Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Mot konkursen för Yllefabriken del 4

Januari 2011Skapad av Ove Danielsson lör, januari 01, 2011 23:40:02

Bild från 20-talet med Yllefabriken till höger vid vattnet

Fina herrar utanför Yllefabriken omkring 1900.

Bild från 1963

Bilden är plåtad från Yllefabriken in mot husen vid Långholmen. Gatan bakom husen är Storgatan

50-talsbild

Askersunds yllefabrik i hamnområdet var en gång i tiden en stor och viktigt arbetsplats för många askersundare. Fabriken låg vid alldeles intill vattnet i närheten av Varmbadhuset. Ägare till fabriken var släkten Bergqvist. Ofta är det svårt att få tag på fakta om en fabrik och varför det gick som det gick. Och det gjorde det också. Men så är det inte när det gäller Askersunds yllefabrik. Om den fabriken finns det massor av fakta och bilder. Leif Linus Larsson och personer i släkten har träffats och pratat om gamla tider. Och Linus har haft bilderna och uppgifter som jag fått ta del av att omsätta i några bloggar på mitt sätt.

Det var ingen lätt verksamhet ekonomiskt som familjen Bergqvist hade slagit sig på. Det kan man konstatera i gamla handlingar och i familjens släktforskning, som jag nu också fått ta del av. Konkurs och flykt till Tyskland blev resultatet av den stolta fabriken vid strandkanten, som snickare Forss och senare Lantmännen tog över.

Först lite släktfakta och anledningen till att just blev Askersund för Bergqvist. Släktens historia kan spåras tillbaka till knallen Jonas som strövade omkring i Vätterbygden. Han sålde läder och skor i slutet på 1700-talet. Ett par generationer var borgare och handlare i Gränna. De lärde sig karduansamakayrket, garvare av ett finare sorts skinn. Skråväsendet drev släkten vidare till Köping. Fredrik Wilhelm föddes i Köping och började i yrket hos sin far. Yrket kunde inte försörja honom i Köping flyttade han till Askersund 1845, då 23 år gammal. Han köpte en gård vid Stora Bergsgatan, men flyttade snart därifrån till Fischers gård strax nordväst om Sofia Magdalena kyrka. Omkring 1857 köpte han en gård som låg i nordöstra hörnet av Storgatan –Norströmsgatan, med fabriksbyggnaderna vid sjöstranden.

Fredrik Wilhelm gifte sig 1849 med Aurora Clementina Berglund, och fick barnen Rudolf, Frans , Gustav och Adolf. Adolf stannande i Askersund och övertog faderns fabrik efter att ha utbildat sig i Danmark, Tyskland och Schweiz. Adolf var gift två gånger. Den första frun Maria avled i lungsot. Hans andra fru blev Frideborg Krafft, men hon var inte alls nöjd med tillvaron i Askersund och lämnade hemmet. Slutligen hamnar Adolf i Tyskland.

Familjen har skrivit om livet i Askersund. Tänkte återge det i några bloggar. Vid ett tillfälle skulle det bli allt för mastigt. I berättelserna används namnen Arvid och Carl Horn istället för de riktiga namnen. Nämnas kan också att yllefabriken brann ned 1894, men byggdes upp igen. Det finns bilder i bloggarna både före och efter branden.

Mot konkursen

Efter hustrun Frideborgs avresa blev det tunga dagar och sömnlösa nätter för Arvid.

Omsättningen i både fabriken och affären gick tillbaka och han hade stora

svårigheter att avlöna de 4O-talet anställda på fredagarna. Det var inga stora

pengar den gången. Den tyske verkmästaren uppbar 25 kronor i veckan, de

fullvuxna karlarna 10-12 kronor och kvinnorna vid vävstolarna mellan 5-7

kronor. Gamla Marie, som skött Arvid sedan spädbarnsåren uppbar 50

kronor i månaden och pigorna i köket hade 2OO kronor om året.

En stor del av försäljningen gick på kredit och som han nedlade mycket

arbete för kommunala uppgifter, så blev hans egna affärer i någon mån

åsidosatta. Under de goda åren hade han med obetvinglig energi utvidgat sin

rörelse, köpt nya vävstolar och sellfaktorer och ägnat mycken tid åt att få

fram rejäla, hållbara tyger. Ännu i dag efter 50 år när bondgummorna står

och tummar på ylletygerna i den lilla stadens manufakturaffär och biträdet

vill framhålla dess goda kvalitet kan man höra: "Det här ska Ni köpa för

det är arvidska tyger".

Det var på den tiden, när den nya bergshanteringen slog igenom i Sverige.

Det var stor efterfrågan på svenska malmer ute i världen och särskilt i

Tyskland. De behövdes för den enorma upprustningen, som då skedde. Man

göt kanoner och byggde pansarbåtar och slagskepp och därtill behövdes det

järnmalm i stora mängder. Grängesbergsbolaget hade rekordår och för

malmfälten i Norrland, som tidigare hade varit i engelsk ägo, lossnade det

Man hade byggt järnvägar fram till Narvik och ner till Luleå och exporten var

i full gång. Aktierna på börsen steg oavbrutet. Även Arvid blev biten av

bergshanteringens framgångar.

I närheten av den lilla staden ligger Åmmeberg och Zinkgruvan där ett

belgiskt bolag bryter zinkmalm och med egna båtar skeppar ner malmen till

Belgien. Där hade Axel Nilsson, Arvids gode vän, sitt säte. Det var han, som

hade sammanfört Frideborg och Arvid. Han var bergsingenjör och hade stora

vyer. Han hade rått nys om en fältspatsgruva i Stockholms skärgård, vilken

tidigare ägdes av Rörstrandsbolaget, som behövde fältspat för sin

tillverkning. Gruvan, som låg vid Svinninge gård utanför Stockholm, behövde

moderniseras och framförallt måste det byggas en linbana för att

transportera fältspaten från gruvan till båtar och pråmar vid stranden.

Axel skulle överta gården, vars jordbruk ej var lysande och för

moderniseringen av fältspatsgruvan behövde han pengar. Det blev

aktieteckning av och Arvid, som var intresserad av det storartade projektet

och den stora utdelningen som han beräknade, pantförskrev sina gårdar i

den lilla staden till banken för att kunna erlägga likvid för aktierna.

Det blev ingen aktieutdelning och banklånen förföll. Den ljusa optimismen

byttes nu till nattsvart pessimism och tröstlöshet. När banklånen förföll och

inte kunde lösas och aktierna ansågs värdelösa av bankmän, så återstod

ingen annan utväg för Arvid än att inställa sina betalningar. Detta medförde

en krasch i den lilla staden. Växlarnas mångfald var stor och särskilt

beklagligt var det, att vänskapsväxlarna ej var så fåtaliga. När den ene

ramlade, föll även dussintals av vännerna.

Gårdar med landsägor såldes på exekutiv auktion och då det ej fanns många

köpare, så blev priserna därefter. Bankerna köpte på den tiden ej in

fastigheter, då de själva satt mycket trångt till.

Skandalen växte genom att stadsfiskalen kom på en del oegentligheter hos

en bankkamrer och det var första gången, som man ställde till räfst och

rättarting i den lilla staden. Gardinerna var nedrullade och invånarna

beklämda och nedslagna. Auktioner hölls, där silversaker och sänglinne

klubbades bort värdefulla tavlor gick till vrakpris och en rokokobyrå gick

för 30 kronor.

Slut

Snickare Viktor Fors köpte byggnaden vid sjön, men även han hamnade i ekonomiska bryderier. 1909 var konkursen ett faktum. Grundaren av Askersunds trikåfabrik, Karl Nilsson , hyrde under en period yllefabriken, men när hans företaget utvecklades flyttade verksamheten in i större lokaler. Så småningom tog Lantmännen över vid sjön. I dag är även deras lokaler borta och marken har förvandlades till en kommunal parkeringsplats. Det ska väl också nämnas att det fanns lägenheter i yllefabrikens lokaler.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

  • Kommentarer(0)//blogg.ovedanielsson.se/#post316