Oves Blogg

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Potatis Tore

Oktober 2009Skapad av Ove Danielsson sön, oktober 11, 2009 17:00:05

Tore Karlsson i Svinnersta klagade alltid på potatisförsäljningen inte gav någon förtjänst. Enligt honom var det rena välgörenheten. Trots det fortsatte han år med självplockning, så någon krona blev det säkert över.

Tore gick omkring på potatisgärdet med en grön axelväska, som också var hans kassaväska. Potatisodling var bara en ful ovana sa han själv till mej flera gånger.

Trots den här annonsen hade Tore en trogen kundkrets av självplockare. Om det kom för potatisen eller för Tores skulle låter jag vara osagt.

Aina Gustavsson , också bosatt i Svinnersta, hade hjälp med åkrarna av Tore några år. Men för mej blev Aina kvinnan som uppfann ett nytt ord efter ett inbrott. Hon blev inte chockad som alla andra, utan ”efternervös”. Det ordet har jag använt en del gånger efter inbrottet. Och då har brukar jag tänka på Aina och alla samtal med henne.

Självplockning, sandjordspotatis Magnum bonum. Inga garantier. Säckar och trunkar väges. Småpotatis väges”. Med den annonsen lockade potatisodlare Tore Karlsson i Svinnersta självplockare i många år. Trots att Tore i klartext talade om att det inte fanns några garantier - till skillnad från många andra annonsörer - hade han en trogen kundkrets som kom till sandbackarna. Plockarna gillade tydligen att han pratade klartext. Och så var det också lite roligt att träffa och prata med Tore. Det tyckte i alla fall jag och många självplockare.

En gång besökte jag Tore som journalist när det var full fart på potatisgärdet. Självplockarna låg i rader med baken i vädret, för att fylla sina korgar och hinkar. Tore ”i Ola eller Olas” som han kallades körde runt med sin potatisupptagare i sitt anletes svett för att hinna med att serva sina kunder. Allt emellanåt fick han hoppa av traktorn och väga in potatisen till kunder som hade plockat färdigt. I grön liten axelväska hade Tore sin kassa. Hundralapparna strömmade in med jämna mellanrum. Och det var något som Tore tyckte om.

Trots att pengarna flöt in på potatisgärdet tyckte Tore att han ägnades sig åt ren välgörenhet. Många gånger sa han till mej att potatisodling var rena förlustaffären. Lika många gånger förklarade han för mej att det var sista året han sysslade på med potatisodling. Men varje höst var det dags igen för självplockning. Vid något tillfälle frågade en kvinnlig plockare varför han inte slutade när det gick så dåligt. Svaret kom blixtsnabbt.

”Det är bara av gammal ful ovana jag håller på” skämtade Tore som hade ” en räv bakom varje öra”.

Magnum bonum var en potatissort som Tore hade tagit till sitt hjärta. Ett år provade han med King Edward, men det blev helt misslyckat sa han själv. Något som han aldrig gjorde om. Det fick bli hans gamla kära sort i fortsättningen. Tore var en särling och ett original som gick sina egna vägar. Det är trevligt och berikande med sådan människor tycker jag.

Tore hade ingen bil. När han åkte in till Askersund för att handla tog han traktorn. Varorna packade han i en gjutesäck. Ibland när slängde upp säcken på butikernas rullband blev det tvärstopp. Och det berodde på att Tore hade struntat i att tömma säckarna. Resterna från säden orkade inte rullbanden med. En del butiksägare blev irriterade på Tore, men det var inget som reflekterade särskilt mycket över. Det fanns andra affärer att handla i…

Tore bodde i ett litet vitt baracklikande hus i Svinnersta. Där trivdes han bra även om jag som besökare ibland tyckte att det var väl torftigt. Men då påminde han mej om att ” din farfar var en fattig j-el som rostade kaffebönor på vår spis”. Jag vet inte hur det låg till med den saken. Jag har aldrig träffat farfar Emil. Men vad jag förstår hade han väl det inte så ”fett” som en del gamla människor brukar säga.

Under många år hjälpte Tore en grannkvinna, Aina Gustavsson, att harva och plöja hennes åkrar. Hon var ensam med sin mamma och behövde hjälp. Men helt plötsligt vill inte potatisodlare Karlsson hjälpa till längre. Förklaringen var enkelt. Åtminstone för Tore. Han fick inte köra på söndagarna. Aina hade lite religiösa tankar och tyckte inte det var lämpligt att arbeta på söndagarna. Tore hade aldrig själv tänkt i sådana banor och tyckte det var skräp att han inte kunde använda söndagarna till arbete också förklarade han för mej. Gick det inte att köra på söndagen också fick det vara.

Aina Gustavsson, var också en särling på sitt sätt, men hon begåvade mej ett nytt ord , ”efternervös”, som jag använt många gånger. Bakgrunden var den att Aina hade haft ett inbrott där ett gäng band henne och stal hennes pensionspengar, Jag var på plats dagen efter och då berättade för mej att hon blev så ”efternervös”. Inte chockad som alla andra hade sagt.

Aina var inne många gånger till mej på redaktionen och lämnade in korsordet som hon löst. Ibland ville ha hon ha hjälp med något ord. Men jag är inte bra på korsord, så det blev inte mycket till hjälp. Ofta frågade hon också om hon inte kunde få skjuts hem till Svinnersta när hon hade handlat i stan. Men nästan aldrig hade jag tid. Men det fanns andra som ställde upp. Ofta.

Varken Tore eller Aina finns i livet längre, men många askersundare minns de båda som lite udda och färgstarka personer. Det jag saknar mest från journaliståren är just möten med sådana som Tore och Aina.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

  • Kommentarer(4)//blogg.ovedanielsson.se/#post70