Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Brattsystemet gick i graven för 60 år sedan

Januari 2015Skapad av Ove Danielsson tor, januari 15, 2015 19:18:55

I år är det 60 år sedan motboken försvann. Då gick Brattsystemet i graven till mångas förfäran och till glädje för andra. Men så är det alltid med förändringar.

Motboken infördes 1917 (i vissa områden redan 1914) för att minska spritdrickande. Det var läkaren och politikerna Ivan Bratt som låg bakom motboken. Det var ett häfte med plats för stämplar. Genom stämplarna kunde den inköpta ransonen bevakas. Det fanns ingen demokratisk rättvisa i när det gällde motboken. Förmodligen är det ett av det mesta odemokratiska system som införts.




Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens. Som kvinna och hushållerska fanns inte en chans att få motbok när mannen i huset hade en.

I augusti 1922 genomfördes en folkomröstning. Ett förslag var ett fullständigt rusdrycksförbud. Förespråkarna använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med budskapet, ” Kräftor kräva dessa drycker”. Folkomröstningen blev mycket jämn. Lite oväntat tog förbudsmotståndarna hem segern. Motboken försvann den 1 oktober 1955.



Samtidigt infördes mattvång på restauranger och barer. För att få en snaps krävdes också en matbeställning. De som var riktigt sugna tog oftast det billigaste. Det gick rykten om att samma smörgås vandrade från kök till servering hela kvällen. Smörgåsen var inte det viktigaste men ett måste, så den blev oftast kvar på tallriken.

Den som fyllt 21 tilldelades en ranson på 1 liter starksprit i månaden. Tjänade man bra med pengar och betalade sina skatter och var man dessutom oförvitlig i största allmänhet, kunde man vid 25 års ålder få tilldelningen utökad till två liter i månaden.

Tre liter fick endast äldre män som hunnit stadga sej. Före andra världskriget var ransonen fyra liter. Men under kriget skulle alla vara A-svenskar, friska och spänstiga beredskapsmänniskor, så regeringen drog in den fjärde litern.
När kriget tog slut 1945 ropade folket på en fjärde liter. Den kom aldrig, en riksdag befolkad av idel nykterister röstade ner varje förslag om utökning av ransonen. I stället försvann motboken helt den 1 oktober 1955.

Inte för att jag vill förhärliga spriten men vill berätta om hur det kunde se ut förr. Det var inte bättre. På 1800-talet höll vi svenskar på att supa ihjäl oss. Krogar och lönnkrogar växte upp som svampar ur jorden. Som tur var började folkrörelserna agera mot missbruket. Många familjer led hårt under spritens förtryck. Och det gällde det inte ”trevliga viner” som i dag. Då var det rent brännvin som gällde.

Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857, blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.

Det var självklart att en så ny och stor industrianläggning som det belgiska gruvbolaget anläggningar skulle locka en del skumma individer. Smyghandel med öl och brännvin förekom både i Zinkgruvan och Åmmeberg, allt enligt de gamla protokollen. Vid Åmmeberg fanns Hellbergs vinstuga, samt ölförsäljning hos bryggare Gömmel, samt vid ytterligare ett ställe på Tomtevik. Dessa platser hade rättigheter att sälja starkvaror, men skötseln var inte den bästa. Det kom ofta anklagelser mot Gömmel.

Marknad i Åmmeberg. Bild från Leif Linus arkiv

Omkring 1890 kom till Åmmeberg en bagare, F O Boman. Förutom bageriyrket hade han sysslat med slakterirörelse. Han började dock snart också att sälja rusdrycker. Tillståndet på platsen blev mycket spänt och irriterat. En stark nykterhetsrörelse hade växt fram i Åmmeberg. Stämningen mot lönnkrögaren hade blivit allt bittrare, sedan han någon gång under åren 1895-96 blivit anmäld för olaglig rusdryckshantering. Hans hat riktade sig mot en granne, skomakare Alfred Karlsson. Boman trodde att det var han som hade gjort anmälan. För sin säkerhet bar skomakaren sin mynningsladdare med sig när han gick till och ifrån sin verkstad. Vägen till verkstaden gick förbi på landsvägen helt nära Bomans bostad.

Dagen före midsommarafton 1896 kulminerade bråket mellan Boman och Karlsson. Boman hade med sin häst åkte till Askersund för att hämta öl till midsommarhelgen. Från Askersund återkom han med ett stort ölfat liggande på vagnen. Han hade hållit hög fart, kört varmt, och sett upprymd ut. Efter hemkomsten hade han tagit en stor slaktkniv för att gå till ett ställe i närheten för att slipa kniven. De båda trätobröderna möttes. Boman höjde då sin kniv och gick mot skomakaren.

”Kommer du på mej med kniv så skjuter”, varnade skomakaren.

Boman trodde inte att skomakaren skulle göra allvar sin varning utan fortsatte framåt med kniven. Skomakaren tryckte då av ett skott som träffade Boman i ljumsken så han störtade till marken och blev liggande. Han blev sedan fraktad till Askersunds sjukstuga för vård. De båda männen hade varit så nära varandra att papper som använts som förladdning hade följt med in i såret. När läkaren plockade borta pappret ur såret, frågade Boman om det möjligen var ett psalmboksblad. Skomakaren var nämligen religiös.

Efter skottlossningen hade Alfred Karlsson snabbt tagit sig fram över Edöskogarna och vidare ut till kronolänsman Boström i Ullavi (Askersunds by). Han berättade vad som skett. Boström tog det inte så allvarligt. Det var ju midsommar. Han lever ju menade Boström och lät saken bero till efter midsommarhelgen. Ortsbefolkningen i Åmmeberg ställde sig helt bakom skomakare Karlsson. En C.A. Hedlund i Åmmeberg ordnade en namnlista till skomakarens fördel. Ortsborna var nämligen mycket trötta på Bomans krogrörelse. Båda dömdes till böter med ungefär samma belopp Hur det gick med ölfatet som Boman hämtade i Askersund har jag inte hittat några uppgifter om..

Vid Zinkgruvans avlöningstillfällen med åtföljande torghandel infann sig regelbundet förre grenadjären Birger med sin dotter för att sälja sirapsdricka. Drycken höll sin modiga procent. Birger drev nämligen också en lönnkrog . Men det gick illa för Birger. Han och hustrun mördades en söndagsmorgon, när de låg och sov. Mördaren var en rallare Frisk.

Och allt det här hände i spåren av det stora superiet så det var inte bättre förr. Då var det brännvin av starkaste slaget som gällde. Vindrickande räknades inte in den allmänna konsumtionen. Det dracks under ordnade former i fina kretsar ansåg de styrande och berördes då inte av några restriktioner

Har också kollat lite vad som hände i Askersund när spriten släpptes fri. Har lagt med några klipp. En som var flitigt i debatten var Askersunds-Tidnings ”Han med örat”.


Meningen med den här bloggen är inte spritromantik, utan mera vad som händer om spriten tar över helt. Själv är jag inte nykterist, men tar det lugnt med starka drycker. Tycker man blir i yr i huvudet och babblar en massa strunt av för mycket sådant. Men på 1800-talet var det kris. Då verkade som de flesta ville drabbas av konstgjord yrsel…..



  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post1231