Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Ulfs svåra barndom

Juli 2012Skapad av Ove Danielsson tis, juli 10, 2012 22:37:55

Brukar ibland träffa Ulf Westerblad på stan. Han har haft en tuff uppväxt på olika barnhem. Nu har han och alla andra fått lite tröst i bedrövelsen på äldre dagar. Ulf har kämpat hårt för rättvisan. Och han fortsätter sin kamp med en ny bok, där drabbade barn likt honom får komma till tals och berätta. Ulf har gett ut en bok, medverkat i radio och TV. Alla blir lika berörda av hans barndomsberättelse. Sedan ett antal år tillbaka bor han i As

I skuggan av det Svenska folkhemmet

pågick det ofattbara

Dessa första sidor är en reflektion och ger bakgrunden till min egen berättelse, en berättelse som vittnar om en fruktansvärd människosyn.

Jag försöker hitta roten och förklaringen till att förtroendevalda, läkare och forskare kunde hamna så snett i sitt tänkande i början på förra seklet och kanske tidigare.

Det handlar om en svunnen tid, en tid som många saknar, det var lugnare då.

Många hade det bra, en del hade det lite sämre och många hade det riktigt svårt.

Går vi tillbaka 100 år och kanske lite mer så var det fattigstugorna som tog hand om de människor som kom lite på ”sidan om”.

Där sammanfördes idioter, fattigjon, ”krymplingar”, gamlingar och övergivna barn, s.k. ”oäktingar”, i en misär som var obeskrivlig.

I början på 1900-talet fastslogs att ålderdomshem skulle upprättas.

Många små privata idiotanstalter uppfördes där idioter och fånar togs omhand.

Men någonting hände under 1900-talets första år, ett rasbiologiskt tänkande etablerade sig hos politiker, läkare och forskare

I Uppsala uppfördes 1921 Europas första institut för rasbiologi.

Det börjar en svår och ond tid i Sverige, de små minoriteterna som Romer, Resande folket, (tattare) och samer förföljs hänsynslöst.

Romernas färdvägar kartläggs, Resande folket registreras, sista registreringen var så sent som 1944, den gick under beteckningen, Den allmänna tattarregistreringen.

Samernas skallar mättes för att fastställa intelligensen.

För att undvika spridning av dåliga arvsanlag och gener så förespråkades tvångssteriliseringar och kastreringar, (1934-1976).

På 1940 – talet gjorde lobotomeringen sitt intåg i den Svenska psykvården.

Sverige var först i Europa med raslagar, det antogs av den svenska riksdagen på 1930 – talet.

Ur denna förvandling av det Svenska samhället, på relativt kort tid, så föddes en otäck människosyn, där människovärde och empati försvann.

Jag är själv ett ”offer” för denna omänskliga hantering, vad jag som litet barn känslomässigt fick uppleva och gå igenom i samband med sexuella övergrepp och våld det går aldrig att återge i ord.

Själens smärta bär vi med oss hela livet.

Näsanstalen

- Om detta må vi berätta -

Jag föddes som ”oäkting” i mitten på 1940-talet och lämnades i på ett barnhem i Karlskoga, jag kom att passera sex olika barnhem innan jag så småningom placerades på en idiotanstalt i Dalarna, en anstalt för obildbara.

Jag var ensamt barn på anstalten och fick växa upp tillsammans med 23 vuxna svårt handikappade och utvecklingsstörda män.

Jag har forskat och sökt efter dokument och utredningspapper i olika social, landstings, och kommunarkiv från de platser där jag trodde och visste att jag haft något förflutet. I arkiven hittade jag mycket läsvärt material, både skrämmande och intr. Detta letande och sökande pågick i flera år, 4,5 år för att vara exakt. En inre kraft drev mig att få klarhet kring min ”stulna barndom”.

Tillsammans med mina starka barndomsminnen, dessa dokument och journaler så har det så småningom blivit ett par böcker.

Syftet med böckerna är att synliggöra och dokumentera denna mörka del av vår moderna historia, att belysa sanningar som har förtigits och gömts undan.

Jag var bara ett av alla de många gömda och glömda barnen i Sverige vid den här tiden.

Vi vet idag att 250000 barn tvångsplacerades mellan 1930-1970-talet på olika institutioner och fosterhem i Sverige.

Tiden kan tyckas vara avlägsen, men i ett större tidsperspektiv, så är det nutid.

Det ställdes fel diagnoser och skrevs felaktiga läkarintyg, trots att vi var normalbegåvade.

I mitt läkarintyg står bl.a. att läsa: – Otvivelaktigt efterbliven –.

Många var vi barn som fick våra liv ”utraderade”, under dessa fasansfulla omständigheter, hur många, det lär vi aldrig få vetskap om.

För varje enskilt barn så var det här en tragedi av ofattbara mått.

Det är helt oacceptabelt att det kunde få ske, och fortgå under så lång tid.

En tid som speglar läkarnas repressiva och arroganta synsätt på samhällets mest skyddslösa barn.

Läkarnas hållning till ”oäktingar”, fattiga och sinnesslöa barn är omvittnat på flera ställen i litteraturen.

Ett ”oäkta ” barn som jag var, vi stod helt utanför lagen, vi hade mindre och färre rättigheter än ”normala” barn. Först 1 jan 1950 när nya föräldrabalken trädde i kraft fick vi samma juridiska rättigheter som övriga barn.

I tal och skrift beskrivs vi barn som objekt, vars intelligens knappt var mätbar, något människovärde fanns inte.

Jag och mina olycksbröder och systrar, placerades på olika sinnesslöanstalter lite varstans i vårt avlånga land. På dessa anstalter hörde kränkningar och sexuella övergrepp till vardagen.

Kallduschen, isoleringen och tvångströjan får spegla den tidens gränser och villkor.

Det existerar inte något språk som kan förmedla den fruktan och ångest som ständigt gjorde sig påmind på anstalten.

Vi tillhör de glömda och gömda barnen vi är näst intill okända därför att vi gömdes undan och de flesta blev för evigt tysta.

De flesta blev kvar på institutionerna och blev tysta vittnen till en tragedi som få människor idag känner till.

Vistas man för många år i en sådan destruktiv miljö, som en sinnesslöanstalt kunde erbjuda på den tiden, där varken tal eller vanlig social gemenskap förekom, så blev hjärnan understimulerad och den normala utvecklingen avstannade.

De allra flesta medborgarna i vårt land har inte en aning om den här tiden och var som försiggick på de olika institutionerna och anstalterna.

Ute i bygderna visste man, och i folkmun hette det – att där borta låg en idiotanstalt –, mer visste man inte.

Anstalterna var ofta placerade långt ute på landet, det var en sluten värld, där ingen hade insyn.

Turen var trots allt på min sida, efter sju år så blev jag ”upptäckt” och så småningom friskskriven, men faktum kvarstår, - sju år är en hel barndom.

Kärleken och modersfamnen jag sökte, den fann jag aldrig.

Jag ”kom undan” med en ärrad barnasjäl som har präglat hela mitt liv.

Den kvinna som ”upptäckte” mig, kom senare att adoptera mig.

En adoption som inte blev så lyckad, det blev en hård uppfostran med mycket tvång och disciplin. Det blev ingen naturlig mor och barn känsla, hon kunde inte styra sina känslor utan det blev ett sorts ägande med moderskänslor som spårade ur.

Jag blev friskskriven, och enl. lag så gällde skolplikten även för mig.

Jag skulle nu ta ifatt sju förlorade år, samtidigt som jag skulle ta emot skolans enorma informationsflöde.

Hur skulle det gå till? Jag skulle nu ”ställa om” mig från anstaltens aggressiva miljö till skolans så annorlunda värld.

Mitt språk var starkt begränsat, det sociala umgänget med andra och främmande människor var något helt nytt för mig.

Jag var helt enkelt sent utvecklad p.g.a. understimulering.

Den första tiden var inte problemfri på något sätt, det gick lite trevande till en början.

Men när jag väl kom igång, så gick det lätt för mig i skolan, vilket betygen skvallrade om.

I mina tonår så gick jag en 4 årig möbelsnickarutbildning, som avslutares med gesällprov.

Jag fick betygskalans högsta avslutningsbetyg med stipendium som extra uppmuntran.

Startade eget snickeri som jag drev i flera år, i min senare del av livet så har jag arb. som arbetsledare på några olika snickerier.

Under hela min uppväxt och tonårstid så plågades jag av en fruktansvärd ångest. Det var naturligtvis min uppväxt på barnhemmen och sinnesslöanstalten som var grunden till denna svåra ångest, men det blev ju inte bättre av den komplicerade relationen med min adoptivmor.

Gick i pension för några år sedan, och lever idag ett bra liv.

Jag fyller min fritid med att skriva, teckna, renovera möbler och vara ute i skog och mark.

På vintern och våren snickrar jag och sätter upp fågelholkar, på hösten plockar jag svamp och bär.

Men det finns bitar kvar av min sargade barna själ.

Det är en vandring utan slut, vandringen i minnenas arkiv. Jag drömmer ofta om obehagliga upplevelser från min barndoms tid.

Jag minns, det livet har gömt och gömmer det som inte är glömt.

Det känns angeläget, och det finns skäl att sprida kunskapen om denna mörka tid, då tusentals barn och unga människor blev undangömda och glömda på våra idiotanstalter och mentalsjukhus.

Hälsningar Uffe

PS! Kommentera gärna

kersund.





  • Kommentarer(2)//blogg.ovedanielsson.se/#post637