Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Diktaren Oskar Larsson

Maj 2009Skapad av Ove Danielsson fre, maj 08, 2009 14:34:27

Diktning är en svår konst om det ska bli bra. Men allt som man gör behöver inte alltid bli så bra. Det går att syssla med dikting för sitt höga nöjes skull. Själv har jag aldrig haft lusten att försöka trots att det blivit en del skrivande genom åren. Tror inte ens att jag skulle få ihop ett juklappsrim. Det är inte ”min grej” som det brukar heta.

Under mina år som journalist har jag haft kontakt med diktare som kan den svåra konsten. Och det har varit mycket trevliga bekantskaper. Levi Karlsson ”Den blyge”, träffade jag ibland. Ofta var det när olika artister ville tonsätta och sjunga hans dikter. Jag uppfattade som han var mycket stolt över det. Minns att jag hämtade honom till en Konsumstämma i Sjöängsskolans aula där Kungsörsparet Sven-Åke och Gunilla, skulle sjunga en del av hans dikter. Senare blev deras artistnamn Amris. ”Den blyge ” var ingen person av stora ord. ”Det lät bra” var kommentaren.

En annan lokal diktare som jag hade mycket att göra med var Oskar Larsson. Han slog inte igenom hos någon större publik, men han skrev dikter på löpande band. Han stora dröm var att samla de bästa dikterna i en bok med hårda pärmar. Drömmen gick i uppfyllelse när han fyllt 92! Tidigare hade han bara gett häften som han tryckt upp själv med hjälp av ABF. Vänlige Oskar finns inte i livet längre. När han var som mest på alerten pratades vi några gånger i veckan. Det var givande samtal.

Normalt åt han sina luncher på servicehuset Linden, sedan hans älskade hustrun Maria hamnat på långvården. Ibland ringde han och frågade om det inte var dags för en gemensam lunch på hotellet. Det var när han hade tröttnat på kommunmaten. Varje gång beställde Oskar rödspetta med remouladsås. Och varje gång sa han innan vi beställde att han skulle ta något i köttväg som jag gjorde. Men framme vid knappen där man trycker för maträtten svek modet. Det fick bli rödspetta som vanligt.

Oskar Larsson växte upp i fattig-Sverige. Det satte också djupa spår i hans skrivande. Han hade varit med om tider då inte allt var så självklart. I sin ungdom arbetade han som ”dräng” på olika gårdar. Det var ett mycket hårt liv. Senare kom han till Stockholm och gifte sig med sin Maria. Han svek aldrig sina politiska ideal från ungdomen. Han handlade på Konsum, läste cirklar i ABF, prenumererade på Örebro-Kuriren och var medlem i PRO.

I boken varvade Oskar sina dikter med berättelser ur sitt liv. Båda sakerna är lika intressanta. Trots att makarna Larsson råkade ut för några tragiska händelser inom familjen höll de humöret uppe. Det är ett stycke svensk arbetarehistoria som Oskar berättat om i sin bok som gavs ut 1996.

Kärleken till hustrun Maria var något utöver det vanliga. Under ett antal år bodde hon på en långvårdsavdelning. Oskar besökte henne i stort sett varje dag fram till hennes död. Han ordnade också fester med underhållning för alla på avdelningen. Omtänksamhet speglade Oskars inställning till andra människor. När Askersundssonen Bertil Boo sjöng satt Oskar och Maria och höll varandra i hand. Det hade ingen betydelse för Oskar att hans kära Maria ibland levde i en värld för sig. För honom var Maria densamma som han träffade som ung på Gröna Lund i Stockholm.

De sista åren som Oskar levde kände han sig ensam och orolig. Han begärde ett otal gånger att få et rum på Norra Bergens äldreboende i Askersund, men fick nej. Han var för frisk och kry för att ett rum. Minns att han var mycket besviken efter alla möten med ansvariga på kommunen.

-Jag är ändå, så gammal att jag borde få ett rum, sa Oskar till mej flera gånger.

Till slut fick han ett rum på äldreboende, men då hade han inte ork att glädja sig åt flytten. Några månader senare avled han.

Slutligen lite skryt. När jag jobbad på tidningen var några läsare som faktiskt bemödade om att skriva en dikt om min person som de försökte få in på Fria Ord några gånger. Jag satte stopp för det hela. Det får var någon måtta på allt. Askersund skulle gå under i stort när jag slutade skriva. Alla skulle sörja. Tror också att Oskar Larsson var inblandad. Klart man blev lite stolt , även om det inte är någon litterär höjdare. Det var cirka 10 år sedan dikten skrevs. En vers i dikten löd och det är första gången den publiceras:

”Jag ser en dag långt fram i tiden, när han slutar skriva

människor i parker på gator och över torg går

Staden sörjer, de unga har förlorat sin vän, en god kamrat

vad finns att läsa i den tidning där för om allt han skrev”

Vad säger man om sådant? Övriga verser gick i samma stil. Hur som helst, snällt var det.

Ove Danielsson

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post10