Båda är mycket sportintresserade och vill inte missa sportprogrammen. En gång i tiden var de båda också aktiva idrottsmän.

Tvillingarna tycker att helheten är viktig när de möblerat sitt hus

Så här i slutet av bloggen vill jag kasta in en liten brasklapp. Jag har inte träffat tvillingarna på något år, men jag förmodar att läget är detsamma som vid mitt besök för några år sedan. Senast jag träffade mina vänner var på en utställning i Tiveds skola där båda deltog.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post293

Julskyltning

November 2010Skapad av Ove Danielsson sön, november 21, 2010 17:12:30

Elisabeth Hagbergs föräldrar drev Hagbergs Handel i Åmmeberg i många år. När affären stängdes 1974, lär Elisabeth alla prylar stå kvar. Nu har butiken blivit ett lanthandelsmuseum. Jag besökte julskyltningen vid ett tillfälle.

Allt var inte bättre förr som det ofta sägs, men frågan är ändå inte om julskyltningen i affärerna var bättre? I alla fall var den trevligare och inte fullt så överdådig som i dag. Och så började den i rätt tid. I december. Nu startar de stora varuhusen strax efter semestrarna. Julstämningen hinner bli lite uttjatad innan det är dags för julafton. Det kan jag tycka är lite synd.

Minns själv när jag jobbad i charkuteriaffär på 50-talet. Då var julskyltningen till ”rätt dag” viktig. Och fönstren skulle dölja med gråpapper. Lite av det är tillbaka i Askersund. Själv tyckte jag det var makabert att lägga ut ett rökt dekorerat grishuvud med äpple i munnen i skylten för allmänt beskådande. Men så var det ofta både i skylten och på julborden tidigare. Tur för mej som är lite kräkmagad har den traditionen försvunnit. Med ett grishuvud på bordet var det bara att dra sig tillbaka till någon plats där man slapp se eländet. Jag har fått många julbord förstörd på det viset.

När det gäller julskyltning så är ett av mina trevligaste minnen från Hagbergs Handel i Åmmeberg och ett julreportage. Affären var nedlagd sedan ett antal år bakåt. Men Johan Hagbergs dotter Elisabeth, hade låtit allt vara intakt i lanthandeln sedan nedläggningen 1974. Några år innan jag gjorde mitt julreportage hade Elisabeth öppnat Hagbergs igen , men då som landhandelsmuseum. Ett mycket välbesökt museum.

-Pappa och mamma var väldigt noga med julskyltningen när de drev affären. Skyltning måste vara bra. Pappa var också intresserad av at måla och teckna. Han gjort allt skyltmaterial själv och tyckte det var väldigt roligt, berättade Elisabeth, som vid det här tillfället hade plockat fram dåtidens skyltning.

-Märker att många stannar till och tittar i skyltfönstren. Pappas skyltar är helt unika.

Som barn fick Elisabeth följa med sina föräldrar till affären. Kompisarna var avundsjuka. Alla trodde att Elisabeth fick äta sig mät på godis varje dag. Men så var det inte.

-Mamma och pappa var mycket noga med att jag inte gick och plockade från hyllorna. Det var lördagsgodis som gällde för mej också.

Hagbergs Livs startade redan 1883. Från 1908 och fram till 1974 drevs butiken av familjen Hagberg.

-Det var inte meningen från början att det skulle bli ett museum. Jag skulle bara plocka ordning på alla saker. Några ville komma in och titta. Och så gjorde du reportage . Det blev fler och fler som ville komma in och titta. Till slut tvingades jag sätta upp en lapp om öppettider.

Det ska också nämnas att Hagbergs Handel numera marknadsförs i turistfoldrar under sommarmånaderna.

Butikens stora fina kassaapparat var det enda föremål som inte fanns kvar i butiken, när Elisabeth började titta bland prylarna. Men nu finns den på plats igen. Ödet hade andra planer för den gamla kassapparaten, än att hamna på något ställe där den absolut inte hörde hemma.

-Helt oväntat snubblad jag över apparaten vid en auktion i Askersund. Den blev dyr, men kassaapparaten skulle tillbaka. Det var ju något av en butiks ansikte utåt på den tiden, upplyste Elisabeth, vid mitt julbesök.

Många samlare har försökt köpa föremål av Elisabeth. Svaret har blivit en vänligt, men ett bestämt nej. Det som finns Hagbergs Handel ska vara kvar. Till glädje för alla besökare och för en yngre generation som inte varit med om lanthandelsepoken. Jag kan inte svara på om Elisabeth har fortsatt med julskyltningen. Kanske?

Annons från 1909

Handlare Hagberg

Som vanligt har jag fått en del bilder av Leif Linus Larsson. Andra har jag plåtat själv.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

  • Kommentarer(5)//blogg.ovedanielsson.se/#post292

Julmust från Hammar

November 2010Skapad av Ove Danielsson ons, november 17, 2010 18:49:11

Runt julölen brukar det varje år vara en stor uppståndelse i media. Men när det gäller en minst lika viktig dryck på julborden, julmusten, är det nästan helt lugnt. Alla mustälskare skulle nog önska att det vore lite mer glamor kring julmusten. Ingen verkar ta musten på allvar. Den ska bara finns där. Tänker själva en jul utan must. Vad skulle barnen säga? Om man nu får skylla på barnen.

I vårt grannland Danmark tar folk ledigt från jobbet när julölen släpps. Åtminstone var det så tidigare. Men för julmusten är ingen beredd att offra en fridag. Så här års brukar butikerna nästan skänka bort musten för att locka kunderna. Ännu har det inte gått så långt att kunderna får betalt för att hämta julmusten, men det kanske kommer. Sådan är utvecklingen.

Några som verkligen tar julmusten på allvar är Krister Sedström och hans medarbetare vid Hammars bryggeri. Vid det lilla bryggeriet tappas miljontals flaskor julmust varje år. Hammars julmust är ett måste för de flesta mustälskare. Men så kör också bryggeriet efter ett originalrecept från 1910.

-Folk känner igen vår must. Vi använder riktigt socker istället för sötningsmedel. Det blir dyrare för oss, men också en mycket godare smak, förklarade Krister Sedström, för mej vid ett tillfälle.

Min fråga var också hur julmusten smakade just det året. Svaret var enkelt.

-Vår julmust smakar alltid lika. Folk känner igen den. Det är själva vitsen med det hela, suckade Krister, som förmodligen tyckte att frågan var helt korkad.

Julmust från Hammars bryggeri är ett måste på julbordet för många. Krister Sedström och hans medarbetare har bråda dagar med att få fram sin unika must till alla.

Lars Gustavsson är en av trotjänarna vid bryggeriet i Hammar.

Hammars bryggeri har funnits sedan i början på 1900-talet. Det lilla bryggeriet har märkligt nog klarat konkurrensen från de stora bryggarbjässarna. Sedström har till och med kunnat utveckla företaget. Bryggeriet har hittat en lagom kostym. Förr i tiden köpte bryggeriet flaskor på nära håll vid Hammars glasbruk. Det var praktiskt och bra. Men i början av 90-talet bommade glasbruket i Hammar igen sina glasugnar.

-Det var synd att en av bygdens stora industrier försvann. Den första tiden fick vi köpa flaskor från Moss i Norge. Det tillverkades helt enkelt inte några gröna flaskor i Sverige. Sedan började flaskorna komma från Danmark, berättade Krister.

Under många år drev bröderna Olle och Sten Wallin Hammars bryggeri. På den tiden fanns det ett stort antal drickesbilar som kördes runt i bygderna för att sälja direkt till hushållen. Men den tiden är förbi när utköraren knackade på dörren och frågade hur många läsk och pilsner det skulle vara den här veckan. För att inte tala om erbjudandet av svagdrickskaggar.

Olle Wallin drev Hammars bryggeri ett antal år.

Hammars bryggeri har inte bara handlat om julmust. Cider har också varit gångbar

Själv jobbade jag några sommarlov på Askersunds brygger. Det var ett trevligt jobb, men det gällde at vara tidigt ute på mornarna. Annars kunde utkörare från något annat bryggeri ställa av dricka i kundernas korgarna ute vid stora vägen. Folk ställde nämligen ofta ut tomglas och ett kuvert med pengar. Tror inte det var så väldigt noga vilket bryggeri drycken kom ifrån, utom vid juletid. Då skulle musten komma från Hammars bryggeri och svagdrickat från Mörtsjöns bryggeri. Annars tog det hus i h…..

Tänker lägga till ytterligare några bilder om någon eller några dagar. Det är bilder på gång, så håll ögonen öppna.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt

  • Kommentarer(4)//blogg.ovedanielsson.se/#post291

Vännen Birger

November 2010Skapad av Ove Danielsson lör, november 13, 2010 13:54:11

Föreningen Gamla Askersund har börjat satsa på ”Lokalhistoriska aftnar” , med underrubriken ”Visst mins vi dom, askersundare i våra hjärtan”. Den första samlingen hölls för några dagar sedan på Lilla Cafét i centrala Askersund. Var annars? Serveringen finns i Borgmästarehuset, där kulturen sitter i väggarna. Det var fullsatt på övervåningen, trots snöovädret. Alla fick inte plats, därför kommer föreningen att köra programmet i repris. Kanske då på dagtid? Med facit i hand blev det en mycket lyckad satsning, som kommer at fortsätta med andra grupper som affärsmän och idrottare.

Själv var jag inbjuden tillsammans med Bengt Willén, ”Garvis” Gustavsson, och Gunnar Friman, för att om möjligt ha lite extraminnen av personerna. Och det hade vi. Som vanligt hade Leif Linus Larsson plockat fram intressanta bilder. Bengt hade forskat runt de olika personer som diskuterades och det gjorde programmet ännu mera intressant. Nu var ingen av oss ute att förlöjliga eller vara elaka mot de levnadskonstnärer som kvällen handlade om.

På affischen till sammankomsten fanns , Birger ”Tjommen´” Andersson, en mycket välbekant person i Askersund under många år. Honom mindes de flesta. Birger var 74 år när han avled 1974. Han var döpt till Karl Birger Verner och kom från en mycket fin släkt, med kända namn som Samzelius och Schultz. Själv hade jag daglig kontakt med Birger under fem-sex år, som anställd vid Slakteriföreningen. Birger och jag höll till i samma hus. Han var lite gårdskarl och skötte eldningen åt fastighetsägare Lönn. När det var som kallast sov han också över i pannrummet och det var väl inte mycket att säga om det. Säkert var det bättre än att gå hem till något kallt rum. Många tyckte naturligtvis att det var märkligt med Birger levnadssätt. Men inte han själv. Och själv hade jag inga synpunkter på Birgers sätt att leva efter alla samtal med honom. Man väljer sina liv så gott det går.

I sin ungdom hade han varit ett snobbigt affärsbiträde. Vad som hände sedan finns det massor av teorier och rykten om. Men ingen vet. Och han berättade aldrig det för mej. Många tyckte synd om honom och skänkte kläder. Enligt säkra källor hade han kläder som kunde ha räckt till att öppna en butik. Men han bytte sällan trots det stora utbytet. Själv log han bara åt det hela. Birger klagade aldrig på samhället. Han verkade rätt nöjd med sitt att leva. Det var mesta andra som tyckte synd om honom.

Varje dag träffade jag Birger i pannrummet, ofta med en tidning. Han lästa noga igenom de tidningar som hyresgästerna i huset kasade. På det viset var han insatt i det mesta som hände i samhället. Han var en klok karl trots sitt udda levnadssätt. När jag kom visste Birger att jag hade med mej lite mat. På mitt jobb fanns alltid ”bitar” från korv och annan smörgåsmat som jag höll undan till Birger. Minns att det sprack en ärtkorv på tre kilo vid ett tillfälle, som jag lämnade över till Birger. Tror till och med att det var en torsdag. Han blev mycket glad över den godbiten, som han åt kall med mycket god aptit.

I hörnet Stöökagatan-Strorgatan fans och finns Lönns fastighet. Birger var lite gårdskarl. Birger och jag träffades dagligen i pannrummet.

Birger tyckte också om pilsner. Och ibland blev det för många, men han var aldrig otrevlig. Jag bad honom många gånger att inte komma in i affären och fråga efter mej på lördagar när det var fullt av folk, men det glömde han efter några pilsner. Inte för att jag skämdes för honom, men det var mer andra som hade synpunkter. ”Är Ove här ropade han ut över lokalen”. Tror inte min chef gillade det något vidare och heller inte alla tanter som skulle handla. För det var tanter som handlade på den tiden. Mina leveranser till Birger gick genom källarutrymmet. Det hade vi enats om. Men det var inte alltid så lätt att komma ihåg för Birger. Och jag stal inte några måltider till Birger från firman. Alla konservburkar han fick av mej hade jag tjänat ihop pengar till själv. Vill inte skryta med att jag är någon särskilt fin människa, men har man vänner så har man. Även om folk kallar vännen för ”Tjommen”. Och vem vet, man kan själv hamna i samma situation. Det är tillfälligheter som ofta avgör ens liv. Så har det varit för mej och så var det för Birger.

Birger köpte grönsaker på torget ibland.

Ibland lånade Birger några kronor till en ”dricka” som han sa. Han kom alltid tillbaka med pengarna. Men tiggde han pengar, som hände ibland, var det upp till mej. Birger höll isär lån och tiggeri.

Mot slutet av sin levnad bodde han i ett hus på Norra Bergen strax intill Vattentornet. Naturligtvis fick huset namnet ”Tjommebo”. I slutet av sin livsvandring berättade han för mej att han hade fått ”något skit i halsen” och hade svårt att äta. Han förstod inte vad det kunde vara. Det var ingen riktigt förkylning. Birger dog i cancer den 10 september 74.

Under åren på Slakteriföreningen lärde jag känna massor av peroner som betraktades som litte udda och orginella. Det har berikat mit liv. Samlingen skedde ofta i pannrummet hos Lönn. Att det sedan ibland kanske blev en och annan pilsner för mycket är en annan sak....

Vi Gamla Askersunds träff var en av personerna som kom på tal Kalle Pettersson, också kallad "Kalle-Bock". Det märkliga med honom var bland annat efternamnet. Bengt Willén berättade att han inte hette Pettersson. Han hade ett annat son-namn. Men alla sa Pettersson och jag skrev det flera gånger i tidningen, utan protester från Kalle!

Vinterbild gfrån Stora Bergsgatan

Kalle Pettersson i Tivedsloppet. Men hans namn var inte Pettersson.

Som vanligt har Linus Larsson bidraget med bilder. När det gäller Linus har jag uppmanat honom att byta efternamn till just Linus. I telefonkatalogen är namnet Leif Larsson. Vet inte hur många som ringt till mej och frågar efter hans telefonnummer. De kopplar inte ihop Leif Larsson med Linus. Sven Tumba tog sitt smeknamn som efternamn. Han hette Johansson en gång i tiden. Tycker Linus ska följa Tumbas exempel.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

  • Kommentarer(7)//blogg.ovedanielsson.se/#post290

Saxsmeden Lindqvist

November 2010Skapad av Ove Danielsson tor, november 11, 2010 15:00:04

Sveriges siste saxsmed , Ernst Lindqvist, Närkesberg. Bilden är från 1956.

På 80-årsdagen 1966

Saxar var ett värdefullt och ganska dyrt föremål när jag växte upp. Inget som slarvades bort eller förstördes. Men inställningen till saxar har förändrats. Nu går det att köpa en sax med plastskaft för en tia. När skaftet hoppar av är det bara att köpa en ny. Nej annat var det när de gamla saxsmedarna var igång i Lerbäckstrakten. Som Ernst Lindqvist, Emme ,Närkesberg.

Tyvärr äger jag ingen Lindqvist-sax själv, men många i de här trakterna gör säkert. Köper gärna en av hans saxar om det finns någon till salu. Men det här är ingen annons, utan en blogg om Lindqvist. 1956 gjordes en intervju med honom i tidningen och vid det tillfället var han den ende kvarvarande saxsmeden i landet. Sitt yrke hade han fått i arv efter sin far. Och då hade yrket gått i arv i fyra generationer.

I intervjun för drygt 50 år sedan var Ernst fyllda 70. När det begav sig jobbade inte mindre än sju personer i smedjan. Ernst pappa arbetade tills han blev 81 år. Vid intervjun hade han börjat trappa ned sitt arbete i smedjan. Han tillverkade då bara några saxar om dagen. Topproduktionen var annars sju saxar om dagen.

Slipningen och putsningen skedde i ett särskilt litet sliperi, beläget en bit från smedjan. En bäck rann förbi och tidigare var den som fick lämna kraft till att dra de tunga slipstenarna. Med det hade sina nackdelar att vara beroende av vattnet. Endast under höst och vår kunde sliperiet användas. Efter en tid installerade dock Ernst en fotogenmotor, som senare ersattes med en elektrisk motor.

1956

1966

Det var nu inte bara saxar som den händige smeden tillverkade. Han gjorde också fina knivar. Just vid intervjun hade han tio stycken knivar på beställning till en lantgård i Askersundstrakten. I sin ungdom tillverkade han både skridskor och fjädrande barnvagnar som höll för flera barnkullar. Sådana arbeten gjorde han mest på kvällarna för att få lite extraförtjänst. För extrapengar behövdes. Lönen var dålig.

Omtalade saxsmeden Lindqvist var född i Getabo kvarn. När han var 25 år flyttade familjen till Närkesberg, där fadern med sönerna byggde upp gården Fridhem. Att det var prima varor saxsmeden från Närkesberg sålde rådde inget tvivel om. Han var ofta ute på turné i landet för att sälja familjens produkter. Lindqvist saxar är märkta IE. Initialerna kommer efter farfadern som hade förnamnet Ian-Erik.

Det kanske är så underligt att smedyrket har familjetraditioner inom släkten Lindqvist. Släkten härstammar nämligen från Belgien och saxsmedrnas blod flöt vallonblod. Släkten hette ursprungligen Bonnier, men någon inom släkten tyckte inte att det namnet var nog fint. Men i våra dagar är synen på namnet Bonnier lite annorlunda.

År 1956 kostade en vanlig Lindqvistsax mellan fem och sju kronor. Varje sax var tillverkad med omsorg. En del saxar glappar efter en tid och blir helt odugliga. Men det hände aldrig Ernst saxar. Det var tillverkade på ett sådant sätt att de aldrig glappade. Ungefär 15 saxtyper ingick hans uppsättning. Försäljningsrekordet slog Ernst vid en resa till Oxberg i Dalarna. Då sålde han 40 dussin på en och samma dag. Ernst fick också pris för sina saxar. I stugan hängde ett diplom från Baltiska mässan i Malmö.

Diplom från Baltiska Mässa i Malmö

Ett annat stort intresse för Ernst var jakt och fiske. Han berättade i intervjun att skjutit runt 80 rävar under årens lopp.

Den som nu har en IE-sax är uppmaningen att vara rädd om den. De är unika och tillverkade med omsorg´.

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med en del bilder.

Nubb-och smiksmide var en stor verksamhet i Lerbäckstrakten under många år. Bilden är på en gammal smed.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

  • Kommentarer(6)//blogg.ovedanielsson.se/#post289
Nästa »